Rubrik saknas
Världens bästa fotbollsspelare hamnar i världens bästa klubb.
När Zinedine Zidane ansluter till Real Madrid sommaren 2001 är det kulmen på flera års vansinniga värvningar från de europeiska storklubbarna. Zidane blir den överlägset dyraste spelaren någonsin, mer än 200 miljoner kronor dyrare än nye lagkamraten Luis Figo som året innan såldes från rivalen Barcelona för 504 miljoner. Hysterin är total i Europa och alla diskuterar det närmast osannolika lag som Real Madrid hade till förfogande.
- Vi tyckte om tanken att världens bästa lag skulle ha världens bästa spelare. Real Madrid Och Zidane skulle bli ett par säger dåvarande sportchefen Jorge Valdano.
Historien om hur presidenten Florentino Perez värvade Zidane är också klassisk då Perez under en gala i Monaco skickar en servett till ”Zizou” med orden ”Vill du spela för Real Madrid” och Zidane svarar ja. Efter en månads spekulationer och ideliga förnekelser från Juventus sida står alltså värvningen klar i början av juli, Zidane presenteras och tilldelas tröja nummer 5 av hederspresident Alfredo di Stefano.
Den första tiden i Madrid präglas av en närmast sjuklig förföljelse av personen Zidane och den annars så tillbakadragne fransosen får hela sitt liv dokumenterat och man märker att han plågas av den enorma uppmärksamhet som råder kring honom och laget. När laget anländer till Schweiz för ett försäsongsläger kan storstjärnor som Figo och Raúl relativt enkelt traska förbi världspressen som står och väntar på huvudpersonen Zidane.
Säsongen inleds med att Madrid tar hem spanska supercupen och Zizous första titel i Spanien är ett faktum. Intresset är skyhögt på att världens två bästa spelare, Zidane och Figo skulle spela tillsammans. Men Madrid och Zidane som precis som i Juventus brottas med en del anpassningsproblem får en knackig säsongsupptakt utan vare sig skönspel eller överflöd av vinster. Zidane får ofta utgå från en för honom ganska ovan vänsterposition vilket knappast påskyndade anpassningsprocessen.
Zidane är dock inte dålig på något sätt utan visar så fort han kommer i kontakt med bollen att han har mycket att tillföra de vitas anfallsspel. Efter några månaders experimenterande hittar tränare Vicente Del Bosque ett fungerande spelsystem inriktat på att utnyttja den individuella skickligheten maximalt hos spelarna. Det innebar att Zidane fick en fri roll framför pivoteparet Makélélé/Flavio Conceicao och hela vänstersidan öppnades upp för Roberto Carlos. Framåt vårkanten var det uteslutande Makélélé som ensam fick spela pivote då en formtoppad Solári inte kunde hållas utanför laget och breddade till vänster.
När Zinedine vant sig vid den spanska fotbollen spelade han ut hela sitt register och det syntes att Zizou var mycket lämpad för den öppna spanska fotbollen. Höjdpunkten under ligasäsongen var Zidanes match mot La Coruña, en seriefinal som dominerades av Zidane och kronan på verket blev hans avgörande mål som egentligen inte går att förklara. Mästaren från Marseille lyckas vilseleda ett helt försvar med sina sulfinter och efter att ha dragit bollen mellan sina sulor ett par gånger ligger tre försvarare på marken och Zidane dundrar in bollen i mål. Zidane befäste sin status som världens bästa spelare, en titel som dock tillföll Figo 2001 mycket beroende på hans fina vårsäsong i Madrid. Tittar man på det i efterhand så är det mycket märkligt att Zidane inte fick guldbollen vare sig 2000 eller 2001 som var två av hans absolut bästa år som fotbollsspelare, förmodligen ännu bättre än 97-98. Men Zidane fick som nämnts tidigare Fifas som världens bästa spelare 2000 en titel som han skulle få ytterligare en gång i karriären.
Trots mycket bra spel så lyckas inte Real Madrid vinna La Liga utan Valencia tar hem seriesegern efter en bra spurt. Inte heller spanska cupen slutar med något guld sedan Deportivo La Coruña varit ofina nog att snuva Real Madrid på vinst i sitt 100 års jubileum. Men på den lite större scenen går det bättre för marängerna anförd av Zidane. Trots propaganda spel i bägge mötena med Bayern München i kvartsfinalen punkteras dubbelmötet relativt sent av Helguera och Guti i returmatchen på Bernabeu.
I semifinalen ställs Real Madrid mot Barcelona och Zidane briljerar med att göra 1-0 med en elegant chipp. Real kontrollerar skeendet på Camp Nou mycket väl och vinner matchen med 2-0, Reals andra mål gjordes av Steve McManaman. Returmatchen slutar sedan 1-1 i Madrid efter ett kanonmål från Raúl, Real Madrid är åter i final i Champions League och Zidane får för tredje gången chansen att vinna den största klubbturneringen.
Finalen spelas mot tyska succélaget Bayer Leverkusen med nya stjärnskottet Michael Ballack i storform. Real Madrid tar tidigt ledningen genom Raúl efter ett långt inkast. Lúcio kvitterar omgående på nick efter frispark och sedan kommer målet, ett av de vackraste målen som skådats. Roberto Carlos hamnar i tidsnöd och slår in ett högt inlägg som dalar ner strax utanför straffområdet där Zidane står stilla och väntar på att bollen ska sänka sig. Eftersom Zidane blir attackerad av motståndare har hann inte tid att vänta in varken perfekt höjd på bollen eller att eventuellt ta ner den utan får lyfta upp vänsterbenet så högt upp att man tror han ska delas i två delar och lyckas från denna onaturliga skottposition få till ett perfekt volleyskott med fel fot som borrar sig in i nättaket bakom Leverkusens målvakt. Real håller sedan undan resten av och trots hårt tryck från tyskarna under den sju minuter långa övertiden klarar man aldrig av att överlista inhopparen Casillas som står för den ena idioträddningen efter den andra och La Novena är ett faktum. Zidane har äntligen fått vinna Champions League och innan han fyllt 30 har han lyckats vinna alla de stora titlarna som professionell fotbollsspelare.
Finalen spelades ganska sent i maj månad och bara två veckor senare är det VM-premiär för Frankrike mot Senegal. Det var ett VM som präglades av skadade och trötta världsstjärnor och Frankrike som var den störste guldfavoriten var det klarast lysande exemplet. Zidane skadas i en träningsmatch mot Sydkorea och missar Frankrikes inledande gruppspelsmatcher mot Senegal och Uruguay. Zidane ådrog sig en blödning i framsidan på vänsterlåret som var stor som en tennisboll i omkrets och dessutom ganska djup vilket försvårade läkningen. Zidanes ersättare Djorkaeff och de andra spelarna ser mestadels paralyserade ut när inte härföraren ”Zizou” finns med på planen och efter två matcher står Frankrike på ynka en poäng och utan ett enda mål. Dessutom fanns det fortfarande stora frågetecken för ”Zizous” medverkan mot Danmark i gruppspelets avgörande drabbning. Zidane som knappt genomfört en hel träning sedan finalen i Champions League spelar halvskadad mot ett taggat danskt lag och efter 2-0 i baken är Frankrikes fiasko totalt. Man lämnar turneringen utan att gjort ett enda mål och Zidane får faktiskt ganska hård kritik trots att han knappt deltog i turneringen. Med en frisk och utvilad Zidane hade Frankrike haft stora möjligheter att försvara sitt VM-guld men trötthetssyntomet drabbade inte bara Frankrike utan även Argentina, Portugal och Italien fick respass tidigt i turneringen även om trötthet kanske inte var huvudorsaken till allas nederlag. Brasilien segrar till slut efter vinst med 2-0 över Tyskland i finalen.
Skyttekungen i VM heter Ronaldo och från det att han kysser VM-bucklan tills det att transferfönstret stänger den 31 augusti omges han av rykten som placerar honom i Real Madrid. Mycket riktigt värvas Ronaldo under transferperiodens sista timme och Real Madrid är ännu en superstjärna rikare.
Säsongen 2002/2003 kan vara den bästa Zinedine Zidane presterat. Trots att han mestadels får hålla till på vänsterkanten i Del Bosques 4-2-3-1 styr han Madrids anfallsspel på ett fantastisk sätt och fotbollen Real Madrid är många gånger glimrande med kvartsfinalmatcherna mot Manchester United som absolut peak. Zidane står för mer mål än tidigare under karriären och nätar återigen i El Clasíco. Ligan vinner Real Madrid i sista omgången efter hård kamp mot uppstickaren Real Sociedad och ännu en titel kan läggas i Zidanes prisskåp.
Åter till matcherna mot United som var säsongens höjdpunkt. Manchester United var fortfarande en stormakt i Europa och efter Real Madrid det mest segertippade laget i turneringen då inget av de italienska lagen visade någon nämnvärd form i Europa. Många förväntade sig en jämn och tillknäppt tillställning på Bernabeu med ett försiktigt Manchester. Något försiktigt United fick vi inte se och jämn blev matchen definitivt inte med undantag för den första kvarten. Luis Figo skruvar in 1-0 i bortre krysset efter passning från Zidane och Raúl gör två mål i en match som Madrid vinner med 3-1 efter tröstmål från van Nistelrooy. Men det är inte för målen man minns matchen utan för det sagolika spel som Real Madrid visade upp under hela matchen. Alla storstjärnorna i Real Madrid var på bästa tänkbara humör och allra starkast lyste Zinedine Zidanes stjärna som gjorde som han ville med de utspelade engelsmännen.
Hyllningarna efteråt var enorma och här är ett axplock med citat om Zidanes uppvisning:
”He is a combination of Magic Johnson and Michael Jordan” – Magic
“Zinedine Zidane leker fotboll på ett sätt som faktiskt bara han kan” – Expertkommentatorn under matchen
”Det är totalt omöjligt att ta bollen ifrån honom – helt klart den bästa spelaren jag mött” – Roy Keane
Returmatchen var inte mycket sämre från Zidanes sida som fick spela forward i Raúls frånvaro och ackompanjera den för dagen lysande Ronaldo som svarade för ett hattrick på Old Trafford. Trots ledning tre gånger under matchen vände Man Utd på steken och vann med 4-3 men hade behövt för ytterligare två mål för att gå vidare.
I seminfinalen väntade defensivt skickliga Juventus med en formtoppad Pavel Nedved som ersatte Zidane när han lämnade klubben. Det var första gången Zidane ställdes mot sitt gamla lag men någon större respekt visade inte Zidane utan glänste som vanligt när Real Madrid dominerade matchen mot Juve men när matchen var slut hade man ”bara” vunnit med 2-1. Den dåliga utdelningen på Bernabeu, en skada på Ronaldo, en avstängning på Makélélé, en långsam Hierro, en Nedved i superform och en straffmiss av Figo ledde till att Real Madrid fick lämna Turin med en 3-1 förlust och trots det fina spelet var man utslagna. Zidane gjorde för övrigt på sin gamla hemmaarena. Ett stort bakslag för Real Madrid som säsongen 2002/2003 höll en otroligt hög nivå och borde ha vunnit även Champions League – istället fick vi bevittna en tempofattig och oerhört tråkig final mellan Milan och Juventus. Matchen slutade mycket riktigt 0-0 och Milan kunde till slut vinna på straffar.
Detta var som sagt kulmen på Madrids superbygge och fram tills nu rådde det balans i laget såväl offensivt och defensivt och det mesta fungerade med undantag för de inte så sällsynta poängtappen mot mindre kända lag. Hierro och Del Bosque försvann under ohederliga former efter säsongen och det stod klart att vi behövde en ny tränare och en ny mittback som kunde styra upp backlinjen.
Som tränare anställdes Carlos Quieroz som tidigare varit assistens till Alex Ferguson men på spelarfronten hände inte mycket. Någon mittback värvades inte, vi gjorde oss av med den oumbärlige Makélélé och när säsongen startade hade vi ett stort hål både på det defensiva mittfältet och i backlinjen. Jag har glömt en sak, en viss David Beckham värvades under sommaren och Real Madrid övergick från att vara ett fotbollslag till att vara, ja något helt annat. Laget blev överbelastat framåt och spelarna som skulle göra det offensivt hade alltför lika spelstilar. Detta blev början till fallet för Real Madrid som tyvärr även Zidane drogs med.
Mer om detta i den avslutande delen om Zidanes karriär som dyker upp inom kort.
