En liten fredagskrönika
Jag tänkte resa Europa runt.
Sitter på ett flygplan, endast intagandes ett platsglas Sprite. Just idag är jag lite extra glad att sitta på flyget, mitt plan ämnar nämligen landa i Världens huvudstad, London. Det har varit så bisarrt mycket skriverier om en viss svensk här, så jag bestämde sig för att kolla in what all the fuzz is about. Det är Magnus Hedman som skrivit på för Chelsea, och nu rasar hastigt men säkert klubbens reservlag genom sin serie. Som Gooner kan jag inte annat än garva axlarna ur led. Men egentligen; har vi inte allt att förlora? Vi vet att det är hur sjukt som helst att Chelsea värvar en avdankad svensk målvakt direkt från TV-studion, och våra förväntningar är också därefter: extremt låga. Så, Magnus, du har allt att vinna i din nya klubb. En match, en hållen nolla, och så plötsligt är du hur het och bra som helst, och Mourinho (”den lilla pålen” direkt översatt) framstår som en värvningskung.
Jag gör även ett stopp i de lite finare delarna av Norra London. Ser man på, jag hittar Theo Walcott, 17 år gammal, och anledningen till att Arsenal nu kommer att gå vidare från sin CL-grupp. Jag har fortfarande svårt att greppa killens ålder. Han är alltså lika gammal som jag. Och jag är ung. Vad månde bliva av Thee-ooo?
~ ~ ~
Piccadilly Line gästas av en man med glatt humör. Det är jag själv som bestämt sig för att åka från ”Arsenal” och hela vägen ner till Heathrow. Väl på den stora flygplatsen hittar jag till rätt gate, efter en herrans massa kontroller. Undertecknad är på väg till VM-vinnarlandet Italien. Vad hittar man här? Jo, ett storlag på 15:e plats. AC Milan med de gudomliga Pirlo och Kaká i laget har förlorat mer än de vunnit på hemmaplan. Nu skriker alla Milanistas, så OK då, om det inte varit för de där minuspoängen…
…så hade Milan legat på samma poäng som Catania, på en 9:e plats. När inte ens Kaká kan rädda laget, då är något riktigt fel. Milan skulle nog må bra av ett tränarbyte. In med någon hungrig. Sluta satsa på +30-spelare. Ett råd från mig till dig, Galliani (eller vem det nu är som sitter på presidentposten).
~ ~ ~
Från San Siro till en ännu större arena: Camp Nou. Här kommer Villarreal att spela match imorgon, utan Riquelme. Jahapp, säger jag. 5-0 till Barcelona? Risken finns. Risken finns att Villarreals anfallsspel kommer bestå av en passning mot en anfallare på egen planhalva.
Jag bävar inför lördag, det kommer att bli så himla svårt. Nu måste Pellegrinis mannar verkligen visa vad de är gjorda av, och gå ut och kämpa till sig en poäng att stoppa i bagaget till hemresan. Sådana här matcher kan vända en hel säsong. Annars trodde jag att Villarreal hittat tillbaka till den där fina formen från 2004/05, när man tog en tredjeplats. Efter 7 raka utan förlust blev det dock magplask från 10 meter mot Atletico Madrid med überfuskaren Agüero i laget. Underbar teknik och speed, men varför slår man in en boll medvetet med armen? Nya Maradona, här är han, folks.
En annan tragisk sak jag märkt att det är för många Villarrealspelare som drar av korsbandet. Glenn (kan inte komma ihåg vilken av dem) säger ”dåliga skor!”. Jag säger: en kombination av dåliga skor och att spelet blivit lite mer explosivare än på din tid, Glenn. Även gräset har nog spelat sin del i det hela. ”Orka tjura över det här?”, tänker ni. Ja, säger jag. När Gonzalo, Pires och Nihat alla blir borta i 6 månader på grund av korsbandsskador så måste man börja fundera. Det är något som är allvarligt fel, och på något sätt måste det rättas till. Så här kan vi inte ha det.
Till sist måste jag bara få säga hur otroligt glad och spänd jag är över att Mati Fernandez kommer i januari. När man sett några videos på grabben vill man bara åka över till Chile och hämta hit honom, NU! Sedan är väl kanske inte de chilenska försvararna världens bästa, men ändå, det krävs en hel del för att ta sig förbi 6 motståndare och sedan chippa in bollen i bortre burgaveln. Mati kommer att frälsa oss. Belive you me.
~ ~ ~
Så. London, Milano och Vila-Real avklarat. Kontrasten vet inga gränser när jag återvänder till den kommunal/kommunist-gråa vardagen i Grängesberg.
Uppmanar er att skänka en tanke åt släkt och vänner till Julien Quemener, som så otroligt sorgligt nog dödades av en fransk polis efter PSG:s UEFA Cup-match mot Hapoel Tel-Aviv. Vila i frid, Julien.
Med dessa ord önskar jag er en trevlig helg. Ha det bra, angenäme läsare.
