Månadskrönika – december
December månad var månaden då på nytt hjärta visade sig vara en avgörande faktor för resultaten och inte storleken på plånboken.
Många är de som har förundrats över hur Osasuna klarat av att hänga på i toppen av ligan. Den mycket karismatiske tränaren Javier Aguirre har byggt en riktig lagmaskin som osar laganda lång väg. Hela vägen till Sverige till och med.
Många är det tränare som byggt fruktade lagmaskiner. Ett lag med bra moral och laganda kan dessutom komma långt i såväl cuper som seriespel. Porto under Jose Mourinhos ledning är bara ett exempel i mängden.
Det kan mycket väl tänkas vara avsaknaden på detta s.k. hjärta inom dagens fotboll som gör att man så tydligt uppmärksammar det när det väl blir synbart. Så som i Osasunas fall idag och likväl i Celta Vigo, Villarreal och till viss del även Getafe.
Den gemensamma nämnaren för alla dessa lag kan ses i tränare som bygger lag hellre än köper fixstjärnor. Nog för att inget av dessa lag har någon storslagen budget och att Villarreal till viss mån kan stå över detta, men i Villarreal har ändå Manuel Pellegrini lyckats skapa en atmosfär som gör laget oerhört starkt. Så starkt att Villarreal tagit sig vidare till slutspelet i Champions League och befäst sin position i toppen av tabellen.
Personligen tror jag inte att det är ett undantag att det är ledare med starka personligheter och en vilja att sätta det kollektiva först som gör att de lyckas. Man skall heller inte glömma att kritiken kommer snabbt om det börjar svänga åt andra hållet. För när man väl tappar det som så att säga ”sitter i väggarna” så tappar man också det mesta med häpnadsväckande fart.
Det gick utåt för IFK Göteborg när man fick hybris i mitten av 90-talet. Manchester United tappade sin dominans när en spelare som symboliserade laget fick ta för stor plats och till slut också lämnade. Ja givetvis pratar jag om David Beckham som i rätt tid övergav det sjunkande skeppet som Sir Alex allt jämnt lyckas hålla flytande. Men så mycket mer än så är det inte heller. Allt som har en början har också ett slut.
Det behöver inte enkom vara att lagen har en bra sammanhållning eller att tränaren har speciella egenskaper. Mycket hänger på tillfälligheter och rätt människor på rätt plats vid rätt tillfällen. Vad det gäller rätt personer så är speciella spelare också bidragande faktorer.
Gaizka Mendieta var en symbol för sitt Valencia när han som lagkapten förde dem till två raka Champions League-finaler i början av 2000-talet. Vad hände med honom sedan?
Jo han försvann nästan bokstavligen talat i Italien och är numera bara en halvstjärna i Middlesbrough. Lönen kanske säger annat däremot.
En spelare kan alltså på egen hand lyfta ett lag och skapa den här fantastiska stämningen. Men när alla dessa nämnda faktorer saknas. Alltså när en tränare utan de för laget rätta egenskaperna saknas, när stämningen saknas och när den där specielle ledartypen som orkar lyfta alla saknas, ja då får man ett lag i kris.
Madrid har mer eller mindre två sådana lag i år. Till mångas förvåning är inte Getafe ett av dem.
Real Madrid har många stjärnor och ledartyper, kanske rentav för många. Raúl i all ära men skadad gör han inte mycket nytta. Det säger sig självt. Men även när han har varit med så har det i år saknats en gnista i Real Madrid. Man har köpt in en rad nya spelare och redan nu efter nyår har två nya tillkommit.
Cicinho kan tillföra fart och flärd på kanten och kan bli vårens friska fläkt i La Liga. Om han klarar av att peta Salgado vill säga. Det största frågetecknet är annars hur ett problembarn som Antonio Cassano kommer att göra någonting bättre i Real Madrid. Cassano är ökänd i Italien och potentiellt hela fotbollsvärlden för sitt griniga och egocentriska beteende. Det är en fantastiskt duktig fotbollsspelare men är det rätt spelare för Real vid den här tidpunkten?
Jag tänker inte ge mig på att ens försöka besvara den frågan utan räknar kallt med att vi i sinom tid får veta detta.
Det är inte bara Real som har kris i Madrid. Atlético underpresterar och trycket mot den tidigare nästintill gudförklarade Carlos Bianchi är nu rejält tungt. Många var de röster som ropade hej innan säsongen och sa att Atlético fått en argentinsk Sven-Göran Eriksson. Jubelropen var tidiga. Även i Atlético har problemen kretsat kring att man saknar den rätta ledartypen och att de som skall dra det stora lasset inte riktigt har förmått att nå upp till den nivå man kan förvänta sig av dem. Pablo och Perea har inte alls varit lika täta bakåt som den föregående säsongen och framför allt så har hösten varit riktigt usel för lagkaptenen och underbarnet Fernando Torres.
Kommer en försäljning av Torres att förändra något? Nja, nog kan någon annan kanske axla det tunga oket och ta ett större ansvar men snarare vill jag tro att det handlar om självförtroende. Atlético har åkt på många nesliga poängtapp under höstsäsongen. Många matcher har slutat oavgjorda då man haft ledningen och man har även inkasserat en handfull uddamålsförluster. Sådant tär på en fotbollsspelare och på självförtroendet. Att sparka Bianchi kan vara en lösning men endast på kort sikt. Otur är en jobbig följeslagare som man inte skakar av sig i första taget. Skall man lyckas vända på steken kommer i princip det mesta att behövas för att inte den här säsongen också skall bli ett totalt misslyckande. Att sparka Bianchi kommer bara att skapa mer oro och elände och på så vis knappast främja situationen för laget.
Kanske skall rivaltränarna Bianchi och López Caro åka på studiebesök till Pamplona, Vigo eller Villarreal för att lära sig mer om hjärta och laganda, men det är väl föga troligt att någon av deras kollegor har ett recept att ge dem.
Tills vidare nöjer vi oss med att hylla de som hyllas bör.
Javier Aguirre – Osasuna
Manuel Pellegrini – Villarreal
Fernando Vázquez – Celta Vigo
Bernd Schuster – Getafe
Alla har de gjort en fantastisk insats under höstsäsongen och fört sina lag till oväntade och likväl fantastiska framgångar i seriespel, cupspel och enstaka matcher.
Osasuna som med en man mindre i nästan en hel match höll på att bortabesegra Real Madrid, Villarreal som vann sin grupp i Champions League, Celta Vigo och Getafe som båda hade han strålande start har nu börjat tappa men skall ändå hyllas för deras fina insatser och kämpavilja under månaden som gått.
------------------------------------------
Månadens Lag:
Målvakt:
Ricardo
Osasuna
Har åter visat den klass som för några år sedan tog honom till England och Manchester United. Hans match mot Real Madrid räcker som motivering.
Försvar:
Javier Flaño – Andrade – Luis Prieto – Pernía
Osasuna – Deportivo – Athletic – Getafe
Flaños stabila spel i försvaret är en nyckel till säkerheten hemåt. Andrade gjorde bejublad comeback och tack vare att Juanma har gjort en så bra höst har nu Coloccini blivit bänknötare. Luis Prieto har varit en klippa baktill och är en del i förklaringen till varför Athletic börjat göra en långsam återupphämtning. Pernía i Getafe gör som en hel del andra i Getafe sitt livs säsong.
Mittfält:
Riquelme – Aimar – Delporte
Villarreal – Valencia – Osasuna
Riquelme har visat klass under december månad och gjort några viktiga mål dessutom. Aimar har börjat hitta formen som han så länge letat efter. Delporte strålande på Osasunas mittfält; inte minst mot Real Madrid i den heroiska och smått historiska matchen för Pamplonalaget.
Anfall:
Ronaldinho – Guayre – Webo
Barcelona – Villarreal – Osasuna
Världens bäste gör ingen besviken numera. Att betala många hundra kronor bara för att se honom framstår även i den snåles ögon som fullt naturligt. Guayre gick från frysboxvara till glödhet radarpartner åt Forlán. Webo stänker in bollarna för Osasuna och är oerhört viktig för laget för tillfället.
