Nicholas: Ormar i Paradiset
”Platser att se, flickor att göra”, tänkte Beckham, och skrev glad i hågen på för Real Madrid. Alltsedan dess har han blivit pöbelns symbol för det galaktiska misslyckandet.
Fotboll. Old Firm, El Clásico, VM, tillställningar som lockar oss jorden runt och vilka vi gladeligen nedlåter oss betala ansenliga summor för att uppleva på plats. Att beskåda människor som jagar resterna av döda grisar är roligare än vad det låter. Jättetrevligt. Däremot skulle jag aldrig betala en enda krona för att se Finnkampen. Inget ont om vare sig kamp eller friidrott, men då min bättre hälft härstammar från landet bortom Östersjön finns där helt enkelt inget behov. Finnkamp har jag dagarna lång. Det är traditionellt finska grenar så som ’50 saker Nicholas har att göra på huset fast han absolut inte vill’ och ’Symfoniorkestern segrar tio gånger av tio över fotbollen’. Höglund föredrar å sin sida paradgrenarna ’Hundra gånger hellre lejda hantverkare’ och ’Louvren kan inte konkurrera med Santiago Bernabéu under weekendresor’. Finlands dominans i sammanhanget kan inte nog understrykas. ”Åk hem till den tidigare minsta provinsen i tsarryska imperiet”, säger jag. ”Tyst, din sockerdrickapojke”, kontrar hon.
”Det är så obekvämt att ha en igelkott i fickan”, lär ha varit Molotovs svar på frågan varför imperiet aldrig lät annektera Finland. Landet ifråga hade ingen lust att sälla sig till satellitstaterna godtyckligt och påvisade inställning under vinterkriget. Sovjetunionen drog lärdom. Vis av erfarenheten vet Nicholas ordagrant vad Molotov refererade till. Det är mer än vad det går att säga om Real Madrid. ”Wo-ho, en livs levande igelkott”, blev klubbens naturliga reaktion när Cassano visade sig tillgänglig på spelarmarknaden. ”Vi skyndar oss att stoppa den i fickan innan den blir överkörd.” Innefattar ditt förflutna att du, under pågående träning, åttiosex gånger lämnat planen i vild galopp för att storgråtande springa och sätta dig i omklädningsrummet, så avfärdas det inte längre som tillfälligheter. Då rör det sig om spiritualitet – välrenommerad epitet som bland andra Höglund själv tillskrivits under sina galenheter – vilket är något helt annat. Och absolut ingen i hela solsystemet kan påstå sig upplevt förvånad när scenariot upprepas en åttiosjunde gång.
En orm i Paradiset uppenbarade sig för några veckor sedan. Just ormar är aldrig några trevliga erfarenheter men en del av den krassa verkligheten. Stephane Mandard såg och Le Monde publicerade. Det blev braskande rubriker och en välriktad skadeskjutning av den spanska klubblagsfotbollen. Tjusigt. Men då förutsatt att upplagan sitter inne med mer information gällande doktor Fuentes förehavanden. Annars blir det kostsamt för samtliga parter. Anseende – vilket oavsett utgång redan är skadat för klubbarna – och pengar ryker all världens väg. Då håller det inte att hänvisande stå och pipa att någon iakttagit symboler på numera försvunna dokument. Detta måste Le Monde vara väl medvetna om, så rimligtvis flyter något mer upp till ytan inom snar framtid. Efter befintliga uppgifter skall det gälla individ, och inte om någon systematisk, av klubbar sanktionerad dopingform. Men vid tillfälle nu så vore fallet är det fortfarande någon ljusskygg, obetydlig stackare – vilken ingen någonsin har hört talats om tidigare, och än mindre auktoriserad för beslut av dignitet – som får ikläda sig lammets skepnad och snällt sätta sig och göra tid.
”Platser att se, flickor att göra”, tänkte Beckham, och skrev glad i hågen på för Real Madrid. Alltsedan dess har han blivit pöbelns symbol för det galaktiska misslyckandet. Profanum vulgus sitter alltid med sanningen. Och även om denne naturligtvis är nonsens rakt igenom låter inte massan lägga band på sig när det är dags för att elda kors under sina klankvällar. Själv började jag svära och förfära mig redan när Zidane anslöt. Dessa svordomar var knappast av mildare karaktär när turen kommit till David. Förlorad landslags- och klubbplats, för Beckham handlar det inte om att bida sin tid på bänken. Knappast något utrymme han har till förfogande. Om det inte skall sluta som sällskapsdam åt Tom Cruise i Hollywood eller bollsparkare i Newcastle – ur en sportslig aspekt ingen större skillnad – gäller det att prestera när möjligheten uppenbarar sig. Uteslutande göra det han behärskar, så pass bra att det upplevs som ett för stort umbärande att ha honom sittande på bänken. Mer kan han inte göra. Tom själv ser ut att förlorat fotfästet alldeles och gått blivit skvatt galen på äldre dagar. En förströelse så god som någon att ta del av på nära håll, men det kan aldrig konkurrera med att skicka hem katalanerna med svidande stjärtar. Och Höglund skall inte gnälla, förmodligen har David sin egen Finnkamp att kämpa och drake att tämja hemma i residens Beckham efter match. ”Va, satt du på bänken igen?”
Korgossarna i La Liga står sig släta i en snabb jämförelse med de vikingatakter Premier Leaguespelarna praktiserar. Traditionens makt är stor och det är stolta anor representerade. Nu senast det begav sig spelade några Sunderlandpojkar in en vuxenfilm. Korkat. Förmodligen det näst sämsta du kan företa dig i egenskapen av professionell fotbollsspelare. Om agera vuxenfilmsaktör är det näst sämsta en fotbollsspelare kan göra, måste då följaktligen det absolut sämsta vara att reta upp Roy Keane. Att omsätta båda bedrifterna i praktiken är sämre än sämst ur ett självbevarelsedriftsperspektiv. Men även om Herr Gris är huvudtränare för berörda gossar, var det inget som fick dem att tänka efter före tagning. Nu stannar det inte längre vid begrepp som korkat och spirituellt. Enligt sannolikhetsteorin kommer det att sluta illa för dig under omständigheterna. Keane har låtit göra vida känt att han inte låter oförorätter passerar hur som helst. Prognosen för att ha ett ilsket irländskt vildsvin efter sig är synonym med nackbett av havande kameler. Och som tidigare konstaterat är den inte god. Urusel.
Argos hade hundra ögon, varav några alltid var vakande. Oden förfogade över blott ett enda, men hade å andra sidan Hugin och Munin vilka flaxade land och rike kring för att återvändande komma skvallrande till honom. Vid en generös avrundning uppåt har Pérez Lima, Pino Zamorano, Pérez Lasa och grabbarna inte ett enda. Noll. Inget. I sammanhanget är det lite av ett dilemma. Den tillsynes naturliga lösningen att förse domarkåren med ledhundar skulle möjligen kunna fungera – om det inte vore för det att hundar är just hundar. Varelser vars högsta nöjen består i att tugga hål på bollar, samtidigt som de slumrande instinkterna väcks till liv av ben i snabb rörelse. För en vovve och Defoe är en dag på fotbollsplanen likställd en helafton ute på klubbar för undertecknad. Folk att bita, ben att jucka, toaletter att dricka ur. Visst, en upplevelse utöver det vanliga att se hur huvudlösa Pérez Lasa lotsas runt på planen med hjälp av en svansviftande labrador, samtidigt som en bindgalen Defoe går loss på Wengers ben. Men det blir inte mycket boll spelad under de omständigheterna.
När Samuel går skadad är det Ronaldinho som håller blårödingarna under armarna. Det gör han överraskande förtjänstfullt. Undertecknad hade, inte utan viss belåtenhet, kalkylerat med större poängtapp och svårigheter för Barcelona under Samuels frånvaro. I ärlighetens namn hade jag svårt att se dem vinna något redan före säsongen. Och när jag ändå är så öppenhjärtigt ärlig kan jag lika gärna tillstå att jag fortfarande har det. Då, när det som bäst behövs, levererar Ronaldinho. Han ombesörjer för den nödvändigt strida strömmen poäng katalanerna behöver. Om det säger mest om Barcelona eller den generella icke-taktiken som praktiseras i La Liga vet jag inte. Lagets uppenbarelse måste stå hugget i sten även för den mest enfaldige av proffstränare. Läsa dem, och då vidare omsätta en relativt neutraliserande taktik, borde inte vara någon omöjlighet för mindre lag i serielunken. Men även om taktisk förutsägbarhet inte borde representera blixten från klar himlen, är det svårare med individuell briljans. Det går visserligen ställa sig frågande vart Villarreals backar höll hus medan Ronaldinho tog emot boll på bröst, men samtidigt är det inte det enklaste att spela zonförsvar när avslutas tas från obefintliga lägen.
En värnlös Saab V4 fick stå modellen när det skulle detonerades en stridsvagnsmina 5 under värnplikten. Kombinationen hade just det resultat som en artonårings – vars dåvarande intressesfär inte sträckte sig längre än till snygga tjejer, Palma Nova, direkt olämpliga tankar om högstadiefröknar och fest – fantasi mäktade föreställa sig, och bilen lyfte till trädtopparna. Rimligt. I dag önskar jag gärna se min person som aningen mer sofistikerad och intellektuellt utvecklad än vid tidpunkt (då Höglunds intresseområden inte genomgått någon renässans värd namnet, går det rättfärdigat att ställa sig undrande gällande dennes omdömeslösa självbild), vilket skapar huvudbry efter Materazzis cykelspark. Orimligt. Grundvalarnas gungning avtog dock då kamerabilderna avslöjar att Marco gjort sig själv rättvisa. Under samma match tog han tillfället i akt på en fast situation, och delade ut en dansk skalle.
Något dyrt, är svaret på frågan vad jag önskar mig i julklapp. Så nu vet ni det. Alla ni som går och funderar över vad ni skall köpa till mig, menar jag. FC Bayern München var inte vad jag hoppades på. En sedvanligt gråtmild Beckenbauer och Berlusconis okristliga uppenbarelse klarar jag mig också utan när tomten står för dörren. Däremot är diverse fotbollsförbunds tafatta försök till påtvingad tystnad intressanta. Tankarna går dock snarare till tonårsfumlande insatser i baksätet på pappas bil än kraftfull auktoritär. Ungefär som när Jesús Gil y Gil önskade göra fantasiavdrag på damunderkläder. Nu när det gått inflation i cykelsparkar kanske ett mjukt paket innehållande kalasbyxor vore på sin plats. Höglunds rörelseschema har aldrig fört några osökta tankar till Nadja Comaneci, och skall jag söka upprepa Ronaldinhos prestation lär den stackars bollen röna ett öde liknande såväl Saabs som förbundsauktoriserade munkavlar: passera högt bland trädtopparna.
