Det behövs fler Fernando Torres
Det råder lojalitetsbrist i fotbollsvärlden.
Det har skrivits en hel del om denne den 23-årige lagkaptenen från Atlético Madrid; det mesta på senare tid och framför allt utav mig har varit negativt. Självklart handlar det om besvikelse. (Det var trots allt Torres och Atlético som fick upp mina ögonen för den spanska fotbollen från början.) För varken laget eller kaptenen har presterat enligt förväntan. Vi skriver ‘loj’, vi skriver om missade straffar och tid att gå vidare, avstannad utveckling. Och så vidare.
Idag skriver Marca ( som förvisso inte är världens mest tillförlitliga källa, men ändock ) att Javier Saviola kommer att lämna Barcelona när hans kontrakt går ut i sommar. För att spela i Real Madrid.
Igen.
Javier Saviola sägs vara beredd att lämna Barca för el capital.
Det har pratats om konflikter mellan El Conejo och tränaren Rijkaard, och den argentinske anfallaren anser sig (helt riktigt, för all del) få för lite speltid. Samtidigt har han ett flertal gånger sagt sig vilja stanna i klubben. Huruvida det handlar om att uppträda korrekt eller om det verkligen rör sig om äkta känslor kan diskuteras, Barcelonas spel för gallerierna har vi pratat om förr.
Enligt Marca säger klubbkamraten och argentinskompisen Leo Messi: Tydligen söker han efter det som är bäst för sig.
Och ja. Vem skulle inte göra exakt detsamma? De absolut allra flesta.
Fast inte Fernando Torres.
Om det är storleken på klubben sett till hur bekant namnet klingar i allmänhetens ögon som avgör dess kvalitet så har han fått en hel drös erbjudanden som kan anses ytterst fördelaktiga. Det har pratats Chelsea, Manchester United, Milan, Liverpool, Barcelona even. Och så vidare. Här skulle hans inneboende kvaliteter tillslut alltså explodera i en supernova och spridas över hela universum. Eller, ja.
Och de här ryktena, om flyttar hit och dit, dyker upp med jämna mellanrum.
Fernando själv säger sig vara ledsen över detta oupphörliga pladder. Förmodligen är det ingen som riktigt lyssnar när han om och om igen förklarar Atlético sin kärlek och bedyrar sin lojalitet gentemot klubben. Eller så hör de bara inte.
Här om veckan kom ett nytt uttalande från mannen ifråga: (Jag använder Andreas Eronens översättning.) ”Jag tänker aldrig lämna. Det har funnits säsonger där saker inte gått bra och du önskat att ledigheterna skulle komma så att du kan glömma alltihop, men jag vill stanna här.”
Jag vill stanna här.
Och är det något som saknas inom fotbollen är det just detta: lojalitet. Och så kärlek, förstås. Den går dit och den går dit och där får den mer pengar och mer pengar blir till mer status innan den dör och kanske kommer den också att högtidligt och under dramatiska ceremonier betitlas det ärevördiga ’Den störste’. Eller ’En av de störste’.
För idag är det det här som definierar en människas storhet: framgången sett ur andras ögon. Pengarna. De stora husen. Och den vackra frun.
Skitsamma om du lever ditt liv i enlighet med dina egna ideal och är dig själv och dina ord för evigt trogen. Det är inget som alla ser. Det är kanske inte ens något som någon ser. Och då är det hemskt. För det som ingen ser finns inte.
Jag är imponerad av Fernando. För stunden mer som människa än som fotbollsspelare, även om han sedan EM-kvalet nyligen faktiskt börjat glöda en aning igen. Jag är imponerad av honom på samma sätt som jag är imponerad av Carles Puyol och Iker Casillas, och på samma grunder.
För varför ska vi som fans vara klubbarna trogna när inte spelarna är det? Eller: ska vi bara vara fans åt de där stora namnen som alla känner igen?
Atlético Madrid har haft en omtumlande säsong med mycket skador och lite produktivitet. Kanske ett sjunkande skepp, om än inte för alltid så i alla fall för en ganska lång stund. Jag tror inte de kommer spela i Europa nästa säsong om de inte råkar ha turen att hamna på en sjundeplats när ligan slutar och då med förutsättningen att Sevilla och Barcelona möts i Copa del Rey-finalen.
Fernando Torres är alltså detta skakiga (om inte annat) skepps kapten. Och en kapten lämnar inte.
Gör han det ändå var han aldrig någon kapten att tala om.
Såhär: (Andreas Eronens översättning ännu en gång.)
”Jag är inte fixerad av att vinna saker, och jag tänker inte lämna för att vinna titlar eller för att spela i Europa, då jag vill göra det med Atlético eftersom att det här är klubben jag älskar.”
Källor: Marca.com, Wikipedia, SvenskaFans.com
