Mestalla en helt vanlig(?) lördagkväll
Jag, en Málagaskribent på vift i Valencia med syfte att kolla in bra fotboll och känna doften av cashernötter och cigarrer från fotbollstokiga spanjorer suktandes efter lördagskultur. Match i La Liga. Valencia - Deportivo på Mestalla.
Redan två timmar före match började man känna av stämningen. Valencia skulle möta serieledarna Deportivo på hemmaplan. Folk på gatorna gick omkring i Valencias olika matchtröjor. Vitt, blått, gul/rött och orange så långt ögat kunde nå. Vissa hade flaggor och/eller tutor i handen, andra öl eller ingenting. Hur som helst så låg det en väldig förväntan i den varma luften. Och det bästa av allt, jag var där! Som neutral åskådare ska jag också be om att få tillägga innan jag skriver vidare. Jag gillar bägge lagens sätt att spela fotboll men jag har inga större sympatier för något av lagen. Jag ville bara njuta av bra fotboll och det kan ju bevisligen de bägge lagen prestera.
Blotta åsynen av Mestalla gör att man får rysningar. En stor betongborg bland alla husen med branta läktare högt upp i skyn. (Väldigt branta för min del då blev en del klättrande för att komma till min plats.) Utanför kryllade det av Valenciafans som sprang omkring åt alla håll och kanter. Väl på plats inne på arenan kände man att den tidigare så varma solen och de ljumma vindarna inte var så behagliga längre. Tvärtom, det blåste nästan kallt. Efter uppvärmning och pompa och ståt med en orkester så stegade så de bägge lagen in på den alltför tomma arenan. Typiskt spanjorer att inte komma på plats i tid för fullare blev det. Cirka 45 000 skulle in till slut varav merparten höll på Valencia. Såg endast en liten klick Deportivofans uppe i ett av hörnen på arenan.
Plötsligt var matchen igång. Den så under timmarna före höga stämningen kändes helt bortblåst. Knappt man hängde med från det att spelarna sprang in på planen, presenterades och till att domaren blåste igång matchen. Allt gick så fort och det var märkligt hur avslagen stämningen på läktarna var. Inte heller Valencias spelare verkade ha förstått att matchen satt igång. Spelet såg ut att stå stilla för att sedan trappas upp mer och mer. Och det var Deportivo som höll i taktpinnen. Valencia ägde boll och försökte ta sig framåt men Depor värjde sig framgångsrikt och kontrade farligt. Inte minst genom Valerón och Diego Tristan som bägge ville mycket och var heta. I Valencia ville Aimar mycket men lyckades inte riktigt.
Faktum är att hela första halvlek var rätt avslagen och tråkig fram till slutskedet av densamma. Då ledde Deportivo genom att först och främst säkra bakåt och satsa framåt om läge uppstod. Målskytt Diego Tristan efter att snyggt ha lagt in bollen i Moras vänstra burgavel efter ett friläge. Det hela började hetta till i minut 43 då hitills duktige och löpvillige Baraja fick rött kort direkt efter att ha sparkat ner Manuel Pablo i Deportivo. Tacklingen i sig tog nog inte så illa som det såg ut på Manuel Pablo men Baraja kom snett bakifrån med dubbarna före och var inte i närheten av bollen så jag tycker det röda kortet var motiverat. Redan då började publiken bua missnöjt och när sedan Mista missade ett jätteläge och Aimar helt plötsligt låg ner då tog det hus i h-vete. Men vad hände egentligen med Aimar?
Som jag såg det så kom det en hög höjdboll rakt mot Capedvila i Deportivo varav Aimar kom springandes tre-fyra meter därifrån och gav sig in i duellen genom att hoppa rakt in i Deporspelaren. Den något mindre Aimar lyckades inte knuffa undan Capedevila utan landade själv i backen. Sedan följde ett väldigt gnällande från Argentinaren om den uteblivna frisparken och kort därefter blåste den annars så flitigt kortvisande domaren González av halvleken. Capdevila gick fram och pratade med Aimar och vad han då sa eller om han avsiktligt armbågat Aimar i höjdduellen, det vet jag inte, men Aimar spottade på Capdevila och gav honom en rejäl knuff i bröstet. Capdevila var inte sen att spela med och stöp som en fura i backen medan någon på Valencias bänk genast slet med sig Aimar ut i omklädningsrummet. Han anade väl vad som var på gång. Fler spelare rusade snabbt till Capdevila och det blev ett rejält gruff och ett, som sagt, himla liv på läktaren. Turligt nog för de inblandade såg domaren ingenting och inga kort delades ut.
Det var länge sedan jag såg Valencia så tafatta och frustrerade. Deportivos spel hade verkligen lönat sig. 0-1 i halvtid efter en kul avslutning på en trist halvlek där Valencia ska vara glada att de bara hade en utvisning.
Bäst i hemmalaget såhär långt var Baraja före sin utvisning. I Deportivo utmärkte sig Manuel Pablo med säkra brytningar och Valerón plus Tristan med sitt anfallsspel. Ständigt farliga. Under halvtidsvilan hände annars inte mycket mer att orkestern stegade runt arenan med sin marschmusik. Något som visade sig vara bra och fick publiken att lugna ner sig. Nu hördes plötsligt applåder och bravorop. Ja se spanjorer...
Efter halvtid bjöds det på betydligt bättre fotboll och tur det för det var nu riktigt riktigt kalla vindar som blåste in på Mestalla, endast fotbollen värmde. Valencia hade rykt upp sig och det ordentligt. Måste ha fått sig en rejäl utskällning i paus för nu visade man upp att man kan spela fotboll istället för att gnälla på domslut.
Halvleken skulle visa sig bli en "one man show" - Vicentes! Killen var överallt. Han dribblade, sprang i ljudled, jagade hemåt och iscensatte nya anfall. Imponerande. När sedan Munitis fick sitt andra gula kort och därmed också rött så vaknade även Aimar till och visade vilken duktig fotbollsspelare han är. Före utvisningen av Munitis hade Valencia passat på att kvittera. Andrade tog klumpigt med handen i straffområdet och domaren blåste straff. En straff som Molina räddade av annars utmärkte Villa. Tystnaden blev total på Mestalla tills man märkte att domare González dömt om straffen. Varför vet jag inte men ny straff blev det trots vilda protester från Deportivos spelare. Om Valencia och dess fans var missnöjda med domaren i halvtid så var det definitivt inte nu för på den efterföljande andra straffen så gjorde David Villa inget misstag. 1-1 var ett faktum.
Med tio man var på plan böljde spelet fram och tillbaka med övertag för Valencia. Men inte så mycket hände i målchansväg tills högerbacken Miguel i Valencia visade vägen med ett kanonskott från cirka femton meter rätt upp i nättaket bakom Molina. Vilt jubel på Mestalla, tio minuter från slutet av matchen. Hemmalaget hade vänt och portugisen och tillika målskytten Miguel själv var överlycklig underst i TV-puckhögen av vitklädda spelare nere på plan. Men glädjen blev kortvarig. I samma veva som Valencia bytte in Angulo utnyttjade Depor ett stillastående försvar och Sergio kunde retfullt enkelt styra in 2-2. Åter blev det helt knäpptyst på Mestalla.
Valencia kämpade febrilt för att åter ta initiativet i matchen men förutom ett väldigt bra nickläge av inbytte Kluivert så skapades inte mycket. Matchen slutade 2-2 och bägge lagen såg relativt nöjda ut med det. Ser man till matchen på sin helhet så tycker jag det var ett rättvist resultat som dessutom speglade matchbilden på ett bra sätt. Första halvlek var rent trist medan den andra visade upp skönspel och spänning. Den värmde rejält i den kyliga Valenciakvällen. Matchens lirare enligt mig. Vicente i Valencia och Valerón i Deportivo.
Det är alltid lika kul att se fotboll live i Spanien men atmosfären till denna matchen går inte till historien. Före match var det bra utanför arenan men med tanke på att det var två topplag som möttes så var det märkligt dött inne på Mestalla. Spontana hejarrop hördes men inte så mycket mer förutom orkanen av visslingar mot domaren före halvtid och vid Valencias mål. Efter matchen splittrades folkmassan åt olika håll och snart märktes knappt att det varit match överhuvudtaget. Och var var doften av Cashernötterna och Ciggarerna? Ja inte på Mestalla! Tur man fick se riktig fotboll i en av världens bästa ligor på plats i alla fall, åtminstone i en halvlek!
