Mejor qué mal - 26/12
Under juluppehållet kommer ni på SvenskaFans-Spanien kunna följa en ny artikelserie där vi hyllar och sågar spelare och element inom den spanska fotbollen.
Två hyllningar
Med tanke på den givmilda högtid vi firar, så tänkte jag tillfället i akt och hylla två som förtjänar det. Det är inga okända, men ändå två lag som kör på och tror på sin filosofi och framgång föder som bekant framgång. Så det är väl lika bra att sparka igång hyllningskören…
* Sevilla FC, det verkar inte finnas någon som kan stoppa framgångslaget från Andalucien och framförallt inte på deras egen hemmaplan Ramon Sanchéz Pizjuán, där man har tagit åtta segrar av åtta möjliga! Det är en starkt bidragande orsak till att man får fira jul- och nyårsledigheten som ligaledare. Dock har tvåan Barcelona en match mindre spelad. Men det är lagmaskinen Sevilla som imponerar mest på undertecknad. Via en enkel spelidé har Juande Ramos har fått alla spelare att dra åt samma håll och succén ser ut att kunna rulla på hur långt som helst och kanske ända fram till serieseger?
Via en rak 4-4-2 uppställning som grund spelar Sevilla en rak och snabb anfallsfotboll där motståndarna har ytterst svårt att komma med något effektivt motmedel. Men det är ändå det aggressiva försvarsspelet som är själva nyckeln till framgångssagan. För när man väl erövrar bollen går omställningarna med blixtens hastighet. När sedan anrättningen kryddas av den glödhete skytteligaledaren Kanouté längst fram, som gör mål på allt som kommer i hans väg, ja då är livet som Sevillista lätt att leva.
* FC Barcelona de två senaste årens spanska mästare ska även de få en släng av mina lovsånger. Det är framförallt deras spelidé och sätt att spela fotboll som saknar motstycke i dagens moderna fotboll. Barça spelar den vackraste fotbollen, där rölighet och ett snabbt passningsspel är grunden i ett spelsystem där alla i laget vet precis sin roll i det välsmorda maskineriet, även om passningarna inom laget kan gå till överdrift ibland. Men man ska inte glömma bort den höga press man sätter på sina motståndare så fort man råkar tappa bollen och som skapar spelvändningar när deras motståndare är som mest sårbara. Att man sedan har världens bäste fotbollsspelare i laget gör ju inte lagets slagstyrka svagare, då den ständigt leende brassen åter varit fenomenal i slutet av höstsäsongen och gjort avsaknaden av skadade Eto’o lite mindre påtaglig för Barçafansen.
Jag har aldrig sett mitt kära Atlético så utspelat som man blev i den första halvleken i torsdags av ett piggt och rappt Barça, och alla rojiblancos ska vara innerligt tacksamma över att vi hade bara ett mål i baken i halvtidsvilan. Som Aguirre sa efter matchen, det kunde mycket väl ha varit 4-0 till Barcleona och ingen hade rört på ögonbrynen. Att sedan Atlético lyckades kvittera och hålla den fina sviten mot Barcelona vid liv, var för mig en tidig julklapp. Även om mina känslomässiga sympatier är hos Atleti kan jag njuta av vacker fotboll och den vackraste anfallsfotbollen spelas av FC Barcelona!
Två sågningar
* Skador, en farsot som slår till när man minst anar det, men den här säsongen slår alla rekord. Att de det inträffar skador i dagens moderna fotboll är väl i sig själv ingen större sensation, men när den ena spelaren efter den andra ådrar sig svåra knäskador, då måste något vara fel? Frågan är bara vad, för det finns nog ingen som kan peka ut just en enda specifik detalj som skulle vara den stora boven i dramat. Några av teorierna som framförs kan vara, dåliga planer, tufft spelschema, spelar halvskadad eller för tidigt efter förra skadan. Vidare kan det spekuleras i träningsmetoder och uppföljningar kring dessa, samt den rent förebyggande träningen om den har åsidosatts helt? Något rakt svar på den här frågan lär vi nog inte få, men diskuteras kan den.
Listan på långtidsskadade kan göras lång med namn som Pirés, Rodriguez, Nihat, Cicinho, Eto’o, Maxi, Petrov, Regueiro, Del Horno, Moretti, Edú och Gávilan, för att nämna några av de mer kända. Några lag har varit hårdare drabbat än andra och Valencia och Villarreal har minst sagt fått sin beskärda del av denna farsot. Där Valencia hade i det närmaste en hel startelva på skadelistan ett tag i höstas, när det var som värst. Men även Atlético har fått smaka på det sura äpplet, när man fick båda sina yttermittfältare utslagna inom loppet av fyra dagar. Där de båda hade dragit på sig i stort sett identiska knäskador, trasiga ligament, operation och frånvaro från fotboll i minst sex månader!
* Marängerna eller Los Blancos kärt barn har många namn, men mest känt är man under namnet Real Madrid CF. Världens mest framgångsrika fotbollsklubb som inte har vunnit en titel på flera år och som numera håller på att tråka ihjäl sina motståndare i jakten på resultat under ledningen av en glasögonprydd italienare. Hur länge står Madridfansen ut med att laget spelar så otroligt dålig anfallsfotboll? Visst är resultatet viktigt men får det ske till vilket pris som helst? Visst har man blixtrat till några gånger under hösten och spelat bra fotboll, bara för att sjunka tillbaka i det italienska träsket kort därpå.
Förvisso har han en meritlista som slår de flesta och marängfansen törstar efter en framgång men ska inte Real Madrid spela en vacker fotboll? Trodde åtminstone det ingick i epitet Real Madrid CF och att det var klubbens signum, men undrens tid är inte förbi.
Nåväl Capello har varit i klubben sedan i somras och han får någon månad till på sig att visa att laget kan spela en offensiv fotboll. Att han sätter defensiven första hand är i sig inte så konstigt, det har han ju alltid gjort och någonstans lär han ju börja sitt lagbygge. Men bristen på kreativitet och en spelidé som alla jobbar för gör att marängerna inte kommer att vinna något den här säsongen heller!
God fortsättning på er