Spelare i fokus: David Silva
Det sägs att det bästa sättet att skåda framtiden är att läsa det förflutna. Spanien känns på gång igen. För att slänga sig med klyschor kan man kalla det friskare andetag. Nina Ljung Fredman rotar i framtidens förflutna.
Den 6:e januari 1986 föds David Josué Jiménez Silva i Arguineguín, Las Palmas på Gran Canaria. 21 år senare kommer han att stå tillsammans med det spanska landslaget på Old Trafford, sjunga nationalsång och vinna över England.
Intresset för fotboll är så gott som omedelbart: Pappa Silva som spelar i ett lokalt lag i Las Palmas tar med sig David på träningar och matcher. Inom inte jättemånga år kommer han att se sin son dra storklubbströjor över huvudet. Vi kikar i korthet på den långa vägen dit.
Allting tar sin egentliga början, eller åtminstone sin egentliga fart, då David tillsammans med Pappa Silva flyger norrut. David har hunnit fylla (han är trots allt född i början av allting, om man ser året som ‘allting’) hela tolv år, och är på väg till huvudstaden. Jätteklubben Real Madrid vill titta på honom.
Förmodligen regnar det de här dagarna. Förmodligen öser regnet ner över planet på väg tillbaka hem över Atlanten. Real Madrid har sagt sitt ‘tack, men nej tack’. Havet sett från fönstret genom regnet måste verka så oändligt mycket tommare. Det kommer inte att dröja länge innan solen bryter sig igenom.
Hemma i Las Palmas slutar David - som varit flitig student tidigare enligt modern - plötsligt att bry sig om skolan. Han tillbringar all tid som finns vid, alternativt på, fotbollsplanerna.
“Jag var förtrollad av bollen”, säger han till Aula El-Mundo.es . “Skolan är viktig, men det jag avskyr mest i världen är matematik.”
Inom ett år kommer han att ha hunnit flytta hemifrån.
Trettonåriga David Silva landar i Valencia. Utan mor, utan far, utan bror. Under det gångna året har både Barcelona och sagda Valencia erbjudit framtidslöftet möjligheten att joina respektive ungdomsakademier. Valet har fallit på Valencia, som ansetts aningen mer humana i sin behandling av ungdomarna. (Det här är högaktuellt just nu. Snart släpper före detta ungdomsproffset Martin Bengtsson boken ‘I skuggan av San Siro’ om sin tid som sjuttonåring i Inters ungdomslag. Här om veckan har vi dessutom kunnat läsa hur Atlético Madrid jagar tolvårige vänsterbacken Martin Acevedo, från Argentina.)
Silva säger: “Det var den ultimata ensamheten. Åren utan dem fick mig att mogna som fotbollsspelare och som människa.”
Citatets ‘dem’ är förstås familjen Silva hemma på Kanarieöarna. Det skulle ta två år för dem att flytta över till fastlandet.
Så hur ser Davids dagar i Valencia ut? I grova drag ungefär såhär:
- En tidig frukost. Spelarna ska vara ute och springa då klockan klämtat sju. Sedan gäller träning förmiddagen lång.
- Lunchrast och tid att andas. Två timmar.
- Studier hela eftermiddagen.
- Middag mellan sju och åtta.
Och då sena kvällar dygn ut och dygn in inte bygger elitidrottsmän är det tidigt i säng som gäller.
- Lördagarna ägnas åt träning.
- Varannan söndag tillbringas på La Mestalla, då A-laget in action ska studeras.
Silva konstaterar det alldeles uppenbara: “För att nå framåt och uppåt krävs hårt slit, och allra helst från botten.”
2002 spelas U-17 i Finland. David Silva, för första gången i landslagströjan gör hattrick i matchen mot Sydkorea. Här börjar världen öppna sina ögon en aning. Klubbpresidenterna sneglar efter växelmynten i sina kavajfickor.
Valencia lånar ut Silva. Han spelar 35 matcher tillsammans med Sociedad Deportivo Eibar (som säsongen 06/07 spelar i Segundo Division) och gör fem mål. Det stora genombrottet kommer, men det kommer lite senare.
Celta Vigo 05/06. David har tillfrisknat efter att ha lidit nederlag i kampen mot sin vad. Mer än som magnifik avslutare profilerar han sig som framspelare och spelfördelare på mittfältet. Hans största svaghet är och förblir förmodligen hans försiktighet i avslutningssammanhang.
Det spelas U-21 också. Silva petar in fyra mål, och hamnar på delad fjärdeplats med italienske anfallaren Grazimo Pelle i skytteligan.
Och nu finns intresset absolut både här och där. Tottenham lägger flera bud, men förgäves. Valencia erbjuder kontrakt fram till 2008. Si, säger Silva. Han blir numero 21. Givetvis dras paralleller till den forna tjugoettan, Pablo Aimar. Snabbheten och det ganska gracila rörelsemönstret, pekas det på. (För fördjupning kring Valencia i allmänhet och Silvas höst i klubben i synnerhet hänvisas nyfikna till vår sektion för Valencia. Läs med fördel matchrapporter och spelarbetyg.)
Nummer 21 blir han också tillslut i a-landslaget. Debuten kommer den 15 november 2006, och motståndarna kallas Rumänien. De har, för övrigt, den romanska språkgrenen gemensamt.
Och så gårdagen. En liten gnista hopp som återtänds och kanske verkligen flammar upp inför de kommande kvalmatcherna? Ett litet andetag som inte känns lika tungt? En liten (fast absolut inte alls) David Silva i ett stort spanskt landslag?
Källor: Wikipedia.com, aula.el-mundo.es
