Fixar vi en Europaplats?
Den 13 februari skrevs en artikel om Aguirre och att han hade förutspått att laget behövde ta sju segrar till för att komma upp i 60 poäng och på så sätt nå en efterlängtad Europaplats. Det har snart gått två månader sedan den artikeln skrevs och vi kan bara konstatera att vårt kära Atlético inte närmar sig de sju segrarna med stormsteg. Fixar vi en Europaplats?
Dagen då artikeln skrevs hade vi fortfarande inte mött våra toppkonkurrenter och med facit i hand har nog de flesta insett att lag som Sevilla, Valencia, Zaragoza och till och med Recreativo är snäppet vassare än vad vi är. Förlusterna mot Sevilla och Valencia kan man kanske inte säga så mycket om, men förlusterna mot Zaragoza och Recreativo är svårare att smälta, särskilt med tanke på hur illa vi spelade i dessa matcher. Den enda matchen som egentligen får en att känna sig stolt över laget de senaste två månaderna är den mot Real Madrid där laget visade upp en vilja och ett spel som vi inte skådat varken före eller efter derbyt. Tyvärr lyckades vi bara få med oss en poäng från den matchen, ganska signifikativt för detta losergäng som vi lärt oss att älska…
Finns det då inget positivt att lyfta fram? Jo, att vi faktiskt vunnit två hemmamatcher mot Bilbao och Deportivo. Det är tack vare dessa segrar som vi fortfarande ligger på en hedrande sjätteplats.
I skrivande stund har laget tio matcher kvar att spela och många är dem som tror att laget fixar det här då spelschemat ser relativt överkomligt ut. Undertecknad vill redan nu varna för att det inte alls blir så lätt som många tror och inga matcher bör ses som överkomliga! Det är inte enkelt att vinna över Levante, Real Sociedad, Real Betis, Nástic och Celta då lagen kämpar för att hålla sig kvar i den högsta serien. Inte blir det lättare av att dessa lag är pressade att vinna, de har inte råd att förlora längre. Vidare kan man konstatera att matcherna mot Osasuna, Villareal, Espanyol och Getafe blir riktiga nagelbitare då vi inte har särskilt lätt för något av lagen (ok, kanske lite lättare mot Getafe. Kanske). Slutligen har vi bara en match kvar att spela och det är den mot Barcelona på hemmaplan. Tro det eller ej, men det är nog den matchen som jag är bergsäker på att Atléti kommer att vinna.
Hade vårt kära Atlético varit ett lag som alltid spelar med samma vilja och övertygelse som mot Real eller Barcelona hade jag inte heller tvekat på att laget fixar det här till slut. Tyvärr har även denna årgång av Atlétispelare visat att det bara är mot lokalkonkurrenterna och Barcelona som det verkligen gäller. Med den inställningen hamnar man inte på en Europaplats. … Och man vinner definitivt inte ligan. Undertecknad har svårt att se att laget hamnar på 60 poäng eller mer, tyvärr.
Atlético är för tillfället ett lag utan vilja, övertygelse och jävlar anamma. Laget saknar en själ, ett hjärta som bankar rödvitt och som ger allt i varje match och varje spelsekvens. Vi håller helt enkelt på ett gäng som känns mätta trots att de aldrig vunnit något stort tillsammans! Sjukt!
Vi kan gärna prata bort de senaste veckornas bottennapp med att säga att vi har ett antal spelare på skadelistan, men det har vi haft länge och det vi måste kunna kräva av våra friska spelare är att de ger allt i matcherna. Det är väl ändå att sätta rimliga krav på en fotbollsspelare? Vi är många som har klagat på Maniche, men nog skulle vi kunna rabbla upp några namn till som inte presterar eller levererar på ett tillfredsställande sätt. Att en landslagsback vid namn Antonio López gör en sådan blunder som i söndagens match är tecken på nonchalans och okoncentration. Jag lovar er, mot Real eller Barcelona hade han inte skänkt bort bollen som han gjorde mot Mallorca och jag kan definitivt lova er att han hade sprungit mer på sin kant om motståndet hade hetat just Real eller Barca. Att somna in så som man gjorde i söndags, efter att Fernando Torres vackert lyft in ledningsmålet, är oförlåtligt och oprofessionellt. Ett lag som strävar efter att nå högre höjder hade satsat allt på att försöka döda matchen när man redan har motståndarna på brygga. Dock inte vårt kära Atlético. Laget somnade in och lät Mallorca kvittera. Visst kunde detta ha hänt mot Real eller Barcelona, men då lovar jag er att just nämnda lag hade fått slita mer för att kvittera. Mallorca presterade ingenting, men fick likt förbaskat med sig en poäng från Vicente Calderon och jag kan inte säga att det var särskilt orättvist. Spelar man som Atlético gör får man skylla sig själva och med den inställningen som man visade upp i andra halvlek kan man redan nu ana att vi får en tuff slutkläm på ligan.
Förhoppningsvis får vi tillbaka Maxi och Petrov inom en snar framtid, men vi måste också inse att dessa spelare inte kommer att tillföra särskilt mycket till det här laget då spelarna precis återvänt från en oerhört jobbig rehabiliteringsperiod. Vi måste vara realister och förstå att dessa spelare med all sannolikhet inte kommer att matchas alltför mycket då det är viktigare att de är hela och krya till nästkommande säsong. Glöm Maxi och Petrov den här säsongen, de kommer inte att göra under, inte än i alla fall. Det är de friska spelarna som måste ta tag i det här! Det är dem som måste visa mer vilja, mer övertygelse, mer jävlar anamma och framför allt ett bättre spel än det vi skådat på senare tid. Att laget kan spela fotboll är det ingen tvekan om, se bara på insatsen som man gjorde mot Real. Det handlar inte så mycket om att vi saknar en spelfördelare på mittfältet, det handlar mer om att vi har ett gäng håglösa lallare på plan som aldrig vågar ta det första steget i rätt riktning. Grabbarna är inte gjorda av det rätta virket och saknar den vilja och den motivation som krävs för att ligga där uppe.
Vårt kära Atlético är dock mästare på en sak, nämligen att snacka. Hur många gånger har vi inte hört spelarna tala positivt om laget och de kommande matcherna inför media? Hur kommer det sig att när det väl gäller, dvs när det är dags för match, så vill ingen längre träda fram och visa framfötterna? Prata mindre och spela bättre är mitt råd. Det har till och med gått så pass långt att spelarna pratar alltför mycket under matcherna också. Ett briljant exempel på detta är Peter Luccins vilja att dela med sig av sina tankar kring söndagens domare. Det hade varit helt ok att kalla domaren för ”pucko” eller ”idiot” i omklädningsrummet (vilket jag själv gjorde vid ett flertal tillfällen framför tv:n), men att springa fram till domaren efter slutsignalen och säga det är oprofessionellt och föga klokt.
Om vi, mot all förmodan, kommer upp i 60 poäng, personligen tror jag att vi behöver ta 18-21 poäng till, finner jag det föga troligt att detta räcker då lag som Racing de Santander ångar på och kan i den här takten sluta serien på 65-70 poäng. Det är nästan så att man unnar ett lag som Racing möjligheten att spela ute i Europa nästa år. Laget spelar en offensiv och rolig fotboll och har, olikt vårt rödvita gäng, förmågan att vända på vilket hopplöst underläge som helst. Zaragoza är ett annat lag som verkligen förtjänar att spela ute i Europa nästa år. Visst, de kan vara fasligt ojämna, men håll med om att det är kul att titta på Zaragozas matcher. Full fart framåt!
Ovanstående text är tyvärr rätt dyster, men jag tror att det är viktigt att vi börjar ställa in oss på att vi kanske inte klarar av det. Förhoppningsvis har jag helt fel och i så fall föreslår jag att samtliga Atléticos på vår sida träffas i Madrid och firar vid Neptunusstatyn!
