Den spanska framtiden.
Att räkna ut hur Spanien kommer att spela nästa lördag kommer vara ungefär lika krångligt för danskarna som att åka bil till Tyskland utan att köra över en bro över ett hav.
Truppen mot Danmark och Island är uttagen, klar och utan överraskningar, punkt. Raúls vara eller icke vara blev också idag (föga förvånande, är det fortfarande intressant?) ett ickeickeickevara. Inte heller Gutiguti är med. Nehej. Och så halva Valencia på det.
Aber.
Slå mig nu, men vad har El Niño himself, Fernando Torres, gjort för att förtjäna sin plats och som jag missat? Det hade varit mer befogat att byta nationalitet på Sergio Agüero och stoppa in honom i (spanska) landslaget om det var forward från Atlético Madrid som stod på önskelistan. Eller är han, el Torres, den man till vilken el spanska fotbollen sätter sitt framtidshopp? Skutt.
Vill man förlora finns Mejía. Alltid Mejía. Men den gode Alvaro är inte en av de utvalda. Alltså. Vad är det han vill, Aragonés? Spela lika? Kryss kryss mot Danmark och sedan mot Island?
Jag är av den (inte alls unika) uppfattningen att det i Spanien finns spelare nog till att fylla ett antal landslag. Spanienproblemet är problemet att ur alla hundra och åter hundra hitta diamanterna. Mhm.
Man ska skapa för framtiden också. Och nej, det är inte alls en dålig sak. Framförsikt är bra. Bara det att det kan visa sig totalt bortkastat om vissa mindre detaljer - så som själva existensen av en framtid - inte längre finns tillgängliga.
Alltså måste man skapa, nästan uppfinna, framtiden samtidigt som man skapar för den. Det kräver fantasi mer än fakta.
Don Luis Aragonés kan beröva Spanien lite framtid. Nej, inte trolla bort. Bara stjäla en liten del, det är allt.
Såhär hade det sett ut om jag haft makten:
Casillas, (Cañizares)
Miguel Torres, Sergio Ramos, Capdevilla, Sergio Fernandez (Antonio López, Javi Navarro, Puyol)
Jurado(Atlético-varianten) Xavi, Iniesta, Silva (Joaquin, Yeste, Angel, Angel Lafita)
Villa, Morientes (Portillo)
Och eftersom jag är oemotsäglig, så…
Såhär måste det vara i ett kval: den som är bra för sekunden, eventuellt - efter kompromisslösa kompromisser - den som varit bra den senaste minuten ska vara den som plockas. För det handlar om det där framtidsskapandet, igen. Att använda det som brukat fungera i det här syftet är ungefär lika smart som att använda kolkraftverk i syftet att skapa en hållbar framtida energiutveckling. Kolkraften har ju fungerat alldeles ypperligt så länge.
Och sett till de tre senaste matcherna har Nástic-Portillo gjort fler mål än Atlético-Torres, på svårare motstånd. Så att säga.
(Ett annat alternativ hade varit att spela med hela Valencia efter lite trollande med nationaliteter. Och hade jag haft makt hade jag givetvis behärskat magi; det är, rent av, en av grundförutsättningarna. David Villa skulle bara kunna göra mig besviken genom att falla för de ryska Chelseamiljonerna.)
Jag vill att Spanien hamnar i EM, compadres. Jag vill att Spanien vinner EM. Jag vill att Spanien vinner allt överallt. Men detta?
Igen: Men detta!
Framtiden skapas i nuet. Även om den aldrig kommer sluta finnas.
