Nicholas: J'accuse
Jag anklagar allt och alla, men mest Blatter.
Job var en stackare. Job var en stackare utsatt för Herrens prövningar. Job var stackaren Herren använde sig av när han skulle statuera sitt exempel. Job var inget annat än en gnällspik till kärring. Vad visste Job? Job visste inte ett smack. Lite missväxt här, varbölder där, förluster av nära och kära, förlust av allt du äger och har. Det är inget. Job var aldrig dumbollssupporter. Vad hade han egentligen att beklaga sig över? Behövde han tillbringa sin vakna tid med att lösa ekvationen över statiska centralmittfält? Visste han ens vad ett centralt mittfält var? Med största sannolikhet inte – han hade det bra fram tills det att han blev själva prototypen för människans orättvisa lidande. Job visste nog inte ens vad en naken-attack var. Det vet Alexej Palermo, min son. Det vet jag. Numera vet även personalen på Ikeas lekrum det. Lekrummet är en fördelaktig plats på ett i övrigt ofördelaktigt ställe, där du kan dumpa skrikiga ungar vid tillfälle du drabbas av infallet att handla på Ikea. Ofta ja, väldigt ofta att man drabbas av det infallet. Försvinnande sällan, eller rent utsagt aldrig. Det gäller dock inte för min bättre hälft. Så medan jag drabbades av det sedvanliga infallet av att se på fotboll, drabbades min sambo av infallet att ta en tripp till Ikea. Alexej Palermo, i sin tur, drabbades av infallet att vackert följa med. Väl på Ikea, väl dumpad i lekrummet, så var det då dags: Infallet för genomförandet av årets naken-attack. Samtidigt som ’Jag klär av mig naken’ spelades i bakgrunden, ropade den skärrade lekrumspersonalen med darrig röst efter Alexejs mamma i högtalaren. Dramats huvudperson ställde sig själv obekymrad inför faktum, och fortsatte hängivet sin veritabla striptease. Lekrummet är ju i och för sig extravagant i sammanhanget, men jag kan inte påstå: Oj, vad tråkigt att jag missade det. Vilken otur att jag inte följde med, verkligen…
Några som sällan missar är tv-kamerorna. I synnerhet när det rör sig om Premier Leaguespelares bakdelar blottlagda inför öppen ridå. Joey Barton, Manchester Citys notoriske galenpanna, fick fnatt och blev så utom sig av glädje efter lagets sena kvittering mot Everton, att han lät byxorna falla i firandet. Det blev plötslig fullmåne mitt framför såväl kameror som Evertonsupportrar. Medan kamerorna förmodligen mest kom med på köpet när det var dags för blottläggandet av sina mindre tilltalande delar, går det knappast att avfärda de senare bevittnarna som tillfällighet. Men all heder åt Joey. Liksom benjuckande hundar är en varelse som har ett faktiskt utbyte av att visa stjärten värd den största av respekt. Ett välkomnat inslag, då det inte ligger något fel i att vara opretentiöst lättroad, samtidigt som det sätter sprätt på upptakten utav ett ligaspel, där den största behållningen – förutom ett par slagsmål signerade Rooney vs resten av världen – än så länge sträckt sig till avslöjandet över Gallas hot om självmål om han inte får exakt som han vill.
”Och så har jag jätteont här, och här, och här, och…”, var just vad Höglund försökte påvisa – för antingen kompanisköterska och/eller befäl – när det vankades orimligt långa fältveckor, i orimligt låga grader, under dennes orimligt fåniga tid inom armén. Även om dessa tafatta försök uteslutande renderade i ett dundrande retoriskt ”Fullgod status för tjänstgöring”, och två veckors huttrande med undermålig personlig hygien, visste Nicholas med sig att han åtminstone försökt när han låg där i tältet, kelandes med sina undergångstankar och flatlöss. Fernando Torres gjorde mer än försökte. Han lyckades: ”Och så fick jag jätteont här, och här, och här, och…”, förmedlade den avsvimmade Torres till herr Enögd under sina dödsryckningar. Den senare tog den tidigare på ordet och ställde busfröet Ramos i skamvrån. Under en match i serielunken är detta inte mycket att förfäras över. Felaktiga domslut kommer att prägla säsongen och det brukar jämna ut sig. Snart trillar Guti i backen med ett hejdundrande brak, ansatt av omänskliga smärtor, trots att närmsta motspelare befinner sig på andra sidan planen.
Men Höglund-ont är inte den enda farsoten inom fotbollen. Där finns otrevligheter som söndertrasade korsband också. Dessa är dock betydligt mer svårrehabiliterade än det maligna Inzaghi-syndromet (medicinsk term för elakartad Höglund-ont, reds anm) även om symptombilden kan tyckas vara den samme. Medan malignt Inzaghi-syndrom, i regel har en sensationellt snabb läkprocess – i synnerhet när domaren pekar på straffpunkten, då går det nästan lika fort som när mamma blåste bort ditt onda i en handvändning, trots att du hulkande satt där och svalde ditt eget snor och kände dig döende sekunderna tidigare – erfordrar det söndertrasade korsbandet en betydligt längre konvalescenstid. Därav anledningen till varför Cicinho blir borta 4-6 månader, medan Deco återvänder från de döda efter endast en visselsignal från domaren. Så alla som tror att Deco hostade upp trettio silvermynt och sålde sin själ till Satan i utbyte mot ett snabbt tillfrisknande, alternativt förfogar över ett suveränt läkkött tillföljd av en överkonsumtion av yoghurt från balkangeten, har faktiskt fel. Även om symptomen minner om varandra, rör det sig om vitt skilda diagnoser.
Kring Real Madrid har det varit relativt lågmält. Inte ens Davids petning har väckt någon större uppmärksamhet – även om det skall erkännas att goda försök gjorts – och det har legat ett tillfredsställande lugn över klubben. Visserligen gläfste Don Fabio litet över Fernando Torres efter Madridderbyt, och från Valenciahåll har några mörkertrevande försök till provokation gått att utläsa mellan raderna, men inga större superlativ har passerat. Knäpptyst. Den berömda knappnålen har dundrat när den träffat golvet. Nu börjar det dock hända lustiga saker. Aragonés valde ställa över Raúl, och fann vidare sig själv ute på, en om möjligt, tunnare is än tidigare. Raúl svarade omgående med att göra ett par mål. Världen kändes plötsligt betydligt mindre för Aragonés. Jag tror att petningen är det bästa som kunde ske för Raúl. När du inte hålls under armarna längre, återstår det bara att resa på sig. Om du inte väljer att ligga kvar är vägen upp den enda alternativet. Den gamle Raúl, spelaren vi vande oss se under tio fantastiska år, är nog för alltid förlorad. Men jag förväntar mig en återkomst i ny tappning.
Med längre ansiktet än Ruud var det fler än en illsinnad culé som blev sittande. Skrattet över Cicinhos skada fastnade i halsen, och stora gråten tog vid när Eto'o bet i gräset. Helt plötsligt var fenomenet allvarligare knäskador inte alls så lustiga längre. Tvärtom. Då var det inte längre ”något klubbarna måste kalkylera med”, och inte längre ”spelets regler”. Återigen blev det sporten eftergiftsboll som praktiserades. Att långtidsskadorna står som spön i backen måste ändå ses som alarmerande för fotbollen. När många av dess största stjärnor – något som Eto'o fatiskt är – tvingas sitta en hel säsong, förlorar sporten på det. Nu är jag ingen ortoped, men det säger sig själv att den rådande frekvensen av matchande, måste åsamka ett överflöd av muskelskador samt stress- och belastningsfrakturer. Har personlig alltid förundrats över Premier League. Den brittiska vintern, och dess leråkrar till fotbollsplaner, är ingen dans på rosor, samtidigt som spelschemat är späckat. Tufft. Själv tycker jag att det är uppriktigt tråkigt med alla skador. Men det är bara att hoppas på ett så snabbt som möjligt tillfrisknande för såväl Samuel som Cicinho. Det är på planen spelarna skall befinna sig.
I skandalens efterdyningar är näste man till rakning Moratti, tillika klubbpresident i Inter. Dennes oegentligheter inskränker sig till att ha beordrat illegal avlyssning av numera avstängde domaren De Santis, allt i syfte för att finna bindande bevis gentemot Juventus Luciano Moggi. Undrar just varför inget av allt detta får mig att höja på ögonbrynen? Det är inga dåliga konspirationsteorier som presenteras i dessa dagar. Anklagelserna viner om vartannat. Det riktigt avvikande i sammanhanget är det faktum att dessa förväntade hjärnspöken låter fullt rimliga numera. Flachi, till vardags anfallare i Sampdoria, åkte på en två månaders lång avstängning efter ett telefonsamtal till dåvarande Laziospelaren Bazzani. Nu har jag inte hört bandupptagningen, men jag vet inte om straffvärdet står i paritet till brottet. Dock måste Buffon, Bazzani och grabbarna en gång för alla lära sig sluta spela på lången. Även om parodin nere i Stöveln varit underhållande, skall det understrykas att den börjar nå farsartade höjder.
När West Ham signade Corinthians argentinska duo Tevez och Mascherano, förundrades fler än en över såväl faktum som förfarande. De större organisationerna ville ha svar och den lille människan kliade sig i huvudet. Hela den här historien är bitvis obekräftad, och fantastiskt långtråkig för andra än konspirationsteoretiker, men i grunden rör det sig om MSI (Media Sports Investments) och då vidare om bland andra den antagna huvudmannen, Berezkovskilj. Dessa scenarion faller knappast de etablerade pamparna på läppen, och så blir det snyften med efterföljande polemik. Medan José, vilt gestikulerande, gör sitt bästa för att framkalla en Tsunami i ankdammen, står oligarker och stockkonservativa gubbstruttar trängs om vartannat – Cole och Gallas sätter sig på backen och skriker likt barn i mitten. Nu börjar det bli trångbott i sandlådan. Jättetrångt om du önskar undvika trampa på jättekänsliga tår. Just då slår Fy-fan-Blatter upp dörrarna till sitt gökur. Han har en idé. Inte vilken idé som helst, det är nämligen en väldigt god sådan. Under ett frenetiskt gnäggande framför han förslaget att Zidane och Materazzi skall företa sig en gemensam resa till Robben Island, Sydafrika. Enligt den Blatter-logiska skolan är Nelson Mandelas gamla fängelsecell, platsen för skapandet av fred. Känn på den du Freud. Den såg du inte komma och missade grovt. Det kommer nog ofta att ske. Med tanke på de faktiska omständigheterna – bagateller som att skalla din antagonist under slutklämmen av en pågående VM-final, inför i stort sett hela världens ögon – och det faktum att Blatter (för låt oss tala uppriktigt: duon Sepp och Marco är inte systrarna Graaf samtidigt som Robben Island inte för tankarna till Bahamas) står för locktonerna, bedömer jag oddsen för att detta skall komma förverkligas som lika stora att jag förspiller en dag av återstoden av mitt liv på Ikea.
