Det kan bli guld värt detta
"Det jublades i Huelva, det jublades hemma i Sverige och jag har en känsla av att det jublades på bra många ställen världen över dessutom."
Det kan bli guld värt detta, Roberto Carlos segermål mot Recreativo tar sig oanade proportioner då både Sevilla, Valencia och inte allra minst Barcelona segrade på bortaplan.
Nere i Andalusien skulle El Real göra det alla förväntade sig; vinna. Lättare sagt än gjort skulle det visa sig, en bländande första halvlek och en bedårande inledning på den andra och varje fall undertecknad var övertygad om tre vita poäng. David Beckhams högerfot borde obestridligen gjutas i guld och vackert stoltsera på Plaza Cibeles i Madrid. Motsvarigheten till farligare högerfot får man leta efter. Gång på gång på gång, engelsmannen levererade och man bör ställa sig frågan hur det andalusiska försvaret resonerade när man valde en passiv press på Becks.
Ynglingar som Robinho, Higuaín och Gago går från klarhet till klarhet, även fast Gago kan mycket bättre enligt mig. Den lille kvicke trollkarlen från Santos bjöd på något så enastående som ett nickmål – leverantör? Gissa en gång.
Halvleken fortsatte på den inslagna vägen, glänsande spel från Madrid. Bud på flera mål men det stannade på ”bara” 1-0 när domare González förkunnade halvtidssignalen. Kvicksilvret från den brasilianska hamnstaden (fortfarande Robinho) hann precis före fransmannen i Recres mål och fixade en straff. Exekutor, Ruud – vem annars? Hur säkert som helst och hur skönt som helst, nu var det väl ändå klart?
Lite av det man inte ville se inträffade, ångesten kom smygande likt ett hungrigt lejon på Serengeti. Lejonet personifierad av nigerianen Uche som nästan helt på egen hand skulle vända denna match. Säsongens mest onödiga straff orsakade definitivt firma Gago/Ramos när man fäller en helt felvänd Uche inne i straffområdet. Det kändes ruskigt onödigt att bjuda in Recreativo som på intet sätt är ett dåligt lag. Helgonet räddar sånär straffen, men nära eller inte spelar som bekant ingen roll i denna sport, 1-2 och lejonet från den spanska södern vittrade bloddoft.
Ångesten, ängslan och förmågan att bara slå vakt förvandlade Los Blancos till ett gäng monument där ytterbackarna Carlos och Torres hade märkbara problem med positioneringen. När Recreativo får sin först hörna för matchen drabbas undertecknad av förnimmelse – jag var säker på att kvitteringen skulle komma, ack så rätt jag skulle få. En touche senare och vem är där om inte det hungriga lejonet, Uche.
Jag ser framför mig en resa till Madrid i juni som inte längre skulle gälla ett tänkbart guld utan striden om ett ärat silver. Ära i all ära, det är guld vi vill ha och det är kampen om guldet jag vill bevittna på Bernabéu den 17 juni.
Stundtals usel matchen igenom, Roberto Carlos har tveklöst mött sina bästa dagar som fotbollsspelare på denna nivå. Med risk för att låta som Glenn Hysén men Roberto Carlos är inte längre lika bra som för än sex, sju år sedan. Men som ur en övernaturlig händelse, brassens i stort sett enda offensiva löpning sker med minuten kvar och vilken löpning det skulle visa sig bli, löpningen på Nuevo Colombino. Ynglingen från Buenos Aires till gamlingen från Copacabanas stränder, 3-2 och ett jubel som troligen hördes över hela moder jord. Fabio Capello bjöd återigen på en dans som mer påminde om en man drabbad av spasmer än utav upprymdhet. Demonen från Italien har ett säreget sätt att visa glädje på, men när han väl gör det så är det en dos av galen glädje som sipprar ut, underbart att se!
Det jublades i Huelva, det jublades hemma i Sverige och jag har en känsla av att det jublades på bra många ställen världen över dessutom.
Sträck ut din hand brukar Lasse Berghagen sjunga ibland på ett soligt Skansen i Stockholm inför tiotusen exalterade pensionärer. För visst hoppades vi att Atlético skulle ta den utsträckta handen från storebror och därmed klappa till antagonisten från Katalonien. Om vi ska uttrycka oss milt, Atlético tog inte emot den utsträckta handen, istället erbjöd man bara en femtedel utav den handen tillbaka, ett visst finger placerat centralt på handen viftar glatt på Calderon och kanske även utanför just nu.
Målvakten Pichu hade en sisådär dag på jobbet, slängde in ett par mål och såg lagom intresserad ut. Framförallt mål nummer två och tre gav mersmak om mutbrott, vad vet jag, kanske har Jesus Gil y Gils ande mer att säga till om än vad tidigare spekulerat. Barca däremot, tillåt mig ända applådera dessa idrottsmän som ändå visar musklerna, starkt med tanke på all skit dom fått i media. Oavsett om man möter ett kollektiv fyllt av veklingar eller ett kollektiv fyllt av spelare med viss moral så är 6-0 på bortaplan alltid 6-0. Skönt för Real Madrid dock att inbördes möten råder i Spanien, Barcelona hade kunnat vinna med 18-0 i Madrid men det hade fortfarande inte haft någon betydelse för just Real Madrid. Tydligen lockade inte spel i Europa mer än att kanske sätta käppar i hjulet för Real Madrid, hade jag vart Atléti så hade jag dels försökt välta Vicente Calderon i ren demonstration men även skämts, genomgående eländigt Atlético!
Tre omgångar återstår och tack vare ett tillslut (varje fall) starkt kollektiv så leder Real Madrid fortfarande ligan. Nästa anhalt, Bernabéu, Deportivo hemma, vågar vi hoppas på ännu en målfest och ännu en sprakande show?
Fest eller inte, utebliven show eller inte, jag är stolt över att vara Madridista!
