En historisk vändpunkt
Real Madrid-redaktionens tillika stolt maräng Per Hult talar om en vändpunkt, ung backlinje och en domare i centrum i gårdagens El Clasico.
Vad kommer vi egentligen minnas ifrån gårdagens holmgång på Camp Nou? Kommer vi att minnas ett spelmässigt överlägset Barcelona som borde ha vunnit men som återigen saknade skärpa framför mål? Kommer vi minnas en tveksam domare som kontroversiellt visade ut Roberto Carlos och tillika dömde straff? Eller kommer vi rentav inte komma ihåg denna upplaga av El Clasico alls utan bara matchen där Barcelona i praktiken säkrade sitt andra konsekutiva ligaguld?
Nej, denna match kommer att bli ihågkommen av andra skäl. Åtminstone för oss maränger. Detta var matchen som ett taggat Madrid utraderade Nou Camps stjärnor och faktiskt bar sin färg med stolthet.
Barcelona var sjukt segertippade inför gårdagens match. Jag tror vi inte upplevt detta favoritskap sedan el Dream Team-eran. Diverse experter siade om att Eto’o och Ronaldinho återigen skulle förnedra Madrids bakre lagdelar och kamma hem en storseger. Detta var i min värld, måste jag erkänna, inte heller helt främmande. Men vad jag visste var att så länge Real verkligen kämpar och står upp för sin klubb och sitt lag, då blir El Clasico alltid en fifty-fifty uppgörelse. Och det gjorde dom igår.
Madrid försvarade oerhört lågt och gav inga som helst utrymmen för dom katalanska vidundren. En sann laginsats av samtliga spelare, ja nästan samtliga…
Den enda Madridistan som får stå i skamvrån är Roberto Carlos. En spelare med den digniteten och den rutinen ska inte dra på sig en straff, ett gult kort och ett rött kort inom loppet av fem minuter. När han sedan ligger en meter nedanför när den övriga backlinjen ställer sin offsidefälla gör honom till inget annat än planens sämste.
Vad vi ser efter Carlos utvisning är inget annat än en renässans i Madrids backlinje, fyra unga spelare. En nyimmigrerad brasse, en 20-årig världsback och två “reserver” blev igår inget annat än en Barca-dödare som varade i 65 minuter. Detta visar att Real Madrids “pavones” äntligen på allvar blommat ut. Eto’o och Ronaldinho fick inte alls samma utrymme som i forna El Clasicos.
Jag vet inte vad Robert Carlos sa till domare Medina Cantalejo men det var tillsynes ord och inga visor. Ett rött kort där med en omdiskuterad straff i färskt minne kändes för mig tungt för stunden. Men frågan är om detta ändå inte var bra för Real Madrid. Nu var verkligen samtliga spelare tvungna till att ge dom där viktiga 110 procenten.
Matchens artisteri stod självklart Ronaldo för. Puyol agerade staty och Valdés statist när brassen konstnärligt och retfullt chippade in kvitteringen. Här visar han verkligen vilken kvalité han besitter. En chans, ett mål, 1-1. Inget annat än ett konstverk i dess ädlaste form och ett omvandlande av planens andra striker Eto’o till en andrahandsfigur.
Avslutningsvis vill jag avsluta med min drömutopi som är inspirerad av gårdagens El Clasico och den är som följer: Eto’o gör aldrig mer mål mot oss, Barcelona får respass i Europacupen mot ett disciplinerat och lågt försvarande Milan. Samt att detta verkligen sätter en norm för Real Madrid som vi alla väntat på och att vi nu i framtiden ser ett lag som alltid ger allt och aldrig viker ner sig. Detta är den historiska vändpunkten!
