Rubrik saknas
Om de svarta åren i Madrid
Inför säsongen 2003/2004 gör Real Madrid som nämndes i förra delen många märkliga värvningsbeslut och filosofin ”Zidanes o Pavones” gick enligt mig över styr. Real Madrid övergår från att vara ett stabilt storlag till att vara ett ”jojolag” som varvar stormatcher med ordentliga djupdykningar. Trots det dåligt komponerade laget lyckas Madrid många gånger undan med hjälp av individuella prestationer men det kollektiva lagspelet med en tydlig spelidé känns ofta bortblåst och Carlos Querioz verkar inte vara man nog att säga ifrån. Högstanivån är dock fortfarande väldigt hög och Zidane fortsätter att stå för prestationer bortom vad man tror är möjligt. I det numera stjärnspäckade laget borde det vara svårt att glänsa med Zidane spelar oftast på en nivå som de andra superstjärnorna bara kan drömma om och acceptansen för fransmannen är total bland såväl lagkamrater och motståndare. Zinedine belönas sedermera med priset som världens bästa fotbollspelare 2003 och blir tillsammans med Ronaldo den enda som mottagit priset vid tre tillfällen.
Framåt jul börjar dessutom lagmaskinen Real Madrid tuffa igång på allvar, bl.a. slås Milan tillbaka rejält i Champions League och sent glömmer vi Zizous volleyklack bakom ena benet som nästan friställer Roberto Carlos. Det fina spelet resulterar i att Madrid i början av mars månad är final i spanska cupen, leder ligan med ett stort avstånd ner till tvåan Valencia och dessutom är i kvartsfinal i CL mot ett till synes mycket svagare Monaco. Det ser ljust ut och det talas öppet om att vinna en trippel. Sedan inträffar den fruktansvärda terrorattacken mot i Madrids tunnelbana den 11 mars som skördade 190 dödsoffer. Två månader senare är fotbollsvärlden i allmänhet och Madrid-fans i synnerhet i chocktillstånd efter att laget slutat säsongen utan en enda titel efter en katastrofal avslutning på säsongen. Cupfinalen mot Zaragoza förlorades med 3-2 efter segermål i förlängningen av Movilla i en match som Real Madrid borde ha avgjort under ordinarie tid. I Champions League hade Zidane själv skickat ut Bayern München med sitt mål på Bernabeu och Monaco väntade alltså i kvartsfinalen. Efter en dålig första halvlek låg Madrid under med 1-0 men en i andra halvlek gick man in som ett helt annat lag och spelade bländande fotboll med ”Zizou” som kreatör. Helguera kvitterade på nick efter hörna av Beckham, Zidane gav Los Blancos ledningen, Figo slog in sin egen straffretur och Ronaldo slog in fyran. Allt verkade vara i hamn när utlånade Morientes reducerade på nick i 83: e minuten. Zidane och Real Madrid var förvarnade och trots ”Moros” mål talade allt för en semifinal för Madrid.
Ett till synes oinspirerat Madrid var långa stunder pressat av Monaco i returmatchen men trots detta lyckades man ta ledningen genom Raúl. En ledning som dock Giuly kvitterade på tilläggstid i första halvlek. Andra halvlek hade knappt hunnit börja innan Morientes gav Monaco ledningen och nu saknades bara ett mål för att skrällen skulle vara ett faktum. Real Madrid saknade inte chanser och såväl Zidane som Figo var när att näta i andra halvlek men hemmamålvakten Roma var omutlig. Istället kunde Ludovic Giuly sätta trean bakom Casillas och Madrid var i det läget utslagna. Real Madrid öste sedan på så mycket det gick för att åstadkomma en kvittering men närmare än en nick just över ribban från Raúl kom aldrig marängerna och titelchans nummer två var borta.
Efter utslagningen i Champions League följde ett sällan skådat fall även i ligan och laget radade upp plattmatcher. Det dåliga spelet påverkade också spelarnas humör och en efter en tappade stjärnorna fattningen, Figo, Beckham och även Zidane. Alla de röda korten stjälpte Madrid och laget slutade till sist trea i tabellen då ett bra spurtande Barca tog sig förbi och kom tvåa bakom segrande Valencia.
Fiaskot var fullbordat, tre titlar hade blivit noll och det blåste orkanvindar kring superlaget som klappat igenom fullständigt. Presidentval stundade och Florentino Perez gjorde redan i maj klart med Walter Samuel som ny mittback.
Zidanes säsong var länge mycket bra men hans avslutning lämnar en hel del att önska, han visade sig från en sida man aldrig sett tidigare. Man trodde att han skulle kunna höja sig i motgången och leda Madrid tillbaka på rätt köl men det fanns inget kollektivt tänkande överhuvudtaget utan alla elva spelarna verkade spela för sig själva. Trots avslutningen på säsongen åker Zidane till EM i Portugal med kungakronan i behåll och anses fortfarande som världens bästa fotbollspelare när turneringen drar igång.
Frankrike var återigen storfavorit och skulle visa att man var bättre än vid VM och nu hade man ju Zidane i laget. Frankrike ställde i stort sett upp med samma lag som väntades vinna VM två år tidigare där mittfältet med Pires, Makélélé, Vieira och Zidane var mycket fruktat. Längst fram hade man sedan Henry och Trezeguet och backlinjen gick heller inte av för hackor. I första matchen väntade England i en otroligt prestigefylld match. Engelsmännens respekt för Zidane var enorm och aldrig har man sett ett engelskt lag backa hem så mycket. Zizou briljerade vid ett par tillfällen med att snurra upp Rooney på mittplan samt vända bort Gerrard och Lampard som de aldrig blir i den raka engelska fotbollen. Men det låga försvarsspelet från England krympte ytorna väldigt bra och några målchanser att tala om skapade inte fransmännen. Istället kunde Frank Lampard nicka in 1-0 efter frispark från Beckham. Det hade före matchen talats om en match i matchen mellan klubbkompisarna Becks och Zizou och när England i mitten på andra halvlek får straff har Beckham världens chans att avgöra båda matcherna han var inblandad i. Men Beckhams straff räddas mästerligt av Barthez och matchen lever. Frankrikes press ökar för varje minut som går men matchen tycks vara Englands då bollarna inte riktigt studsar rätt för Henry och Trezeguet i avsluten. På övertid är Emilie Heskey aningen klumpig och orsakar en frispark just utanför straffområdet något till höger. Kaptenen Zidane kliver fram och smeker in bollen i bortre hörnet, 1-1. Bra så kanske man kunde tro. Men just efter avspark spelar Gerrard en vansinnig bakåtpassning hem till James, Henry hinner i mellan och dras ner av målvakten – straff för Frankrike! Innan straffen spyr Zidane två gånger, om det var av trötthet eller nervositet är inte bekräftat men vid punkten är Zizou lika säker som vanligt och blir stor matchhjälte med två mål på övertid.
I den andra matchen ställs Frankrike mot Kroatien och Zidane ger Frankrike ledningen efter att en inläggsfrispark touchat på en kroat. Fransmännen spelar sedan nonchalant och Kroatien går upp i 2-1 ledning som dock Trezeguet kan kvittera. Frankrike fortsätter att spela långsamt anfallsspel utan rörlighet och tempo. Zidane som spelar vänstermittfältare i 4-4-2 hamnar allt som oftast bakom de stillastående anfallarna, Pires gör likadant och kommer in i mitten och mittfältet ser ut som en fyra på en tärning med en bredd på 20 meter. Spelet är lättläst och Frankrike får bara med sig en poäng från mötet med de schackrutiga.
I sista matchen mot Schweiz bjuds bättre fotboll. Zidane står för några riktiga konstnummer, alla minns vi väl lobbklacken som sånär resulterade i mål från Gallas. Zizou fortsätter också att näta när han nickar in en hörna i första halvlek. Henry öppnar sitt målkonto i andra havlek och gör två mål i en match som sluta med 3-1 seger för Les Bleus.
Eftersom Spanien och Portugal spelat bort varandra tog Grekland hand om förstaplatsen i Grupp A och blev således Frankrikes motståndare i kvartsfinalen. Trots att Grekland slagit Portugal i premiären och spelat oavgjort mot Spanien ansågs grekerna som en munsbit för Frankrike som gått på halvfart genom gruppspelet.
Men magin kring Grekland försvann inte utan fortsatte med sin nygamla defensiv tillämpande gammal klassiskt libero och markeringsspel. Zidane hade Katsouranis innanför tröjan hela matchen och hade mycket svårt att komma någonstans – ännu svårare blev det då Frankrikes passningstempo var detsamma som slow motion och när sedan inga fransmän rörde sig såg grekernas försvarsspel ogenomträngligt ut. Frankrike kom aldrig upp i närheten av vad de kunde och ännu ett fiasko var ett faktum. Laget var på papperet ännu bättre än vid vinsterna 98 0ch 02 men taktiken att lägga allt ansvar på Zidane blev i längden att falla på eget grepp. Zidane lämnade ändå turneringen med relativt högt huvud då han gjorde ungefär vad som kan förväntas av honom under de förutsättningarna som rådde. Självklart kunde han presterat bättre men det var närmast omöjligt då Frankrikes spel inte tillät honom spela den fotboll han ville. Den defensiva fotbollen firade stora triumfer och Grekland stod som osannolika segrare den fjärde juli. Möjligen hade Zidane anno 2002 ensam kunnat ta Frankrike till guld i turneringen men då ”Zizou” gått tillbaka något samtidigt som resten av laget underpresterade totalt blev så alltså inte fallet.
Efter turneringen meddelade en besviken Zidane att han spelat sin sista landskamp – en fantastisk landslagskarriär var till ända – trodde man. Han skulle nu fullt ut koncentrera sig på Real Madrid och försöka vinna alla dem titlar som alla vill se. Debaclet under de sista månaderna kunde inte upprepas och nu var alla taggade till max att revanschera sig och visa vilka som var bäst.
Under sommaren vann Florentino Perez presidentvalet överlägset och anställde Camacho som ny tränare – hårdare nypor med andra ord. Resten av sommaren ägnades åt att vänta in Patrick Vieira och när han bestämt sig för att stanna i Arsenal var redan andra och tredjehandsvalen Emerson och Xabi Alonso sålda till Juventus respektive Liverpool och Real Madrid startade ännu en säsong utan en defensiv mittfältare. Den enda defensivt skicklige mittfältaren – Cambiasso flyttade nämligen tillsammans med Solári till Inter och blommade där ut till en av världens främsta på sin position. Istället för att värva in en defensiv mittfältare köptes Michael Owen in, Ronaldo, Raúl och Morientes räckte tydligen inte… Dessutom köptes Jonathan Woodgate in, ”Woody” kom sedan inte att spela en enda match 2004/2005.
Värvningen av Samuel räckte inte, det fortsatte råda obalans i laget och laget presterade mycket ojämnt under hela säsongen. Zidanes höst är inte så mycket att skriva om även om han blixtrar till då och då men lider mycket av att spela till vänster och att han inte har någon att sätta bollarna på då laget vimlar av spelare som vill styra och ingen som vill springa utan boll. Beckham används oftast som pivote tillsammans med Guti och båda vill agera tillbakadragna kreatörer, tio meter längre fram traskar Zidane in från sin kant och ska slå de avgörande bollarna men då står Raúl ytterligare tio meter längre fram och vill sköta samma roll från sin position och ute till höger vill Figo ha bollen på fötterna för att dribbla. Nej inte mycket stämde och Camacho fick kicken tidigt under säsongen. Real Madrids andra tränare Garciá Remón klarade sig fram till jul då Wanderlei Luxemburgo tog över. Luxemburgos inträde ledde till nio raka segrar i ligan och avståndet upp till serieledande Barcelona minskade och var nere i fyra poäng men ojämnheten i Real Madrid gjorde att laget aldrig kunde konkurrera på allvar. Zidanes vår var dock mycket bättre än hösten och han var spelaren som tog laget ur den värsta krisen under vintern. Själv hade jag nöjet att på plats bevittna El Clasíco där ”Zizou” nickar in 1-0 bara meter från mig och Real Madrid tar en övertygande 4-2 seger.
I Champions League blev det åter uttåg mot Juventus sedan historien från 2003 upprepat sig. Madrid spelade långa stunder ut Juventus och Zidane briljerade så till den grad så att t.o.m. svenska medier kunde skriva något positivt om Real Madrid. Men 1-0 var i underkant. Matchen i Turin var händelsefattig och alla Madrid-fans bara väntade på att matchen i dimman skulle ta slut när Trezeguet nickar in målet som tog matchen till förlängning. Ronaldo drar på sig en idiotisk utvisning och minuter senare kunde Zalayeta avgöra matchen och Madrids uppryckning i CL jämfört med ligan tog ett abrupt slut.
För andra året i rad vinner Real Madrid ingen titel och Zidane aviserar att säsongen 05/06 kan bli hans sista. Zidane fick under säsongen ofta kritik för sitt spel och vissa gånger var den berättigad men framförallt i Sverige blev det praxis att gnälla på Real Madrid och på Zidane även gånger då man spelat bra. Säsongen 2004/2005 är förmodligen den sämsta i Zizous karriär men ändock innehöll den tillfällen som de flesta spelare skulle avundas i form av nedtagningar, dribblingar och mål. Just antalet mål var faktiskt en sak som Zidane ständigt förbättrar i Real Madrid och den totala målkvoten är mycket högre än under hans år i Juventus.
Om säsongen 05/06 samt VM 2006 kan läsas i nästa del.
