Nicholas: Under en filt i Madrid
Eller elva fotbollsarbetare är fler än tio eleganter.
Kvällen då det rytande lejonet, pep likt en mus blablabla…
Detta, mina vänner, är inte ett utkast ur Fablernas värld, utan ingressen till en av undertecknad förskriven krönika, planerad att släppas dagarna efter sista ’klassikern’. Kusligt... Nästan så att jag själv blir rädd över den egna förmåga att förutsäga vad som komma skall. Om jag inte i egenskap av rättroende kristen vetat bättre, hade jag inte förväntat mig mindre än en nattlig påhälsning av Apollon, vilken kärlekskrankt sökt belöning för mina Cassandra-superkrafter.
Vi börjar med riset...
¤¤ I samma stund som jag, gråtande, satte eld på en värdelös krönika – och även fast det kom dröja litet ytterligare – var det där som den sista spiken slogs i Vanderlei Luxemburgos kista. Huruvida agerandet var rätt eller fel kan bara tiden utvisa; men att skicka in López Caro, mitt under brinnande säsong, till en trupp skräddarsydd efter den brasilianska företrädarens önskemål, känns som att elda för kråkorna. Jag kommer inte att djupanalysera detta (då vem som helst på forumen kan göra det lika bra), men efter givna förutsättningar kommer det bli svårt för honom att få laget prestera bättre än vad Vanderlei lyckades med. Och även fast den gode Luxemburgo – relaterat till en osannolik mängd skador – aldrig riktigt fick chansen att bevisa motsatsen, känns lagbygget, dennes arv, för dagen naivt, ogenomtänkt och svårhanterligt för ersättare.
Något som är värt en notis (den egentliga tanken var en hel krönika), är oförmågan att behålla alla elva spelare på planen. De röda korten har under hösten stått som spön i backen, och trots att domarna hållit en nivå under all kritik, så ligger det ansvaret på spelarna. Att spela med hjärtat är en sak – brista i disciplinen och ansvaret gentemot laget något helt annat. Jag hävdar absolut inte att Real Madrid hade vunnit matcherna de förlorat om laget varit fulltaligt, men då elva hårt arbetande fotbollsspelare är fler än nio eleganter, är det av vikt att behålla alla spelarna på planen om man önskar kvittera ett underläge. ’Personliga skäl’ var den officiella förklaringen till Sacchis avsked, men paranoid som jag är köper jag det lika lite som ett paket blandfärs från ’Euroshopper’.
Men efter regn kommer solsken och med morgonen en återvändande glädje…
Där finns ljus i mörkret. En hel del av Real Madrids egna produkter är välkända av López Caro. Dessa har- kommer att få alla möjligheter att visa upp sig. Genom att få träna med de bästa, förtroende från tränare och rätt matchning, är det inte omöjligt för förmågor från egna led att utvecklas till internationellt, konkurrenskraftiga spelare. Det går inte att låta potentiella världsspelare, likt Valdo, rinna genom nätet - de måste fångas upp, utvecklas och matchas. Att spela in talanger och samtidigt bärga titlar är naturligtvis en svår balansgång – ingen skall inbilla sig något annat – men inte omöjlig. Soldado och Balboa har redan visat framfötterna, fler lär fortsätta i deras fotspår.
Unge Sergio Ramos är inte från de egna leden, men väl en talang av större mått. Han har gått från klarhet till klarhet och slutar aldrig att imponera. Växer hela tiden med uppgiften och utvecklas i raketfart – dock skall han inte behöva vara lagets föregångsman match efter match.
Ugh, ugh, ugh…
¤¤ Är inte heller det något vilket hämtats ur Fablernas värld, eller hur gör djur – det är inte ens Fernando Coutos parningsläte – utan resultatet av ett muntligt förhör lågstadiematte på Giuseppe Meazza. Medan somliga hängivet ägnar sig åt rymdforskning, går andra, lika hängivet skall tilläggas, in för att prestera ap-ljud på fotbollsläktare. Imponerande, och även om fenomenet inte är fullt lika meriterande som undertecknads Cassandra-egenskaper, så är det ett beundransvärt beteende hos vuxna individer. Eller inte. Det är inget annat än förkastligt, oacceptabelt och skamligt depraverande. Ivorianen Zoro, högerback i Messina, fick slutligen nog. Han vände på klacken och var i full färd med att lämna planen, innan han i sista stund blev övertalad, av bland annat Adriano, att tänka om. Som jag ser det var det helt rätt av Zoro att markera; det finns en gräns för allt och neanderthalarna på läktarna lyckades kliva över den. Genom att skjuta häcklande supportrars favoritlag i sank, markerar Samuel Eto’o på sitt eget vis. Att ännu mer, reta upp en redan arg ung man, hur smart är egentligen det? Istället för att snitta sitt vanliga ett mål – gör han plötsligt tre…
I händelsens efterföljande, sorgliga ursäkt till debatt, kände naturligtvis dumskallarnas dumskalle, Di Canio, sig kallad att lämna sitt bidrag till en redan osedvanligt fånig diskussion:
- Blablabla, det är också synd om nationalidoler, blablabla, lyckades han få ur sig.
Italienaren följde upp detta – till och med för honom – ovanligt dumma uttalande, med två ’Romerska hälsningar’ vilket renderade i en ”Paulo är en fin pojke”, kommenterat av den Italienska premiärministern Berlusconi, samt fyra kronor i dryga böter. Skönt veta att människor tar i med hårdhandskarna där det behövs.
Italien är på intet sätt ensamma med den tidigare omskrivna problematiken. Den bördan delas av La Liga i söder, via Polen, hela vägen upp till allsvenskan – vilket tydligt vittnar om överflödet idioter moderjord huserar för stunden.
Spirituell…
¤¤ Efter att jag, för andra gången inom loppet av två dagar, gått i taket under ett sammanträde på arbetet, hörde jag ett par av mina motarb… förlåt; medarbetare, nämna mitt namn och begreppet spirituell i tät följd. Lyft ur sammanhanget (nyss betett sig som en veritabel dåre) hade jag inte haft något emot att tillskrivas spirituella egenskaper. Tvärtom faktiskt. Då hade jag snarare stannat på första bästa högklassiga bar, för att fira min numera erkända spiritualitet – men här var det bara tal om en politiskt mer korrekt term för idiot. Med andra ord inte mycket att yvas över, men det för mig osökt in på någon annan spirituell människa; nyförvärvet Cassano. Här pratar vi spirituallitet i överflöd. Skall dåren, få geniets erkännande i tidernas mäktigaste fotbollsklubb – eller blir det snabbt respass, så långt bort från Santiago Bernabéu det går att komma? Ingen vet, men det känns som ett spännande nyförvärv och en intressant vår dagas. I Champions League ställs Real Madrid öga mot öga med Arsenal. Ett öppet möte mellan två lag som är inne i en uppbyggnadsfas, och vilka båda hävdar att de representerar en offensiv fotboll. Det känns som drabbningen kan sluta hur som helst, men om bitarna faller på plats för El Madrid, går det inte att abstrahera att laget kan gå hela vägen i slutspelet.
Mina vita fränder – misströsta icke, ty där finns hopp: För rätt precis två år sedan, före vändningen, befann sig ’världens (självutnämnt) bästa lag’ på en föga smickrande placering i tabellen. Det sista Real Madrid behöver just nu är stirra till vad konkurrenter tar sig för, deras tabellplaceringar och så vidare. Det går inte att ta genvägar för att komma ikapp och för dagen är Real Madrid ett lag i spelmässig disharmoni. De behöver komma på rätt köl, för att på allvar kunna konkurrera. Panikvärvningar och tränarbyten i evinnerlighet är inte rätt melodi – utan snarare ett fördröjande av konvalescensen. Spelarna behöver få tydliga direktiv, spelfilosofisk riktning samt en tränare med ledningens förtroende. Truppen saknar balans, men potential finns där i överflöd; vändningen kommer att komma – och när den väl gör, går det fort, väldigt fort.
Summering av höstsäsongen:
Den gyllene trion; Wenger, Ferguson och Mourinho fortsätter på den sedan tidigare inslagna vägen och lyckas bli ovänner om allt mellan himmel och jord (bland annat julkort). Vieri har bestämt sig för att pröva något nytt och byter klubb. Domarna i la liga når ett nytt lågvattenmärke (hur nu det var möjligt) – och ståtar med den sämsta säsongen sedan uppfinnandet av hjulet. Simon Bank lanseras – samt får priset om jag uppfattat scenariot korrekt – som Sveriges bästa fotbollsskribent (värt en kommentar då jag, på fullt allvar, på rak arm kan nämna åtminstone två bättre här på Svenska Fans). Engelsmännen kan inte vänta till stundande träningsläger på Cypern – utan börjar ohämmat slåss om stripporna hemma på öriket.
Nicholas rankar höstens Real Madrid:
+++ Casillas, ++ Sergio Ramos, + Salgado
Nicholas rankar höstens Europa:
1 Juventus, 2 Chelsea, 3 Barcelona, 4 Bayern Munchen, 5 Milan
Avslutningsvis…
Då jag är rent utsagt usel på dikt och poesi, utspelas delar av det stundande alstret i presens, men här kommer den; Under en filt i Madrid (temat stulet av Galenskaparna):
Vid begynnelsen i Madrid
Förspillde David sin tid
Men inte med den han var vigd
Under en filt i Madrid
Likt ’Baren’ har Merrall
Kände Beckham ett kall
Men numer står han pall
Inga fler flickor på fall
Chamartín i kör
Sjung så alla hör
Allt är som sig bör
Floren gasar och kör
Tränare på glid
López Caro fick ta vid
Luxe bidar sin tid
På annan ort än Madrid
