En stor portion oro varvat med lite panikångest
Jag vet. Det är en väldigt dramatisk rubrik och fotboll är trots allt bara ett spel men den beskriver ganska väl hur en Madridista känner nuförtiden när en match ska spelas. Borta är tiderna då man satte på Tv:n och visste att Real skulle vinna en vardaglig bortamatch komfortabelt och fullständigt köra över motståndarna på Bernabeu. Nuförtiden märker man att en viktig match börjar närma sig genom att man går runt med en gnagande oro dagarna innan och våndas mer än vad man ser fram emot matchen.
Det verkar vara så spelarna känner sig ute på planen också. Bernabeu brukade vara en kokande gryta där laget anförda av en stöttande publik formligen forsade fram i anfall efter anfall med publiken allt mer med på noterna för varje snygg dribbling eller farlig målchans. Hela arenan var som ett stort massivt hjärta av kött och blod, svett, cement och kärlek till den vackra sporten. Trygga som ett foster i livmodern kunde spelarna släppa fram glädjen och modet som krävs för att vara ett vinnande lag.
Idag tror jag snarare att spelarna känner sig som om de var utlämnade till ett stort, läskigt monster som vid minsta felsteg imploderar med ett avgrundsvrål av frustration och ilska. Det som förut var en mardröm för motståndarna har istället blivit en mardröm för marängerna. En ond cirkel som visat sig vara svår att bryta, i synnerhet den här säsongen. Jag klandrar inte supportrarna för detta. Med tanke på hur det sett ut de senaste åren ligger ångesten och hopplösheten sida vid sida med den totala aggressionen och det krossade hjärtat strax under ytan och lurar hela tiden.
Det räcker med en felpass för att hundratals liknande ska spelas upp på näthinnan igen och explosionen är ett faktum. När man skriker rakt ut åt en missad målchans är det inte bara den missen utan varenda felpass, rött kort, missad straff och utebliven löpning de senaste åren man minns. Så därför sitter jag här, mindre än 24 timmar innan avspark. Klockan är halv ett på natten, jag kan inte sova och klumpen i magen börjar infinna sig ordentligt.
Tisdagens match är den viktigaste hittills under säsongen och motståndarna är inte vilket dussinlag som helst. Bayern Munchen må ha en dålig säsong i ligan och sakna den flyktade Ballack men när det gäller är man alltid med. Precis som det tyska landslaget så åker man sällan ut innan kvartsfinalen i de viktiga turneringarna och tyskarnas kött, blod, svett och cement kommer definitivt göra allt för att förlänga och förstärka Madrids ångest.
Ändå har jag en naiv förhoppning om att det kanske kan vända till slut. Att Capello vågar spela 4-4-2, att Gago kan knyta upp knutarna på det centrala mittfältet och att Robinhos överstegare bara sitter som dom ska helt plötsligt. Att Raul hittar sin plats på planen, att Cannavaro är sådär omänskligt bra som under VM och att Van Nistelrooy får mer än två chanser att göra mål på.
Om publiken, Capello och laget kan kämpa ned prestationsångesten i gräsmattan och bara flyga över den som i fornstora dagar kan säsongen och min mentala hälsa fortfarande räddas. Om alla kan släppa ångesten och oron och ge plats åt inspiration, spelglädje och stolthet över den vita tröjan så kan vi fortfarande slå vilket lag som helst vilken dag som helst. Och kom ihåg: Rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor. Eller pokaler för den delen….
