Nicholas: Är han spritt, språngande naken?
Ligan har knappt startat, och Höglund borde med andra ord finna minimalt att gnälla över… men i mjölsäcken hopar sig baggarna.
Som vanligt präglas sommaren av klubbpresidenter – och för all del managers samt annat löst intressefolk – utan ett rätt, agenter vilka utan större samvetskval skulle äta sina små, tränare på vift i universum samt spelare. Spelare, likt Gallas, vilka helt sonika kastar sig på backen, skriker och gråter när de inte får den önskade leksaken i affären. Spelare, likt Eto'o, vilken äntligen gjorde det mot sig själv och sina egna. Spelare, likt Cole, vilka ständigt gjort det mot sina egna. Lägg därtill nedanstående scenarion, samt det faktum att det i Aston Villa utspelades en veritabel inkvisition, allt medan halva Liverpool-stad, faller i tårar och skrålar värre än Beatles så fort en viss portugis tar till orda:
- Jag vill ha AdrianoGerrardKakáMessiPirloReyesochZlatan, sju nyförvärv till Real Madrid, då är jag nöjd med sommaren, hojtar någon småmanisk fotbollssupporter.
- Jag vill ha NilssonAlexanderssonKällströmSvenssonLinderothWilhelmssonElmander, sju egentliga mittfältare att starta i landslaget, då är jag nöjd, kontrar en likaledes mittfältmanisk Lagerbäck.
- Jag vill spela i ArsenalRealMadridArsenalRealMadridArsenalRealMadrid, fast helst i RealMadridArsenal, då är jag nöjd, avrundar Reyes.
Nicholas å sin sida undrar om hela världen blivit tokig? När inte ens undertecknads guru, tillika den store Mourinho, lyckas göra sin röst hörd i dårarnas villervalla, säger det mer om rådande omständigheter snarare än att José lärt lägga band på sig. Samma trallande varje sommar, och för att avskärma mig från allt vad agenter, klubbpresidenter och fotbollsfans heter flyttar jag till nästa sommar in i en grotta lagom till vansinnets avspark. Långt in i grottan, där varken as eller marca kan komma nå mig med sina jorden-är-platt-påståenden.
Inte heller på Valdebebas har allt varit frid och fröjd. Tvärtom. Där har Gravesen förspillt sin sommar med att vara arg. Jättearg. Ilsken som ett bi har han galopperat vida kring och ifrågasatt lagkamraters fåfänga och egenföreställningar – tron på att de är en rekarnation av Zidane – boxats med underviktiga brassar samt, nu slutligen, skolkat. Med största sannolikhet har dansken gjort sitt sista framträdande för klubben och jag hoppas att det löser sig för honom. Även om han aldrig räckt till i sammanhanget är han en god fotbollsspelare. Med en attityd – jag kan utan större omsvep peka ut ett par spelare i truppen, vilka onekligen inte hade mått dåligt av att tagit del av Gravesens inställning till sporten – som kan försätta berg, har han åtminstone bidragit att höja det mentala handikapp som ett par av klubbens adepter lidit av. Tyvärr räcker det inte alltid med en god inställning.
Pussgurkan Galliani brummade – och det förmodligen med all rätt – över såväl firma Calderón/Mijatovic som klubben Real Madrids förehavanden. Att A.C. Berlusconi med god min skulle komma släppa Kaká, tror jag inte många äldre än sex år hade förväntat sig. Men när italienaren – vars personlighet är lika tilltalande som en överkörd grävlings – valde öppna munnen, klev han med bestämda kliv över förnuftets gräns. Att blanda in begrepp som ovärdighet, samtidigt som personen själv representerar en klubb vilken de facto lyckats med konststycket att straffa bort sig själva från två ligatitlar under lika många år, ja, det rimmar illa. Efter det att stenen väl var satt i rullning, lät herr Roadkill inte heller lägga band på sig när han ämnade bjuda omvärlden på sina oöverträffliga kunskaper inom kategorin människokännedom. Moralpredikan åtföljdes således av ett hurtigt raljerande med infama påhopp på person. De stundande förhandlingarna gällande en övergång för Ronaldo var därigenom strandade innan de ens startat.
### Nu skall vi inte hyckla, utan konstaterar att Real Madrid genom årens lopp lyckats målat in sig ett nonchalansens hörn i fotbollsvärldens ögon, och det var varken första eller sista gången klubben lyckats sätta blodet i svall på någon klubbpresident. Efter Romans entré på idrottsscenen hjälper visserligen Chelsea till att bära oket som en fotbollens stora bov, men det underlättar knappast för klubbens intressen.
I Serie A ser Inter ut att sitta i vinnarhålet. Klubbens traditionella amok på transfermarkanden har under de senaste säsongerna övergått till något mera logiskt formbart, och till den här säsongen ser truppen riktigt stark ut på papperet. Då Turinklubben har tilldömts ett års eftertanke i skamvrån samtidigt som lokalkonkurrenten ligger på efterkälken redan från avspark, måste det sägas att det ser ljust ut för Inter. Något som visserligen har konstaterats till tidigare säsonger, men den här gången ser det faktiskt ljust ut på riktigt. Även om jag generellt kan uppskattas ligans spel, har jag svårt att ta den på allvar. Oskyldig till motsatsen bevisats i all ära, men människan är inte dummare än att den kan forma en åsikt byggd på antaganden. Det finns inte på kartan att Juventus varit dramats enda bovar. Oavsett vilka som kastade första stenen, så anpassar sig den närmsta omgivningen till givna spelregler. Eventuella oegentligheter som förekommit har med största sannolikhet praktiserats även av konkurrenter.
Men, är han naken? Sanningssägarna – yrkestiggare i Moskva, vilka av tradition, likt Adam, spatserade spritt språngande nakna året runt, så fromma, allt för Kristi skull, att de även avstod använda sitt förnuft (med andra ord skvatt galna) – vågade inte ens Ivan IV, bättre känd som den förskräcklige, bråka med i dåtidens skrockfulla Ryssland. Direkt under Guds beskydd vandrade de fridfullt kring och dristade sig berätta för stadens höga herrar vad inga andra vågade säga: ”Men, han har ju inga kläder på sig”. Lite remarkabelt med tanke på att din samtid och historien, inte för inte låter dig döpas till ”den förskräcklige”, samtidigt som Ivans illdådslista är längre än Materazzis – men dessa påtalare av verkligheten bråkade inte tsaren gärna med. I och med Beckhams petning i landslaget ser vår tids sanningssägare en ny vår dagas. Många har hävdat att David är som hämtad ur Kejsarens nya kläder. Alla vet att han springer omkring naken, men ingen vågar säga det rakt ut (kanske något allegoriskt långsökt, med tanke på hur många som faktiskt hävdat möjligheten… men vi kör den ändå). Om sanningssägarnas profetior stämmer är onekligen den gode Beckhams lysande stjärna på nedgång. Utan landslagsstatus sjunker tröjförsäljningen samtidigt som dennes värde dalar ur ett pr-perspektiv. Och vad skall han då i Real Madrid att göra? Bestiga barnflickor, skicka SMS och hålla tabloidpressen sysselsatt är på intet sätt fy skam – dock knappast tillräckligt.
### Som bekant har även Höglund praktiserat sanningssägarnas väg – även om han numera behåller kläderna på, då Kling och Klang tenderar utdela repressalier under förekomsten av offentlig, oanständig nakenhet efter det han fyllde fem år, samtidigt som det nordiska klimatet är ofördelaktigt för dylika förehavanden – och utropat sig själv till en massans profet. Lagom till den här säsongen hade han tänkt avslöja Barcelonas lagbygge som halvt avklätt, och med rumpan bar utan Henk Ten Cate, men katalanerna föregick densamme och vandrade på shopping till hans stora förtret. När Zambrotta och Thuram anlände, gick hans planer om intet.
Real Madrid har värvat bra. Kanske inte hysteriskt bra, men allt måste ses i sitt sammanhang. Cannavaro, Emerson och Diarra var direkta måsten. Cannavaro är lika bra som han någonsin har varit, och samtidigt väl rustad för alla situationer en mot en som uppstår i Spanien. Sergio Ramos kommer utvecklas fruktansvärt med en av världens bästa mittbackar vid dennes sida. Emersons karriär upplevs vara på nedgång, men han är fortfarande en tillgång. Han borgar för kvalitet, och är ljusår bättre än Gravesen och Pablo García. Han vet att täcka zon, stå på rätt sida bollen och vinna närkamper – det räcker mer än väl. Mahamadou Diarra, en av sommarens mer eftertraktade spelare på transfermarknaden, är ett namn för såväl nuet som framtiden om han håller vad han lovar. Med Emerson bredvid sig, kommer han även få möjligheten att visa upp- och praktisera en betydligt mer kreativ sida av sig själv, då brassen är en mästare på att täcka upp och döda ytor. Centralt känns laget gedignare än Fort Knox, om än något statiskt. För att vinna mittfältet, kommer det att erfordras en avsevärd ansträngning för motståndarna.
Men molnens förekomst, måste också nämnas. En första anblick på de befintliga alternativen i backlinjen – Woodgate, Pavón Raúl Bravo, Helguera och så vidare – låter gediget, medan verkligenhet skvallrar om motsatsen. Medan Jonathan knappt har spelat en match sedan han skrev på för två säsonger sedan, har Ivan sviktat och Pavón haft förtvivlat svårt att visa sig tillförlitlig under en hel säsong. Visserligen kommer spelarna ingjutas en helt annan trygghet under Capello fasta hand – tydligare direktiv samt rollfördelning att angripa situationer – men om klubben skall vinna något, krävs en etablerad försvare redo att gå rakt in i laget. Vid rådande tidpunkt är inte marknaden mättad av kandidater, och det blir svårt att knyta en spelare till klubben utan att tillåta sig eftergifter. Baptista och Robinho är eftertraktade spelare, och åtminstone den senare tror jag får svårt att vinna Capellos förtroende om han inte lyckas hålla en jämnare nivå över en hel säsong.
### Personligen känner jag mig mer ambivalent än Reyes inför Robinho: Han är på intet vis dålig – om Europadebuten skett i ett fungerande lag som förra säsongens Barcelona, är jag relativt övertygad om att han redan betraktats som etablerad – och där finns inget, möjligtvis undantaget fysiken, som säger att han inte kan bli dominerande i den liga han väljer att spela i. Men, omständigheterna är- och har varit ogynnsamma för denne. Förra säsongen var klubben och laget i kris, nu skall det ledas av Capello. Även om Robinho i grunden inte är någon ’Capello-spelare’, hoppas jag verkligen att han utvecklas till det. Killen är duktig – det visade han om inte annat under VM – och sympatisk, samtidigt som han kostat klubben både i såväl prestige som pengar. Jag tippar att Robinho blir herre över sitt eget öde och gör en kanonsäsong. Detsamma går för Cassano.
Ligan ser onekligen högintressant ut på förhand. Barcelona förstärkte på de få platser laget möjligtvis behövde och vidare kommentarer känns överflödiga. Dock skall det bli intressant att följa Rijkaard utan Ten Cate vid sin sida – vem var egentligen den store taktikern? Valencia agerar nästan alltid föredömligt på transfermarknaden, och redan under förra säsongen stod det klart att David Villa jagat bort klubbens anfallsspöke. Om Ayala lyckas bibehålla VM-formen, tror jag klubben är en av tre som har möjlighet att ta hem ligan. I och med att Sevillas stora son Joaquín blev klar, förfogar Valencia över en sällan skådad kantbesättning. Atlético Madrid har värvat såväl mycket som intressant, samtidigt som en erkänd tränare skall leda laget, men spelaromsättningen har varit stor. Sergio Agüero känns hyperintressant, liksom hela klubbens upplägg, men personligen tror jag att de rödvita landar någonstans på platserna 5-7. Detta dock sagt mot bättre vetande. Logiskt borde de utmana om platserna 1-4. Efter dessa följer ett par- tre – Sevilla, Villareal och Celta Vigo – svårbedömda, men tillsynes starka lag. Sevilla känns faktiskt livsfarliga. Med tanke på att Deportivo, samt till viss del Osasuna och satsande Zaragoza också önskar att föra talan, så konstaterar jag att ligan ser stark ut.
