Varför, allihopa, varför?
Så fortsätter det alltså. Fotbollsvåldet. Igår kväll handlade det inte om hormonstinna supportrar. Frågan är egentligen vad det handlade om, över huvudtaget.
Pip, pip, slut på matchen och Valencia vidare i Champions League. Jag tror vi alla kan den biten. Om det som händer sedan har redan skrivits spaltmeter. Nicola Burdisso och Carlo Marchena diskuterar, det handlar knappast om gratulationer eller tack för bra match, och in kommer jubelidioten David Navarro med sin knytnäve.
Grundläggande psykologi: (vi leker lite här, nu) Jag har just vunnit en match, en riktigt viktig match som tar mig vidare i en turnering av prestigefyllda proportioner.
Du, däremot, du har just förlorat. Att du är ledsen, förbannad och någonstans lättad säger sig självt; vem skulle inte vara det? Och att jag är glad, lättad och någonstans skitskraj är ungefär lika uppenbart.
Våra respektive känslor (och de är kvadriljoner och omöjliga att kännas var och en för sig eller ens fullt ut) står att läsa i våra ögon. Eftersom vi står så nära varandra (rent geografiskt) andas jag in din sorg och du min glädje. Och bland alla andra känslor som rusar runt i samma sekund misstolkas sorgen och glädjen. Och blir till hån. Och hånet ser vi ju båda. Så som det gynnar oss bäst. Ovärdiga vinnare, skitförlorare.
Jag har precis vunnit. Att håna någon är det som i sammanhanget är minst viktigt av allt. Ett hån mot dig skulle innebära att jag ansåg dig och eventuella förolämpningar så mycket viktigare än avancemanget och firandet av det. Och det är sällan det är så.
Vad jag däremot kan känna när jag tittar på dig är medlidande. Ömkan, om man så vill. Såklart att du ser det. Och ömkan är ingenting som du vill ha. Kanske svär du åt mig. Kanske svär jag tillbaka.
Resultatet blir ett missförstånd som leder till förolämpningar i båda riktningarna.
Det hade kunnat sluta där. Kanske några knuffar också.
Tankarna reser bakåt i tiden, till VM, i somras. Zidane och Materazzi. Visst, omständigheterna är andra, men det som händer är om inte annat så ändå snarlikt.
För självklart handlar det om det som sägs också i det här fallet.
Det är synd och skam, sure. Och ren idioti. Men att anklaga hela Valencia? Nej, det går jag inte med på. Valencia höll sina positioner och täppte till. Smart, mer än underhållande. Intermänniskorna, vill de vara offer? Det har jag varken möjligheten eller viljan att tro på. Inte förstörde Los Ché matchen då den fortfarande pågick, inte. Lika lite som Inter gjorde det. (Det gjorde Glenn Hysén, som borde få rött kort av kommentatorjuryn. Objektivitet, vad är det? Vetande? Va, vad? Come again? Kanske borde han verkligen ha älgkalsongerna han pratade om nästa gång, och den blågula halsduken, för att om inte annat behålla sin trovärdighet.) Att börja kasta beskyllningar mellan lägren om vem som förstörde allt redan innan det var förstört kommer inte att leda någonstans.
“Och Inter spelar 0-0 borta mot Valencia i en match där hemmalaget gör allt för att grisa sönder matchen (filmningar, kapningar) och inte spela fotboll och får starkt stöd i detta projekt av domaren.”, skriver Tobias Bodlund.
Filmingar? Kapningar? Javisst, de är allmänt förekommande i alla matcher, eller näst intill. Men bäste Tobias, Crespo då? Och Maicon? Och Maxwell? För att nämna några. Nog förekom det filmningar och kapningar från Milanogänget, också.
Vi ska ju stå över det här, är det inte det som är meningen? Vi behöver inte sitta med sinnena förmörkade av glasögonen, här inte. För i så fall kommer det aldrig att ta slut. Varför försöka skylla över allt på den ena eller den andra, då båda sidor gjort fel? På vilket sätt kommer den sortens beteende att förbättra framtiden? Kan vi inte älska fotbollen utan att för den sakens skull hata varandra? Ska vi också sitta där på läktaren och kasta flaskor på varandra?
Jag är säker på att det inte var gratulationer Burdisso framförde till Marchena. Barnsligt, osportsligt, kalla det vad som. Han borde skakat hans hand och gått ut med huvudet högt. Och Marchena, han skulle ha tackat, han med. Och inte gapat tillbaka.
För såhär är det ju. Oavsett vad du säger till mig har jag ingen rätt i världen att klippa till dig. Än mindre har min kompis den rätten.
Men kollektiv bestraffning är inte grejen. Det var inte säkerheten på Mestalla som det var fel på.. Det var David Navarros hjärna.
På Aftonbladet finns en fråga om vilket straff Valencia nu bör få. Uteslutning har fått flest röster. Ska de utesluta Valencia kan de lika gärna ge VM-silvret till Tyskland, också.
Resultatet; 0-0 känns mer talande än någonsin.
