Import i spansk fotboll

Den nyblivne SvenskaFans-skribenten Christoffer Svensson (Valencia) ger sin syn på importen av utländska spelare i den spanska ligan. Läs hans berättelse om fotbollsfabrikerna i Sydamerika och den outnyttjade marknade på den fattiga kontinenten söder om Europa.

Klubbfotbollen idag är inte vad den har varit. Ländernas högstaligor kryllar av utländska importer från alla möjliga och omöjliga länder. I till exempel Brasilien där fotbollsspelare utbildas i tidig ålder för att senare finna lyckan i något av de europeiska länderna så har det blivit en industri likt kaffeodlingen. I början på 90-talet så var dessa två nästan i jämvikt med varandra. Det måste ses som någonting exceptionellt då kaffet näst efter oljan är den största exportvaran på jorden. I nuläget spelar det 163 spelare bördiga från andra länder i den spanska högstaligan. Det ger ett snitt på drygt åtta utländska spelare i varje lag.

Hur påverkas då fotbollen i landet med dessa spelare? Det finns både bra och dåliga saker att hämta i den aspekten. Främst klubbfotbollen utvecklas en hel del då man får in andra spelsätt, andra traditioner och personligheter osv. I Spanien har man dessutom de ekonomiska resurserna som behövs för att locka till sig de absolut bästa spelarna. Därmed höjs kvalitén på matcherna och även det utländska intresset för landets fotboll. Det genererar mer pengar till förbundet och det i sin tur leder till större resurser för klubblagen och landslaget.

Athletic saknar influenser utifrån
Det spanska landslaget har aldrig riktigt uppnått förväntningarna från folket, ledning och media. En del är av åsikten att det är alltför många utländska spelare i spanska ligan och att därför inte inhemska spelare får chansen. Jag är inte en av dem. Jag tror istället att den ökade importen bidrar till ett bredare register hos de spanska spelarna som får chansen i klubblagen. De inhemska spelarna som inte får chansen är heller inte bra nog för att få den. Dessutom finns alternativet att byta klubb för den som anser sig stanna upp i utvecklingen, precis som vanligt. Athletic Bilbao med bara basker har ju inte direkt öst in spelare i landslaget. Det kan till viss del bero på spelarnas politiska åsikter, men jag tror inte det är den största anledningen eftersom inte alla spelare har den patriotism som klubbledningen. Den största orsaken är nämligen att man saknar influenser utifrån. I och med att importerna har ökat så har Bilbaos resultat lyst med sin frånvaro.

Real och Barça i topp
Om vi tar en titt på klubblagen igen så ser vi att Argentina är det populäraste landet att värva spelare från, vilket inte är så konstigt med tanke på språket, livsstilen och priset. Ett lag som verkligen har tagit fasta på argentinare är Real Zaragoza och Villarreal. Med sex, respektive sju argentinare i lagen. Resultaten har också varit över förväntan för dessa lag som ligger på rätt sida av tabellen och i dagsläget slåss Zaragoza om en plats i Europa med storlag som Barcelona, Valencia och Real Madrid. Även Sevilla har öppnat säsongen väldigt bra och kämpar för serieseger. Sevilla med spelare som Kanouté, Luis Fabiano, Daniel Alves och Renato.
Både Real Madrid och Barcelona ligger i toppen på ”utlandslistan” och går bra i ligan. Lagen har även landslagsspelare som Casillas, Ramos, Raúl Bravo (?), Raul (?), Reyes, Puyol, Iniesta, Xavi..

Sydamerika är en fotbollsfabrik
Nuförtiden har priserna ökat när det gäller spelarövergångar i stort och Sydamerika är inte sena att följa trenden. Man betalar lika mycket för en storstjärna från Sydamerika som en storstjärna i Europa.

Fotbollstraditionen i Sydamerika är välkänd och det finns nästan ingen som inte skulle associera Brasilien med fotboll. Alla vet vad Zico, Garrincha och Pelé har åstadkommit i både nationella och internationella sammanhang.
Det kryllar av fotbollsspelare i Argentina och Brasilien. Enligt min snabbkalkylering så borde det finnas fler registrerade och hobbyspelande fotbollsspelare i Brasiliens näst största stad São Paulo än vad det finns människor i Sverige. Det är en orsak till det stora utbudet av bra spelare, ett annat är livsstilen där man likt Spanien andas och lever fotboll. Fotboll är en lyxig väg ut ur fattigdomen för ett fåtal procent av Sydamerikanska spelare. Dessa spelare som varje dag letar efter någonting att äta. Det finns helt enkelt inte utrymme för att strunta i en träning för att man inte orkar. Då är det självklart att det till slut bildas en del världsspelare.

Afrika är underrepresenterat
En sak förbryllar mig dock. Varför är Afrikanska spelare så underrepresenterade i den spanska ligan då de har samma passion för spelet som sydamerikaner och européer har, dessutom har de samma levnadsvillkor som i de fattiga delarna av Sydamerika. Alla spelar fotboll i Afrika. När jag var på besök i ett av Afrikas lite rikare (läs: större klyftor) länder, Namibia i södra Afrika så såg jag fotboll var jag än vände mig. Poliserna på gatorna hade hoptejpade plastpåsar som de spelade med. Daghemmet vi var på kryllade av barn som spelade fotboll och pratade om Henke, Zlatan och Ljungberg. Alla frågade mig om jag visste vem Collin Benjamin var. För den som inte vet så är det Namibias mest kända spelare som spelar i Tyska Bundesliga.

Språket kan vara ett hinder då det inte talas spanska i Afrika överhuvudtaget. Priset borde inte vara något hinder. Arbetstillstånd krävs även för sydamerikanska spelare så där finns det ingen skillnad. Vad är då skillnaden? En sak jag upplevde under mina veckor i Namibia var att det endast visades matcher från Premier League på barerna. Ett uppenbart exempel var när jag ville se en ligamatch med Real Madrid på ett hotell i näst största staden Tsumeb. De hade visat fotboll hela dagen och jag såg det som ett gott tecken att få se starten av La Liga. Men det var en grov felanalys av mig då de istället sände en repris av Fulham – Birmingham. Jag gick fram och frågade om de visste var man kunde se spansk fotboll, ingen visste. Alla pratade om Premier League. Traditionen med engelsk fotboll var så djupt rotad i alla namibier. Där kan vi ha en orsak till bristen på Afrikaner i Spanien. Jag har ingen erfarenhet av länderna mer norrut där situationen helt klart kan vara annorlunda. Men faktum kvarstår att Eto’o är den ende afrikan folk hör talas om. Ett annat land som har mycket afrikaner i sina fotbollslag är Frankrike. Där kryllar det av afrikaner av den anledningen att landet har haft enormt många kolonier i Afrika och därför lever många halvafrikaner nu i Frankrike. Ägarna av de franska klubbarna har också insett att det går att tjäna pengar på Afrikansk fotboll då de värvas nästan gratis och kan möjligtvis säljas vidare för ett antal miljoner. Det finns ett lyckat exempel på en sådan tankegång i Europa då dåvarande manager för AS Monaco Arséne Wenger (Vem annars?) hittade sin gulklimp i Kameruns huvudstad Yaoundé, nämligen Liberianen George Weah. Wenger fick punga ut med hela 20 000 dollar för den nyblivne ligamästaren. Weah lyckades prestera drygt tio mål på dubbla antalet matcher första säsongen i Monaco och det måste ses som en bra prestation. Efter debutsäsongen i Europa så var det dags att byta klubb. Weah tog sig till huvudstaden för att representera Paris-Saint-Germain. Där lyckades han med ungefär samma målsnitt som i Monaco, men då över längre tid. Han tillbringade sammanlagt sju säsonger i Frankrike innan han fick det riktigt stora genombrottet i Italienska AC Milan. I Milano gjorde liberianen väldigt bra ifrån sig och lyckades som enda afrikan hittills att få guldbollen som ett bevis på att han var Europas bästa spelare det året. (1995)
Ett väldigt likartat exempel är Didier Drogba som tog i princip samma väg som Weah och inledde sin karriär i Frankrike för att sedan säljas dyrt till England.

Slutligen...
Även England har haft sina kolonier i Afrika och byggt upp traditionen där. Men när ska Spanien inse att det finns mycket att hämta söderut? Weah, Drogba och Eto’o borde ha satt igång tankeverksamheten hos klubbarna.

Med detta menar jag inte att man ska utnyttja fattiga människor. Jag vill bara belysa frånvaron av afrikanska spelare i den spanska fotbollen. Övergångsbestämmelser ändras hela tiden och klubbar är snabba att utnyttja eventuella hål och jag har inte den kunskapen för att gå djupare in i just denna artikel.

Spanien har de senaste åren haft problem med rasism både på läktarna, på planen och utanför planen och jag tror att denna problematik skulle minska avsevärt om man fick in mer afrikaner i lagen och folk får vänja sig med att alla hudfärger kan lira boll.

DISKUTERA ARTIKELN (i vårt forum - El Vestuario)