Nej, Barcelona, jag köper det inte.
Jo, jo. Barcelona kan spela fotboll. Men Backstreet Boys var säkert bra på någonting, de också.
Retuschering har varit en populär grej de senaste åren. Det handlar naturligtvis om att försköna verkligheten och göra den mer attraktiv i betraktarens ögon. Och populariteten vad gäller den här metoden av verklighetsförvrängande tycks inte avta; dag för dag vinner den sina nya anhängare, missbrukare, offer. Problemet är väl egentligen bara det att när allting skuttar iväg ett antal ljusår in i framtiden går det inte längre att tro på. Inte ens lite. Det är där vi hittar Barcelona idag.
Jag har alltid haft svårt för att tro på Barcelona. Därmed inte sagt att jag avskyr laget; det känns som hög tid att lära sig skillnaden mellan hat och kritik. Innan vi går vidare, saker jag gillar med Barca: Rafael Marquez, Carles Puyol och Leo Messi. Sådär. (Tilläggas bör också att det här aldrig kommer att publiceras i Scientific Journal of Anathomy/ Cancer/ Progress of any kind. Att hetsa upp sig med måtta är alltid det mest hälsosamma, jag har aldrig utgett mig för att vara vare sig expert eller hatare av Real Madrid.)
Barcelona lider av lite samma problemas som det svenska landslaget. Det har blivit väldigt tydligt under veckan. Problemet gestaltas av en helylleimage som plötsligt rammar.
Jag har aldrig tagit till mig katalanerna till hjärtat, riktigt. Det har alltid legat en skugga över “vi - bakar -bullar - ihop - på - fritiden - och - rastar- varandras - hundar - vid -behov” över dem. Eller snarare, ett sken av det. En skiss med miljoner streck. Det blir lite kladdigt. Lika ivrigt som i Lagerbäcks blågula målas här en fresk över ett gäng killar som älskar varandra och bryr sig om varandra utöver det vanliga. Ett klämkäckt litet pack. Lite som ett pojkband.
Alla kommer ihåg pojkbanden. Backstreet Boys och så. Fem utvalda pojkar som påstod sig vara bästa vänner och vars huvudsakliga syfte var att lura av småflickorna deras veckopengar. Vem trodde på Backstreet Boys?
Vad händer när det uppstår konflikter i den här perfekta tillvaron? Hur säljer man det, liksom?
Det känns onödigt att dra upp riktlinjerna för Barcelonakonflikten. I korthet handlar det om storstjärnan Samuel Eto’o som blivit lovad en kvarts spel men sedermera bara skulle få springa i fem minuter. Det ville han alltså inte och gick kanske till och med så långt att han kallade tränare Rijkaard en ond människa. Så kom nästa storstjärna Ronaldinho och nickade medhåll åt Rijkaards håll. Aj, då! En spricka i vänskapytan.
Media, förstås! Genom att kabla ut bilder över världen på lycka och vänskap och förlåtanden kan man sudda ut konflikten! Ting!
Det blir så alla hjärtans dag liksom alla andra år, och kamerorna fångar lämpligt nog Eto’o och Ronaldinho i en varm omfamning. Dinho ler sådär också, på sitt alldeles egna sätt. Barcelonas outtröttlige make-up artist har varit framme med paletten och sminkat över sanningen en aning ännu en gång. (Läser att en liknande konflikt uppstod i ovan nämnda Backstreet Boys. Två av pojkarna pratade inte med varandra. Orsak okänd och ointressant. Men problemet löstet på samma sätt. En kram på scenen inför miljoner kameror.)
Vidare spekuleras naturligtvis vilt om huruvida Rijkaard nu ska lämna Barca. Han själv förnekar. Det är vad traditionen bjuder i helyllefallen. I vissa kretsar är yta verkligen det enda som säljer. Inför kvällens möte med Valencia är truppen vänner i vanlig ordning. Eto’o står utanför truppen, men det här har naturligtvis ingenting med den gångna veckan att göra.
Såhär då: konflikter uppstår överallt och hela tiden. Skulle ett lag/ett par/ett band/ en förening/ vad som helst vara bättre om ingen trodde att det fanns konflikter? (Skulle någon ens tro på det?) Och på vilket sätt vore det bättre?
Låt mig citera en reklam för Toyota. Det handlar om en japansk snubbe på besök i USA:
“Om produktionen inte stannar så har du inga problem, men alla nya fabriker (Nej, Barcelona är ingen ny fabrik!) har problem, alltså gömmer du dina. För upp dina problem till ytan istället. Produktionen kommer att stanna, men problemet lösas, och så blir motorerna bättre. På Toyota löser man alltid sina problem vid källan. Så är man av med dem.”
Något sådant. Kanske därför jag sätter mina pengar på Valencia, ikväll.
