Nicholas: Inte utan min fotboll!
Eller kullerbyttan som uteblev.
Fotboll i allmänhet och Real Madrid i synnerhet, men någonstans måste det börja…
Varför är onödigt att gå in på, men härom helgen var jag - i sällskap med min givna familj (mor med tillhörande fader) och funna familj (sambo och son) - på återbesök i Prag, en personlig favorit bland Europas huvudstäder. Som brukligt är, går undertecknad och far ut stenhårt första kvällen. Efter en blöt start, hann det komma bli genomvått före soluppgången. Det som började med gin och tonic, varvades med champagne och avslutades med whisky på hotellrummet. Tjosan, vad kul allt kan vara. Men däremellan lite fotboll. Under kvällens gång kommer naturligtvis en av oss upp med den smått briljanta idén att vi skall gå och se Sparta Prag spela. Och varför inte?, går det att tänka så här i efterhand. Först behövde dock Bill och Bulls knivskarpa hjärnor förses med viss nödvändig data. Data så som; hade Sparta överhuvudtaget hemmamatch under helgen, vilka mötte de och, sist men inte minst, tidpunkt då den eventuella matchen hade kommit att gå av stapeln. Mitt i centrum, mitt i natten och framförallt mitt i ruset kan det var svårt att få tag på den typen av tillförlitlig information. Men, men, en taxiresa senare befann sig sällskapet i hotellets lobby, och den välvillige portieren rapporterade att Sparta faktiskt hade hemmamatch, men att den tog slut rätt så precis i samma stund som planet hem var förväntat att lyfta. Detta ledde till visst huvudbry. Efter en stunds funderande (eller vad man nu kan kalla det) så hade vi dragit följande lysande slutsatts: Inom loppet av femton minuter skulle vi – den förväntade trafiken till trots – med hjälp av en förbeställd taxi (smaka på den logiken), hinna förflytta oss från arenan till flygplatsen, checka in, galoppera genom tullen och, som vi sa, ”borda planet i god tid”. Jajamänsan, för som vi konstaterade: ”vi åker inte hem utan att ha sett Sparta Prag spelat”. Sällskapets mindre druckna (kvinnorna) ställer den tillsynes befogade frågan ”om vi (männen) verkligen kommer att hinna till planet i tid”?
- Javisst, svarar Bill.
- Javisst, svarar Bull.
- Solklart, sade de i kör.
Ty, i rusets underbara värld, där inga notor är oskäliga, inget hinder för högt och alla tidsramar realistiska – upplevdes det hela som en god idé för stunden. Det var två herrar, med högburna huvuden som släntrade upp till respektive hotellrum – här vankades det fotboll…
Match eller inte, det är frågan? Här följer den spännande, kanske något banala, fortsättningen…
Den efterföljande morgonen kom så svaret.
Efter att ha klockats för imponerande 47 minuter och 13 sekunder, på sträcka hotellsäng – hotelldusch (ca 8 meter), insåg jag att inga förbeställda taxibilar i världen hade kommit att hjälpa mig hinna med något flygplan. Huvudvärkstabletter? Pyttsan – ordet mirakelmedicin är någon form av utopi, endast existerande i svenska akademins ordlista (om ens där, men jag orkar inte kolla upp det). Och då jag konstaterat att benen inte ens bar mig ner till frukosten, återstod nu bara villkorslös kapitulation. Drömmarna om Sparta fick ett lika abrupt och självklart slut som David James landslagskarriär. Matchen hade gått förlorad.
Men vi fick Ramos…
¤¤¤ I min förra krönika efterlyste jag en etablerad mittback – som väntat presenterade Floren, Sergio Ramos. På sikt en alldeles lysande vävning, värd att applådera, men för dagen inte spelaren att ersätta Samuel. Det är inte rättvist.
Trots förra säsongens bitvis bedrövliga spel, är Samuel en internationellt erkänd försvarare. Med mängder av rutin från välrenommerade Serie A och landslagssammanhang, var han spelaren som verkligen skulle komma att ta tag i Real Madrids backlinje. Det lyckades han inte riktigt med. Att förvänta sig av en nittonåring, med begränsad rutin, att han skall lyckas där Samuel gick bet är lika naivt som verklighetsfrämmande. Nu tror jag inte att Sacchi/Perez pretenderar på det från Ramos, men som jag tidigare predikat inne på El Vestuario; pojken behöver tid. Jag kan lova att knivarna redan vässats på sina håll, då det är många som indirekt vill se Ramos misslyckas (Real Madrid är naturligtvis huvudmålet). Som bekant helgar ändamålet medlen, så även om det inte är dennes person (hur rutten människa än må vara, kan ingen på fullt allvar önska att en ung talang skall misslyckas) pöbeln kommer att vara ute efter - är han rubrikernas måltavla.
Tålamod är nyckelordet. Faktum är att Ramos är försvarsspelare, så här måste vi vara realistiska. Få, om några, backar går rakt in i en darrig backlinje och framstår som världsspelare. Han måste få tid, måste få känna att ett misslyckande (trots kontrakterad av Real Madrid) inte leder till undergång. Förtroende från såväl tränare som ledning, och unge Ramos har alla möjligheter i världen att bli Real Madridförsvarets framtida ledare. Han är, vad publiken på Santiago Bernabéu törstar efter; en extremt talangfull spanjor – det vet Perez, och jag tror att han även vet att förvalta sin, inte helt oansenliga (27 miljoner Euro), investering med förstånd. Kraven kommer att vara högt ställda, vilket är skäligt, men här måste saken få ha sin gilla gång – om klubben hanterar denna otroliga talang som sig bör, kommer Ramos att ta plats som en av världens bästa backar.
Jag avvaktar alltså med den utlovade kullerbyttan. En etablerad mittback hade naturligtvis haft helt andra förutsättningar än vad Ramos har, att redan under pågående säsong, stabiliserat Real Madrids backlinje. Men strunta i kullerbyttorna, inom ett par år kommer unge Ramos förmodligen att framkalla både frivolter och Brysselsteg (bärande kalasbyxor som utlovat) i undertecknads, mer än lovligt, stela kropp.
¤¤¤ Under pompa och ståt inleddes Champions League. För kungliga Madrid gick det… sådär? Nej, sanningen är den, att det inte gick alls. Att förlora med klara 3-0 borta mot franska Lyon är naturligtvis inte förenligt med begreppet dundersuccé, men samtidigt inte heller någon katastrof. Intentioner till bra spel fanns där (liksom chanser), men de flerfaldiga franska mästarna hade i ärlighetens namn inga större problem med att slå tillbaka spanjorerna. Även om de inte redovisar hela sanningen, är 3-0 siffror som talar för sig själva. Förutom att resultatet i sig är iögonfallande nätade Carew, och det samtidigt som ett lag under Houlliers ledning gör tre mål – det kan inte ha varit igår.
Barcelona å sin sida bortaslog Bremen. Utan att för den skull ha sett matchen, men resultatet är imponerande. Det är bara att gratulera.
¤¤¤ Kubas salsadrottning Celia Cruz hävdade i sin låt La vida es un carnaval att livet är just det, en karneval. I Nationalteaterns Livet är en fest finns där en antydan till något liknande. England har tagit till sig av budskapen.
Det har bara spelats ett par omgångar av årets Premier League säsong och redan har:
Wenger öppet tjurat över Chelseas outtömliga resurser, Sir Ferguson och det Irländska vildsvinet grälat, Rooney legat i luven på mer eller mindre all jordens befolkning, Ricardo Carvalho (efter att ha diagnostiserats för mental otillräcklighet av den ständigt lika ödmjuka doktor Mourinho) rekommenderats att låta IQ-testa sig. Som ni själva kan se är allt som sig bör. På sedvanlig vi-ligger-i-lumpen-manér, bär Premier League stolt sina anrika traditioner vidare. Det är inte utan att man undrar ”har ni fest, eller”?
¤¤¤ Floren tog på sig spenderarbyxorna för att bege sig ut på transfermarknaden, och utifrån de givna förutsättningarna gjorde han helt okej ifrån sig den här gången. Att döma av spelarna som införskaffades går det förmoda att det togs en hel del hänsyn till tränarens (Vanderleis) önskemål, vilket är bra. Detta tyder på att ledningen hyser förtroende för honom och att långsiktighet kommer att anammas.
Dock har knappt säsongen hunnit startat och transferfönstret stängts innan det på sina håll börjar tjoas om alla möjliga nyförvärv och formationer. Orkar i grund och botten inte kommentera detta ständigt återkommande dravel, men tror ni (vilka nu Ni än är) att nio nya spelare tillsammans med ännu en sparkad/avgående tränare leder till framgång? Vändningen kommer, det är jag helt övertygad om – låt det få ta sin tid.
Avslutningsvis…
¤¤¤ Trots att de bär jungfruns vita färg, har Real Madrid det inte lätt:
När fanatiska motståndarsupporters kastar grishuvuden på deras kontrakterade spelare – ja, då är det deras (spelarens och klubbens) eget fel.
När ickeexisterande mål döms som korrekta – (något svårförklarigt men) dito, they had it coming.
Eller som en kollega från SvenskaFans Inter-redaktion skrev i sin matchrapport Tack för kaffet, Del Neri:
”I La liga blev Real Madrid blåsta på en poäng hemma mot Celta Vigo. Komiskt att läsa fansens ramaskri. Minnet är tydligen väldigt kort. Jag räknade förra året upp alla oförtjänta poäng Juventus får i Serie A (så pass många att AC Milan var den moraliska segraren av Serie A 2004/2005) och Real Madrid är deras motsvarighet i Spanien.”
Jag vet inte riktigt vad jag skall säga/skriva, men kanske:
- Aj, den visste vart den tog?
När salvor av den kalibern avlossas från rättfärdighetens jungfruliga sköte Italien i allmänhet och dess moraliska högborg Milano i synnerhet, känner jag mig mer eller mindre som ett levande frågetecken. Här kan vi prata om adressat okänd. Den leveransen for rakt ut i universum. Nio gånger av tio låter jag klavertramp av det här slaget passera, men det här var den tionde. Och, som den sanna gentleman jag är, tänker jag söka visdomen. Genom att dela upp styckets till synes förvirrade yttre i tre punkter, kanske jag likt Faust når in till pudelns kärna?
1 Till att börja med så uppskattas uppenbarligen inte Juventus (alternativt Moggi) och deras ligaseger var oförtjänad.
Inte mycket att orda om, hur många där ute uppskattar egentligen Moggi?
2 Den moraliske Serie A segraren är AC Berlusconi.
Även om påståendet saknar fakta (det enda konkreta som går att finna i stycket är ”alla oförtjänta poäng Juventus får”), och jag personligen inte delar uppfattningen (inget ont om Milan, men efter det ständigt återkommande tramset jag har svårt att se någon ”moralisk segrare” i Serie A), är det en subjektiv åsikt (vilket bör respekteras) – så, låt gå för den.
Nu till svamlets verkliga gåta…
3 Real Madrid är deras motsvarighet.
Detta övergår mitt förstånd. Var Real Madrid omoraliska ligasegrare 2004/2005? Hade Floren mutat domarna, och om så är fallet, så pass snålt att det inte ens räckte till för att vinna La liga?
Efter att ha levererat dessa, rakt igenom, retoriska frågeställningar konstaterar jag följande logiska självklarhet:
Real Madrid och dess anhang borde icke visa upprördhet då de förlorar en match genom ett felaktigt dömt mål. Varför? Ty de är Juventus motsvarighet i Spanien.
