Kviborg: Soy Madridista!
"Jag fastnade för elegansen, det mytomspunna och det stora Real Madrid med den stora arenan och dom stora stjärnorna, det var kärlek från första ögonkastet"
Det är varmt som i en bastu, det är sommaren 1990 i Andalusien. Redan som femåring hade jag en fallenhet för fotboll, på eget initiativ hade jag samlat ihop traktens unga spanjorer till en spontan fotbollsmatch på en minst lika spontan fotbollsplan med än mer spontant uppsnickrade fotbollsmål. Trots att vi var så unga så fanns det lirare, det fanns små Zidanes som trixade, små Decos som ramlade och grät och så jag, Hugo Sánchez – målkungen. Att passa bollen till en lagkamrat var inget jag tillämpade på den här tiden, tidigt 90-tal och det var bara målen som räknades. Jag vet inte hur intresset för fotboll grundades, men skulle jag få sätta ett par gamla pesetas på hur det kan ha börjat så är det just den tidiga fotbollen i Andalusien där jag hade lyckan att få tillbringa många somrar och vintrar i.
En kväll efter ännu en match kom farsan och hämtade mig från planen, jag gick inte frivilligt därifrån, han sa; Min son, nu ska du få se på riktig fotboll! Jaha tänkte jag, är det inte riktig fotboll jag spelar med mina spanska vänner eller? Tydligen inte, på den svartvita tv: n (!) – samhället jag bodde i hade knapp telefonlinje – så var det Real Madrid mot Barcelona, det var om jag inte missminner mig den spanska supercupen. Med fast blick och en enorm fascination satt jag där med farsan och kollade på ”El Clasico”, Barcas holländare Roland Koeman sköt en straff så hårt i ribban att jag banne mig tror den darrar än idag. Vilka som vann matchen vet jag inte, det enda jag vet är att från och med den dagen, någon gång 1990 så fastnade jag för dom vita, Real Madrid. Visst, farsan gillade och gillar Real, men inte till den graden att han prompt tutade in det i min skalle, jag fick välja själv, och vilket val man gjorde. Jag fastnade för elegansen, det mytomspunna och det stora Real Madrid med den stora arenan och dom stora stjärnorna, det var kärlek från första ögonkastet.
Klassikern mellan Real Madrid och Barcelona berör på alla sätt och vis. Det är inte bara en fotbollsmatch det här, det är en klasskamp, en strid mellan människor som har olika värderingar i saker och ting. Hatet har alltid funnits där, lyckan att se sitt eget lag vinna kan man lätt ersätta med lyckan att se värsta antagonisten förlora. Jag driver inte nu, jag blir på allvar lycklig när Barcelona förlorar. Ni kan tycka det är sjukt, men jag kan inte hjälpa det. Men bara för den sakens skull så respekterar jag inte Barcelona och dess fans, för det gör jag, jag respekterar att man har andra åsikter och sympatier, det är det som är grundstenarna till en rivalitet, oliktänkande. Det finns en historia mellan dessa klubbar som med råge hade räckt till ett filmmanus, lika stora kålsupare båda själva har man stått för en hel del klavertramp, men ack så framgångsrika man vart genom historien. Barcelona gillar ju att kalla sig för världens mest framgångsrika, och det är man också om man som dom själva gör räknar segrar i ”Copa Catalunya” – en match man spelar mot Espanyol och vinner varje år – samt segrar i den så prestigefylla inomhushockey ligan! Själv konstaterar jag att Real Madrid är mer framgångsrikt, jag är av den åsikten att det är inom sporten fotboll vi ska mäta, sen får alla andra ”sporter” säga sitt, senast jag kollade hade Real Madrid 29 ligatitlar, 17 inhemska cuptitlar och 9 titlar avseende Europacupen/Champions League. Det är i tider som dessa när ett visst annat lag är så framgångsrikt som man tar till historiken, vill man snacka ”mest framgångsrik” i världen så ska man nog komma upp i dessa siffror innan man börjar yra med begreppen.
I dubbelmoralens högborg Barcelona har det under en tid gått alltför bra för att en ”madridista” ska kunna finna ro. Men känner jag ingen glädje alls över Barcelonas framgångar? Är det inte kul för spansk fotboll att dom vinner i Europa? Ett distinkt icke blir svaret på båda frågorna. Barcelona för mig är värsta fienden, en stad som gärna vill köra sitt eget race men fortfarande ändå vara med när det passar, människor som hellre är katalaner än spanjorer och en dåre i pajashatt som kastar flaggor och stormar fotbollsplaner på löpande band, allt i namnet ”Catalunya”. Jag minns ett tifo för ett par år sedan på Camp Nou; ”Catalunya is not Spain”. Antigen är man något eller så är man det inte, hur ska ni ha det nu? Visst, lämna Spanien ni, men då kan ni säga tack och hej till La Liga. Jag har säkerligen skrivit det förut, men en liga med Gimnástic och Espanyol verkar enformigt. Samtidigt som detta på ett sätt stör mig så bidrar det ändå till charmen och den enorma rivalitet som finns mellan klubbarna. Hatet är ömsesidigt och från en Katalans sida kan jag förstå deras åsikter om Real Madrid likväl som om vi vänder på det.
På söndag är det verkligen så mycket mer än en fotbollsmatch, förutom det enorma kravet på revansch sen det senaste mötet i Madrid så handlar det om miljontals människor, vars vardag för en liten framtid slås totalt i spillror vid en eventuell förlust. Dom politiska meningsoenigheterna lämnar vi åt sidan, det är inte lika färgat som det var förr även fast Madrid tenderar att ligga mer åt höger och Barcelona mer åt vänster.
Bortalaget är starkt men skakat, det hade vart en smula naivt att inte konstatera det, hur som haver, allt som räknas är seger, seger för dom vita. Jag förväntar mig inget skönspel, jag förväntar mig en seger, hur dom vill ge mig och alla er andra den skiter jag i, bara ge oss den. Blotta tanken på ett till ligaguld till Barcelona gör mig lika illamående som efter en ljummen Sofiero. Det får räcka nu, titeln ska hem, både inhemskt och ute i Europa. Men först och främst, klassikern ska hem till Madrid.
Solen går upp, det blir lördag. Hela dagen vankar man omkring som i en dimma, en dimma av oro. Det är två storklubbar på dekis, enda chansen till upprättelse? Ta hem La Liga vinn El Clásico.
För Guds skull Gud, räcker det inte nu? Har vi Madridistat inte plågats tillräcklig länge? Eller ska vi som israeliterna vandra i öknen i 40 år? Torkan är inne på sitt fjärde år, må du sätta stopp för den!
Amen!
