Krönika: Hösten i Atlético
Kan kort och gott sammanfattas som en bergochdalbana liknande upplevelse, åtminstone rent känslomässigt.
Som vanligt var det en hel del nytt blod i Atlético när världens bästa liga sparkade igång i slutet av augusti. En ny tränare hade tagit över rodret, den femte på fyra år och utvald den här gången var Javier Aguirre. En 48-årig mexikan som hämtats från Osasuna, där han hade tillbringat de senaste fyra åren. Men inte räcker det med en ny tränare i cirkus Atelti!
Den redan starka truppen hade förstärkts med hela nio nya spelare. Bland nyförvärven märktes flera etablerade namn och landslagsmän såsom greken Seitaridis, portugiserna Costinha och Maniche samt den nybakade spanjoren Pernía. Men mest uppmärksamhet fick en 18-årig supertalang från Argentina, Sergio ”Kun” Agüero! Han var även den dyraste värvning som Atlético någonsin gjort i historien, cirka 15 miljoner Euro betalade ledningen för argentinaren. Men den summan kan komma att utökas beroende på en massa klausuler i kontraktet, så vad slutsumman landar på vet vi inte i dagsläget, kan bli ända upp till 23 miljoner Euro! Bland övriga nyförvärv kan vi notera den gamle skyttekungen Mista från Valencia, Jurado som hämtades från ärkerivalerna och den portugisiska försvararen, Zé Castro.
Dock försvann ett av nyförvärven redan på försäsongen, Miguel de la Cuevas när han oturligt bröt fotleden i en träningsmatch i La Coruña i början av augusti. Foten i ett gipspaket och rehabiliteringsträning resten av hösten blev det tråkiga resultatet för Miguel, som i skrivande stund är i slutfasen av sin rehabilitering!
Ligastarten
Målet för den stundande säsongen var som vanligt topp sex och en plats som tog klubben ut i Europa igen efter alldeles för lång frånvaro. Man började även säsongen bra med en tursam seger i premiären borta mot Racing med 1-0. Där Atleti spelade hela den andra halvleken med en man mindre sedan Seitaridis åkt på ett rött kort i slutet av den första. Sedan följde i rask ordning förlust hemma mot Valencia (0-1), storseger borta mot Athletic (4-1) och vinst hemma mot Sevilla (2-1). En av de bästa starterna i Atletis dryga 100-åriga historia, var ett faktum, men det var framförallt dags för Madridderby! Det var ett minst sagt laddat Atleti som sprang ut på Bernabéu och man fick en drömstart med mål av Mista redan efter sex minuter. Via ett aggressivt och högt försvarsspel störde man marängerna som hade stora problem att skapa några vassa chanser och den ologiska kvitteringen efter 36 minuter kändes som ett slag i solarplexus. Trots att Atleti fick spela den sista halvtimmen av matchen med en man mer lyckades man inte vinna mot marängerna den här gången heller. Med ett facit på tio poäng efter fem omgångar var ändå en skön start på ligan, man hade trots allt mött tre topplag! Vi Atletifans såg fram emot en ljus framtid med vårt kära favoritlag och det i toppen av tabellen, men mörkare tider väntade…
Mörka oktober
Tidsmässigt var vi framme i höstmånaden oktober och ligan tog nu ett uppehåll på en och halv vecka för EM-kval. Ett landslagsuppehåll som avslutades med en totalt meningslös träningsmatch mellan Spanien och Argentina. På den odugliga planen i Murcia, vred Maxi Rodriguez till sitt vänstra knä så allvarligt att ligamenten gick sönder. Prognos för detta; Operation och borta från all fotboll i minst sex månader! En olycka kommer sällan ensam heter det ju i ett klassiskt ordspråk. Det passar onekligen in på vad som hände i Atletis möte mot Recreativo fyra dagar senare. Där Martin Petrov, bärs ut på bår efter att ha skadat sitt vänstra knä i en lättare närkamp. Tror inte att det är sant när den bulgariske landslagsstjärnan även han har skadade ligament i sitt knä och samma prognos gäller för honom som för Maxi! På fyra dagar försvann båda Atletis givna kantspringare för i värsta fall resten av säsongen? Som kuriosa kan nämnas att Atleti vann mot Recreativo med 2-1. Men den segern kan vi Atletifans tacka domartrion för, ett mål på en billig straff och vinstmålet via Agüeros utsträckta vänsternäve.
Med två så tunga skador i truppen, började Aguirre testa med en ny taktik, trivote! Istället för två centrala mittfältare skulle nu Atleti spela med tre! Spelmässigt innebar det ett massivt övertag i bollinnehav, men det räknas ju inte i slutändan utan det är ju som bekant målen som gör det! Och det viktigaste uteblev i fyra raka matcher, en cupmatch inkluderad. Alltså förlust mot Deportivo (0-1) och ytterligare en man till skadelistan, Mista. Förlust även hemma mot Levante (0-1) i cupen och Zaragoza (0-1), där båda målen släpptes in i slutskedet av matcherna.
Det vänder
Sedan följde en mållös match borta mot Mallorca (0-0) i början av november, där skadelistan utökades med mittbacken Pablo. Truppen började likna en schweizerost, där gubbe efter gubbe försvann upp på skadelistan som nu innehöll fem namn, Miguel, Maxi, Petrov, Mista och Pablo! Det började lukta kris lång väg och Aguirre bestämde sig för att skrota trivote systemet för den här gången, för min del får han skrota det för evigt, åtminstone som startuppställning. På hemmaplan hade så här långt Atlético varit mer än givmilda mot sina motståndare, de fick nämligen alltid äran att öppna målskyttet. Det i sin tur innebar ju att Atleti alltid fick jaga i uppförsbacke i resten av matchen och mötet mot Villarreal var inget undantag från den regeln. Tidigt baklängesmål, men den här gången lyckades Atleti vända på steken efter en av årets bästa matcher och man vinner med 3-1! Självförtroendet fick en välbehövlig skjuts framåt och av bara farten vann man även borta mot det annat apelsinlag, Levante med 0-3. Där kunde vi notera Maniche i målprotokollet för första gången i Atletitröjan och det två gånger dessutom.
Men hemma mot jumbon Real Sociedad går det som vanligt, gästerna får ostört knalla fram och pricka in det första målet. Sedan följer en intensiv jakt på kvittering och den kommer till slut med en kvart kvar att spela, då Ansotegi bröstar in bollen i egen kasse. Inga fler mål faller i matchen och harvandet på hemmaplan fortsätter för Atleti. På bortaplan är det dock en annan historia bara en förlust så här långt, när man reser ner till Sevilla för att möta krislaget Betis. Man startar matchen mot de grönvita riktigt bra och tar rättvist ledningen efter en dryg halvtimme, via en stänkare i nättaket av Galletti. Men efter matchen är det dock Leo Franco som är den store hjälten, han räddar två straffsparkar plus returerna på dessa i den andra halvleken och Atleti kan åter ta tre poäng utanför Calderón.
Slutspurten
Åter dags för en match på hemmaplan när vi närmar oss slutet av höstsäsongen. Den här gången är det Espanyol som står för motståndet och Atletis givmilda försvarsspel fortsätter på den inslagna linjen, låt gästerna göra det första målet. Trion De la Peña, Garcia och Tamudo tackar för gästfrieriet och sätter 0-1 i tom kasse efter sju minuter. Den välbekanta kvitteringsjakten inleds ännu en gång på hemmaplan och efter 55 minuter får hemmafansen äntligen jubla över ett sällsynt spelmål av Fernando Torres. Men den glädjen blir inte långvarig, då Luis Garcia får drömträff på en frispark bara fem minuter senare. Trots några chanser lyckas inte Los Rojiblancos kvittera ännu en gång utan man får inkassera sin tredje förlust på hemmaplan!
Några dagar senare är det dags att spela den uppskjutna returmatchen i cupen mot Levante. Med en förlust i bagaget från den första matchen är det bara seger som räknas för Atleti och den kom, men usch vad den satt långt inne. På övertid prickar Agüero in matchens enda mål och tar matchen till förlängning. Den blir mållös och en nervkittlande straffsparksläggning tar vid, där åter Agüero blir matchhjälte via den avgörande straffen fram till 4-2!
Med 120 minuter cupmatch i bena gör inte Atleti inte mer än man behöver hemma mot lokalkonkurrenten Getafe några dagar senare. Via ett tidigt ledningsmål innickat av Maniche kontrollerar man matchen tiden ut och lyckas hålla nollan för första gången den här säsongen på hemmaplan! Fyra dagar senare är det dags för den sista matchen före uppehållet och mästarna från Barcelona väntar för ett slitet Atlético. Spelarna ser ut att ha tankarna på annat håll i den första halvleken som domineras totalt av Barcelona. De tar rättvist ledningen med 1-0 och den ledningen kunde i rättvisans namn ha varit både tre och fyra gånger större utan att någon hade protesterat nämnvärt. Men Aguirre lyckas ruska om sina mannar i halvtidsvilan och via ett byte får han fart på gästerna, som via en lyckad djupledsboll från Luccin och ett kliniskt avslut från Kun har kvitterat på Camp Nou! Ett resultat som står sig tiden ut och Atlético får fira jul och nyår på fjärdeplats i La Liga.
Sammanfattning av läget
Atlético kan vara nöjda med att ligga på fjärde plats inför omstarten nu på lördag. Man har inte spelat glänsande fotboll under hösten, man har vunnit några matcher som man inte skulle ha vunnit, men har samtidigt även förlorat några som man inte borde ha gjort. Efter en bra inledning resultatmässigt av ligan kommer de fyra mörka dagarna i början av oktober som får laget att falla i koma och fansen att slita sitt hår i förtvivlan. Båda nyckelspelarna Maxi och Petrov skadade och kanske borta resten av säsongen? Några tunga veckor följer innan laget och spelarna hittar tillbaka den rätta vägen igen och man börjar producera mål.
Men lagets stora akilleshäl har varit spelet hemma på Vicente Calderón, där man har noterat hela tre förluster, men framförallt att man har släppt in det första målet hela sju gånger. En trend bröts då man lyckades hålla nollan hemma mot Getafe i den näst sista matchen innan julledigheten. För normalt ska Atlético ta fler poäng hemmaplan än borta. Men det är ju inte lätt då man ständigt har fått jaga istället för att kunna spela med en ledning i ryggen. Vad som har orsakat denna negativa trend? Ja, det är inte lätt att svara på och något enkelt svar finns inte heller. Men laget har inte känt någon trygghet i sitt agerande på planen, man har försökt avgöra matchen tidigt då man har saknat tålamod att vänta till rätt läge att anfalla och det tillsammans med ett naivt försvarsspel har inte varit någon lyckad kombination.
Desto mer glädjande är resultaten på bortaplan där man är ligans näst bästa lag efter ärkerivalerna från den spanska huvudstadens norra delar. Fyra vinster, tre oavgjorda och endast en förlust är lagets facit (15 poäng) så här långt! Det är skillnad mot tidigare säsonger då man kunde räkna lagets segrar på sin ena hands fingrar efter hela säsongen var slutspelad.
Spelarkritik
Lagets genomgående bäste spelare så här långt är utan tvekan mittfältaren Peter Luccin. Han har inte gjort en dålig match, jobbar alltid stenhårt för laget och är lagets outtröttliga duracell-kanin. Är i många fall regissören bakom lagets anfallsspel, då det är fransmannen som slår den öppnande passningen i djupled eller ut till någon av kanterna.
En annan positiv överraskning har varit nyförvärvet Zé Castro som jag inte visste något om då han anlände till Madrid i somras. Efter några matcher under försäsongen var det bänken som portugisens plats då mittförsvaret sköttes av Pablo och Perea. Men då Pablo skadade sig borta mot Mallorca har Zé Castro visat sin klass och ersatt den spanske landslagsbacken med ackuratess. Med sin enkla spelstil har han fått både Aguirre och lagets förtroende.
Fler spelare som håller en genomgående hög lägsta nivå är Franco, Seitaridis, Pablo, Perea, och Galletti. Några som glimtar till och har varit bra, men också haft några svackor är Agüero, Torres och Maniche. Men den trion kräver jag mer utav och förhoppningsvis får vi se det under den avslutade delen.
Betydligt bättre insatser vill jag se av bland annat, López, Pernía, Mista och Jurado!
¡Aupa Atelti!
