Krönika: Framtiden tillhör Atlético
Här följer en krönika om hur Atlético Madrid kunnat komma tillbaka så pass starkt och varför Atlético och inte Sevilla är laget att räkna med i framtiden.
Den sjunde Maj 2000, ett datum många Atletifans minns med fasa. Det var dagen då en era började lida mot sitt slut, och då en ny började ta vid. Det var dagen då Club Atlético de Madrid åkte ur La Liga.
Ranieri och hans manskap hade sökt sig till nordligare breddgrader. Närmare bestämt Oviedo, som ligger nära nordkusten. Det vankades bottenmöte i den trettiosjätte omgången. Hemmalaget Real Oviedo låg precis över nedflyttningssträcket på 41 poäng, tätt följt av Betis på 39 och Atlético med 33 pinar. Allt som gällde var en seger för Atletico annars var det klippt och skuret för de rödvita. Matchen blev underhållande, slutresultatet skrevs till 2-2 och trots en stor forcering mot slutet så hade det hänt. Var det verkligen sant? Hade det forna storlaget åkt ur Primera Division bara fyra år efter senaste ligatriumfen.
Samtidigt bara ett par mil därifrån möttes två lag i en helt annan del av tabellen. Deportivo gästades av Real Zaragoza. Även den matchen slutade 2-2, här var den store segraren Deportivo, som nu hade kopplat ett grep om titeln, då Barca dagen innan förlorat mot Rayo Vallecano(!).
Marcas huvudrubriker dagen där på handlade om det forna storlagets fall och om hur det nya storlagets saga fortsatte. Jesus Gil y Gil gick ut i pressen och sa att det bara skulle bli ett år i vad han kallade ”helvetet”. Sedermera lät han sin vana trogen sparka även Ranieri.
Den första säsongen i Segunda Division gick inte som man tänkt sig. Vi kunde summera ännu en meningslös och onödig säsong, eller? Nej, knappast. I de sista omgångarna hände något som senare skulle visa sig ha stor betydelse för klubbens framtid. Då debuterade en blott 17 årig pojke som tagit sig upp ifrån ungdomsleden. I sin andra match gjorde han mål och gick in i sin framtida A-lagskarriär med stort självförtroende. Jag pratar givetvis om Fernando Torres. Hade han inte fått den speltiden är det mycket möjligt att han aldrig blivit den spelaren han är idag. Detta är rena spekulationer men faktum är de flesta som spås en lysande framtid i ungdomsåren inte blommar igenom just på grund av deras begränsade speltid.
Andra året i helvetet gick betydligt bättre. Vi vann serien i storslagen stil och var nu tillbaka där vi hörde hemma. Spelet förblev dock trevande och Atletico fortsatte prenumerera på placeringar i de undre delarna av tabellen. Både klubben och fansen kändes att det behövdes en förändring, och det kom. Den dåvarande presidenten Jesus Gil y Gil avled den 14 Maj 2004. Med risk för att låta okänslig men det var faktiskt det bästa som kunde hända. Med ny ledning och ny start skulle allt bli bättre även om vi inte förrän nästan tre år senare kunnat se det. Nya spelare värvades, spelare som utvecklats till världsspelare i Atlético. Jag tänker i första hand på Maxi, Pablo, Perea och senare även Maniche och Agüero.
Nu när pusselbitarna har börjat falla på plats och det är bara en tidsfråga innan Atlético Madrid är med och utmanar på allvar i den absoluta toppen.
För fem år sedan var Deportivo på väg att ta över fotbollsvärlden (okej, jag får väl erkänna att jag tar i lite) och Atléticos framtid var ytterst oviss. Idag är rollerna ombytta. Samma sak hände Leeds som spelade semifinal i Champions League ena dagen och nästa befann sig på nedflyttningsplats i League Championship. Varför har Atlético lyckats komma tillbaka då och inte Leeds? Jo, det hela är mycket enkelt. Atlético är ett lag med traditioner, nio ligatitlar, trogna fans och trogna spelare. Det är det som är skillnaden gentemot Deportivo och Leeds. Och det är det som är skillnaden mellan Sevilla och Atlético i dagsläget. Barcelona befann sig långt ner i skiten för ett par år sedan men tog sig tillbaka snabbt och är idag världens bästa fotbollslag, just tack vare deras historia.
När nya spelare värvas har traditionen kanske starkast effekt. På presentationen framhäver de nästan uteslutande att klubbens starka traditioner lockat dit dem.
Vi kanske inte vinner ligan i år eller nästa säsong heller men det Atlético Madrid håller på att bygga är något stort. Vi skyndar långsamt och har en trygg ekonomi att falla tillbaka på. Barcelona kommer inte alltid att fortsätta vinna. Även dem kommer att drabbas av svackor. Real Madrid och Manchester United är klara exempel på detta.
Ikväll möter vi Racing. Jag både hoppas och tror på tre poäng. Men en sak är i varje fall säker.
Nutiden tillhör kanske Barcelona men framtiden den tillhör Atlético Madrid.
