Vart är fotbollen på väg?
Två dagar efter bråket på Mestalla kan jag inte låta bli att funder över vart fotbollen är på väg. ”Hockeybråk” som mellan Valencia och Inter är inte vanligt men jag tycker mig kunna urskilja fler och fler vansinnesdåd. Och då menar jag inte mentalt labila spelare som Paul Gascoigne, Vinnie Jones eller Eric Cantona, sådana har alltid funnits. Utan jag talar om fotbollsspelare som normalt är kända för sitt spelande och inget annat och som plötsligt flippar ut helt.
Zinedine Zidane säger ni kanske fortare än Zlatan hinner tacka nej till landslaget? Och visst, fransmannens danska skalle är ett sådant exempel, tumultet på Mestalla ett annat. Men vad beror allt på? Jag säger pengar. För hur enkelt Glenn Hysen än tycker att det är med filmande italienare och gnälliga spanjorer och att dem är skapta för bråk så säger jag att problemet ligger djupare.
Världen krymper och förändras. I takt med det, så också fotbollen. Dagens informationssamhälle blir bara än mer inriktat på konsumtion. Tillgängligheten till nyheter och information är större, bättre och lättare än någonsin. Fler och fler företag ger sig också in i fotbollsbranschen och alla vill ha sin beskärda del av kakan. Pengaflödet är enormt mycket större och viktigare än vad någon av du och jag kan föreställa oss. Detta ställer högre och högre krav på framför allt stjärnspelarna. De ska alltid vara tillgängliga och representabla. De ska ständigt vara en förebild för andra, i varje enskild situation. Både på och utanför plan. Dem ska äta, träna, spela och utöver det ställa upp på diverse uppdrag som reklamfilmsinspelning, autografskrivande och annat goodwill. Det hela har gått så långt så att det, oftast i Sydamerika men säkert också i Asien, finns så kallade fotbollsfabriker som uppfostrar unga pojkar att bli just fotbollsproffs med allt vad det innebär. Slaveri, någon? Men ännu så länge har dagens stjärnspelare det värst.
Utöver allt ovan nämnda så har vi problemet med det utökade spelschemat. Bara i Spanien har vi ligaspel, cupspel, regionala cuper, landskamper och diverse vänskaps-/jippomatcher. Alla lika betydelsefulla och ekonomiskt vinstgivande på sitt sätt. Är det dessutom ett mästerskapsår så får många aldrig vila. Detta gör, enligt min mening, att spelarna på sikt trubbas av och blir apatiska. Ingen vila, ingen rast. Fotbollen tappar på sikt sitt värde i och med alla dussinmatcher och känns inte alls lika speciell.
Real Madrid har haft problem i några säsonger nu och jag tror att det i mångt och mycket beror på ovan nämnda saker. Precis som Barcelona har dem trycket på sig att alltid vinna. Bärgas trepoängaren gör dem sitt jobb. Förlorar dem poäng är det fiasko. Hur presterar man i ett sådant läge när man egentligen inte kan lyckas? Spelarna ser märkbart loja ut ibland och verkar nästan tycka det är skönt att bli utslagna. I alla fall så verkar det så. Det blir ju mindre matcher att spela…
Gamla och nuvarande spelare och tillika världsstjärnor som Zidane, Beckham, Raúl, Ronaldinho och Eto´o är alla stora namn utanför arenan och de flesta kända långt utanför fotbollskretsarna. Alla ekonomiskt oberoende och med möjligheter till vilket liv som helst utanför fotbollen. Ett liv dem inte haft förut. Något många av dem också upptäckt. Alla är dem dock ständigt uppassade av reportrar och fotografer. En kille som Beckham kan inte röra sig obehindrat någonstans. Minsta lilla gest sprids sekundsnabbt världen över, så också på fotbollsplan. Då blir det svårt att prestera maximalt och inte undra på att känslan av apati kanske infinner sig. Visar du lite ilska analyseras det sekundsnabbt av kommentatorer och tv-tittare världen över och en fjäder blir en höna. Lika bra att hålla inne med allt då…
Efter matchen skall samma sak sägas till radio, till tv, till tidningar, till webradio, till webtv, till webtidningar, till frilansjournalister, till bloggare, och…ja, you name it. Alla är inte ens där för att rapportera om fotboll. Inte undra på att glädjen snart försvinner. Har man visat ilska på plan ska man förklara det, har man visat glädje så ska den tonas ner för den kan ju trampa någon på foten. Kanske bäste kompisen som spelar i motståndarlaget? ”Vi vann nu, marginalerna är små. Nästa gång är det deras tur” osv..
Jag efterlyser mer känslor. Men det får vi inte. Istället får vi handgemäng som på Mestalla. Det är i alla fall min privat bestämda åsikt. En stormatch i Champions Leauge som plötsligt gäller något. Trycket är enormt. Fansen kräver seger. Den egna klubben kräver seger. Inte minst för att fortsätta göra vinst ekonomiskt. Det är då dessa ”kvävda känslor” till slut brister och blackouten infinner sig när det inte går vägen. Det händer inte ofta, men det händer. Och jag tror inte vi sett det sista av det heller.
Det är förvisso skönt att se känslor men inte på det här sättet. Fotboll är en sport byggd på passion och glädje, ingen hockeymatch där man ska puckla på varann så gott det går. Var är glädjen? Vart är fotbollen och samhället på väg?
Avslutningsvis vill jag säga att det finns undantag. Det är underbar att se ett lag som Sevilla dyka upp. Rejäla lagbyggen utan några egentliga superstjärnor som verkligen vill vinna. Och visar det också. En för alla, alla för en. Här finns glädje, här finns passion. Kanske för att verkligheten inte har hunnit ifatt på samma sätt som till andra lag. Måtte vardagen aldrig komma ikapp klubbar som kämpar underifrån.
