Nicholas: Med rumpan bar på Santiago Bernabéu
Hängivet ägnade de sig matchen igenom att ha bollen så mycket som möjligt, och göra så lite som möjligt med den.
Vänj er sjunga skalan genom att börja med olika toner. Så sjunger Ni till exempel utan svårighet do, re, mi, fa, sol, la, si, do som ju är den vanligaste skalan. Men om man börjar med re och sjunger re, mi, fa, sol, la, si, do, re, vet Ni vad som då vanligen händer? Jo man uttalar re men ger det samma värde som do, med andra ord att rösten gör en heltonsintervall mellan re och mi i stället för en halvtonsintervall… och så vidare.
Adressat Désirée, den 12/2 1795, författat av den store Napoleon Bonaparte. För undertecknad – vars sorgliga ursäkt till musikkarriär strandade redan i årskurs fyra, efter det att Hej sa Petronella blivit en alltför svårknäckt nöt på blockflöjt – låter detta som en absolut sanning. Efter en storögd vissling sväljer jag det med hull och hår, då detta faller under samma kategori som snäckor till styrservon inom mina referensramar. Enligt initierade källor rör det sig dock om humbug och struntprat rakt igenom. Tyvärr var den lille, store generalen – och sedermera självutropade kejsaren – bättre på strategisk kanonplacering än sångpedagogik. Korsikanen hade inte en susning över vad han svamlade om, men drog sig uppenbarligen inte för att ge sken av något helt annat när han önskade få till det med brudarna. Skomakare, bli vid din läst.
Blablabla, fascister, blablabla, general Franco, blablabla, jag har inte en aning om vart på jorden jag befinner mig, och än mindre definitionen av den pipande generalens styre, blablabla, regering, blablabla, domare, blablabla, fascist, blablabla, Bogarde är den störste försvararen någonsin, blablabla, Koeman agerade aldrig rundningsmärke och fjällkor är bra sällskapsdjur, blablabla… och så vidare.
Adressat okänd, härifrån till evigheten, författat av den lille, eftergiftssuktande culén. Sedvanligt ogenerat inslag när det vankas klassiker och något av en culé-kutym. När du varken finner någon mor att lägra eller far att dräpa måste det undermedvetna utveckla alternativa uttryckssätt för Oidipuskomplexet. Då uppstår sångernas sång, Höga Gråtenvisan, Typ II-culéns vedertagna nationalhymn. Likt Nappe lider dessa element en total avsaknad av insikt, utan att för den skull låta det hämma dem. I sammanhanget är den betydligt mer sofistikerade och resonabla Typ I-culén en angenämare erfarenhet att stifta bekantskap med. Tyvärr är dessa lika lätträknade som antalet löpande strutsar uppe i fjällvärlden. Men här skall det inte gnällas. Höglund är faktiskt inte den ängel (praktiserar inte vad han predikar, då han faller under Typ II) som envar culé gärna vill låta göra gällande, och Napoleon var inte den dvärg (mätte rådande fransk medellängd) livrädda britter försökte framställa honom som.
På Santiago Bernabéu blev blårödingarna avslöjade med byxorna nere. Kinderna blossade och rumpan var barare än vad den varit på ett par år. Barcelonaförutsättningarna var inte de optimala – läs: Real Madrid kommer inte till spel med fyra frigående höns i backlinjen, motståndartränaren är ingen frilansande spelaragent vilken väljer starta matchen med obalanserat mittfält samt att Ronaldinho/Deco/van Bommel inte har fått igenom respektive ansökan gällande besöksförbud hos matchdomaren, och tilldöms vidare inte straff så fort någon befinner sig närmre deras person än fem meter – och då blev det ingen seger med 3-0 denna gång. Tvärtom. Förlust med 0-2, vilket giver oss en differens på fem mål kontra förra säsongens möte. Ibland kan mattematik vara roligare än annars. Utan pardon satte Raúl ettan tidigt. Ridå. Rijkaard blev stående med händerna i byxfickorna och katalanerna kom inte till skott. Hängivet ägnade de sig matchen igenom att ha bollen så mycket som möjligt, och göra så lite som möjligt med den. Slaget var vunnit. Dock skall jag tillstå att det förmodligen var viktigare för Real Madrid att segra, än vad det var för Barcelona att undvika förlust.
Länge nog tyckte Cassano att han bitit sig själv i läppen. Och öppnade munnen. Det skulle han inte ha gjort. Likt Höglunds lyktstolpsslickande i yngre dagar, ser italienaren aldrig ut att lära sig. Han biter sig länge i läpparna, men slutligen blir Sirenerna till lyktstolpar och deras locktoner helt enkelt för starka att motstå. Sedan står man där med fastfrusen tunga och förundras över att man gick på den simpla ännu en gång. Att döma av klubbens reaktioner ser han ut att med stormsteg styra kosan bort från Madrid, och det ligger nog mer än värdet av ett statuerat exempel i den potten. Capello fortsätter arbetet med sin princip trägen vinner. Det känns trögt, tungt och statiskt mellan varven, men när traktorn väl nått hastighet är den svårtstoppad. Det ännu är för tidigt att dra några större växlar, men Raúl ser ut att funnit sin nya roll. Även Helguera och Guti ser stabilare ut under tydligare direktiv. Sergio Ramos går från klarhet till klarhet. Han är bra oavsett omständigheter.
Det maligna Inzaghi-syndromet slog till igen. Återigen var det en Atlético Madridspelare som vederfors av farsoten, och gossarna i klubben är på god väg att arbeta in sig själva duktigt i ett hörn. Galletti drabbades av… ja, jag vet inte vad? Det var inte ens tillstymmelsen utav närkontakt när han plötsligt tog ett jämfotahopp upp i luften, sträckte ut och avslutade med en parant landning på huvudet. Hänförande, fascinerande och helt fantastiskt – av erfarenhet vet jag att du inte flyger uppåt när regelvidrigheter sker på fotbollsplanen. Tvärtom. Om du inte kliver på stridsvagnsklassade minor - vilka det faktiskt inte brukar krylla av på fotbollsplaner - tenderar människan att falla nedåt. Något Newton konstaterade för längesedan. Uppenbarligen missade det äpplet Galletti, då undantaget som bekräftar regeln tycks vara argentinare i motståndares straffområde. Lite senare under matchen tyckte landsmannen Agüero att det var på sin plats att boxa in bollen i målet med hjälp av näven. Det tyckte mannen med visselpipa i den ena handen, och blindkäpp i den andra också. En visslig och pekning mot mittcirkeln senare, försökte människor med förnuftet fortfarande i behåll - likt Recreativo de Huelvas lagkapten Viqueira - påvisa det orimliga för den mörkerfamlande Pérez Lima. Men som alltid är det svårt att få en åsna på spåret efter det att han väl satt sig ned. Han sitter där han sitter.
I planekonomiska Sovjetunionen var som bekant inte allt som det borde. Om det inte skulle introduceras abnorma mängder med majs eller orsakas miljökatastrofer genom vändning av flodriktningar i Sibirien, tillverkades det traktorer i ett överflödes förbannelse. Motivationen hos gemene man var naturligtvis inte alltid på topp, men systemet utvecklade praktiska vägar för uppkomna situationer. Så helt sonika låtsades jag som att jag arbetade på jobbet, medan staten i sin tur låtsades som att de betalade mig. Jättefint. För att inte tala om effektivt. Och definitivt något klubben Real Madrid borde börjat tillämpa för längesedan. Det har varit undermåligt på fler håll än hos spelarna sedan Queiroz lämnade, men det går inte tillskriva tränarturbulensen allt. Många har helt enkelt inte presterat skäligt. Det är gnäll och modeller hit, låtsasprestationer dit. När du kostar truppen mer i energi än vad du tillför, då är det uselt. Oacceptabelt. Men visst, det som var gott nog i Sovjetunionen duger även här. Om omotiverade spelare låtsas spela fotboll, kan klubben låtsas betala dem. Då får vi se hur det går med brudarna.
Marco knoppade in en, och ansåg vidare att han gjort sig väl förtjänt av en utvisning. Naturligtvis. ”Huvudet går ju att använda till så mycket mer än att nicka på grisskinn med”, funderade han i glädjeyran. Karakteristiskt lade han det därför under armen och gick obekymrad för att ta en dusch mitt under brinnande derby. Inter knäade, men höll undan. Marco tvålade fötterna, och för några minuter där lät han bli att sparka av människor benen. Svårt att göra avkall på sin primära livsuppgift, men personhygien är inget man skall ta lätt på. Det vet till och med Marco.
Den stackars kraken Robinson gjorde just det du inte skall göra som engelsk landslagsmålvakt: sparka ett tjusigt hål i luften under pågående landskamp mot Kroatien. Det är allmänt känt att liten, kroatisk tuva ofta fäller stor Robinson. Något han tycks bortsett ifrån när han glad i hågen styrde kosan mot Zagreb. Ett hemåtpass och en spark i luften senare blev han dock återigen varse. Dråpligt. Men vi skall inte lasta Robinson. Det är många saker att tänka på som du just inte skall göra i engelska fotbollssammanhang: Ta dina spelare till träningsläger på Cypern, passa hem till målvakten, lägga straffar, trampa Carvalho i skrevet, stöta på Rooneys flickvän, ställa upp i VM, låta Rooneys mamma stöta på dig, stå för nära planen när Cantona spelar, frispela Henry, vara norrman och stöta dig med Roy Keane, spela i samma lag som Bowyer eller Hartson samt, sist men inte minst, glömma att ta med köttbenet till match när du skall möta Tottenham.
Vov, vov, och så har det slutligen hänt. Jag har varit på samma fotbollsplan som avsparkade underben, hört superlativ yttrade som skulle få min gamla fänrik att rodna, upplevt krossade ögonbryn och totalt söndertrasade knän, men aldrig sett någon faktiskt bita en motståndare. Det är lite speciellt. Defoe, Extravagansen bland extravaganser, tröttnade – fullt förståligt, för vem hade inte gjort det? – på maliciösa argentinare vilka inte rättar in sig i tyngdlagarnas led, och hängivna praktiserar uppåtlyftning. Han löste det efter bästa förstånd – och bet sig fast. Därigenom arbetade han in sig i det celebera sällskapet av notoriskt, skvatt galna fotbollsspelare. Liberala holländska tränare försökte avfärda händelsen som kärleksnafsande, men äkta kärlek eller inte, underhållande var det.
”Jag har biljetter över”, sade Höglunds far på matchdagen. Klockan hade passerat lunch, och den något förfriskade fadern gjorde ett tappert försök till att korrumpera Höglund den yngre att hoppa sina förpliktelser och följa med till Råsunda. ”Nja”, svarade Nicholas våndande. ”Vi är ju bortbjudna”, fortsatte han. Klart att Sverige-Spanien i glada gubbars sällskap smäller högt, men konsekvenserna efter en avvikelse gällande sina åtaganden gentemot familjen är inte att leka med. ”Och senast Bill och Bull företog sig en gemensam landskamp på Råsunda gick det ju som det gick”, funderade han vidare, i takt med att självbevarelsedriften började vinna mark i förhållande till enfalden. När det gick som det gick blev Nicholas så pass salongsberusad att han somnade långt före avspark. Höglund den äldre, var inte sen att följa efter. Fyrtiofem minuter gamnacke och en annalkande, rejäl bakfylla senare, vaknade han upp lagom till halvtid. Halvliggande i knäna på en av klubben AIK:s större ikoner. ”Är landskampen bra”, frågade några bångstyriga yngre förmågor. Ibland är inte lyktstolparna lika lockande som annars. Det blev ingen match. Men väl ett tips: Höglund den äldre har låtit deklarera att ”Arsenal kommer att ro hem Champions League”. Normalt ett säkert tecken på att så inte kommer att ske.
Fotnot: Bonapartes skrift till Désirée är ett utkast ur Herman Lindqvists bok Napoleon.
