Domaren måste få döma
Det spanska fotbollsförbundet drar tillbaka gult kort efter gult kort. Nej, Beckham maskade inte, domarjävel, det var muren som stod för nära. Det var den enda sanningen; världen är var och ens enskilda dogm, det vet väl alla?
Det är lätt att tycka saker om domare. Det är en väldigt tacksam uppgift för oss i våra soffor med våra repriser och stillbilder i alla vinklar att göra en korrekt bedömning av nästan alla situationer. Vi får ett uppritat rött streck draget över rutan som markerar gränsen för offside, vi får en skaplig överblick över stora delar av planen samtidigt.
Men domaren springer mitt i smeten. Medan vi sitter stilla och granskar försöker han hinna med att se allt som händer samtidigt som han skyndar fram och tillbaka. När man springer och flänger med huvudet än hit och än dit blir världen lite lätt skakig. Man kan missa hela detaljer. Till och med den som måste se allt kan missa detaljer. Det här har vi väldigt lite överseende med. Diskutabla domslut, brukar det kallas.
Vi skriker och slår och välter saker. Publiken viftar med sina näsdukar.
Jag kan inte titta på en fotbollsmatch utan att kritisera domaren. Eller, kanske. Men det händer inte särskilt ofta.
Och mitt i all ilska försöker den mer rationella halvan av hjärnan påpeka det jag skrev här alldeles ovanför. Domaren är bara människa. Han har två ögon, två ben och ungefär två sekunder på sig att uppfatta allt som händer efter bästa förmåga och så gott som möjligt. Och därefter fatta sitt beslut.
Från början såg det annorlunda ut. Vid tveksamma situationer var det upp till lagkaptenerna att reda ut det hela. Att det här inte fungerade något vidare känns inte jättenödvändigt att påpeka. Istället beslutades att man i vart lag skulle utse något som närmast kan kallas delegat och vars uppgift det var att vid sidan av planen komma fram till konflikternas lösningar. Då inte heller det här gick vägen plockade man in en tredje, oberoende part, som enbart skulle yttra sig om de två delegaterna inte kunde enas. Det skulle dröja fram tills 1891 innan domaren - som utsågs av fotbollsförbundet - fick den plats ute på plan som vi idag tar så förgiven. Delegaterna blev kvar som linjemän, för en stund, innan också de förvandlades till neutrala (i teorin om inte annat). Sedan dess har det rullat på. Regler har tillkommit och försvunnit, men domarens auktoritet har bestått.
Och varför ska vi ändra på det här?
Och vilka är alternativen?
Visst begås det fel, en massa gånger i varje match, men det är fel som från båda håll från början begås av människor. Vem ska döma en människa om inte en annan människa? Gud? Ska Gud färga molnen gula och röda, ändra riktning på vind och regn beroende på vem som får frisparken och låta blixten slå ner på straffpunkten?
För fotbollsförbundet kan ju knappast vara tillräckligt, då det utgörs av kolbaserade varelser med svagheter och preferenser. Vi kan inte lita på fotbollsförbundet, vem kan vi lita på?
Sådär går det inte att hålla på.
Om nu Gud mot all förmodan skulle råka finnas så har han viktigare saker för sig än att döma fotbollsmatcher, det behöver vi bara titta ut genom fönstren för att inse.
Faktum är att domarna som system egentligen fungerar väldigt bra oavsett vad vem som än förlorar matchen anser. (Nej, nej, nej, missförstå rätt nu. Det finns alltid undantag. Vi pratar inte individuella domarinsatser, utom domare som yrkesgrupp.) Anarki och fotboll skulle inte alls kunna gå hand i hand, då skulle det vara Valencia-Inter all the time. Alltså måste någon övervaka, och inte bara övervaka rakt upp och ner, utan enligt vissa mallar, också kända som reglerna.
Personerna som ska bedöma och som anses kompetenta nog för uppgiften utses av ett förbund och får beslutande befogenheter. Ja, det är så det måste gå till.
Nu vägrar domarna att lämna in sina matchrapporter till förbundet då de anser sig blivit trampade på alltför många gånger. För behövs det verkligen, om förbundet själv fattar besluten i efterhand? Och jag tycker domarna gör rätt.
Jag tror inte Beckham fick sitt kort för att han ville flytta muren. Jag tror han fick det för att domaren upplevde det som maskning. Och att jag tar just det exemplet är för att det är ett praktexempel på ett så kallat diskutabelt domslut. Ett domslut med ungefär två olika uppfattningar. Ungefär
Det gula kortet upphävdes som bekant av förbundet, och Beckham fick spela mot Sevilla. Det är då det gått för långt, då sådana så uppenbart tvetydiga domslut upphävs och domarens dominans och sakkunnighet inte längre är något värd.
Sedan finns det ett annat exempel. Fabio Cannavaro har ett gult kort. Sedan får han bollen i ögat. På något obegripligt sätt drar domaren upp det gula kortet ännu en gång, och Cannavaro visas ut. Här kan man tycka att det vore mer okej för förbundet att gå in och plocka bort den andra varningen. Men samtidigt inte. Eftersom domaren är den som dömer, eftersom domaren måste vara den som dömer. Med allt vad det innebär.
För ska man börja plocka bort kort som kanske eller kanske inte delats ut på felaktiga grunder - för att någon uppfattat situationen så och någon så - så kan man i samma andetag börja dela ut straffar i efterhand, plocka bort offsidemål i efterhand. Kanske rent av spela om samma match hundra gånger så att alla är nöjda och ingen längre vaken.
I så fall kan vi låta Zaragoza ställa sig upp framför Bilbao och låta baskerna lägga de tv å straffar de kanske borde haft igår. Och ändra resultatet till 4-5. Och så kan vi plocka bort Kun Agüeros handsmål mot Recreativo de Huelva. Sedan är det bara att gräva vidare i bildarkiven. Det kommer aldrig ta slut.
Trots domarambivalensen jag känner är jag väldigt medveten om att fotbollen inte skulle fungera om det inte sprang runt en snubbe i snorgrön skjorta och för högt uppdragna shorts och visslade och gestikulerade. Och bestämde. Framför allt det.
Givetvis kan kompetensen höjas, det kan den alltid. Tills domarna blivit genomkorrekta måste vi dock försöka acceptera dem, dunka nävarna i bordet i frustration över ‘felaktiga beslut’, vissla i förtjusning över en ‘korrekt’ straff, kanske klappa händerna lite.
Och vi får förlåta dem för att de dömer frispark mot favoritlaget. Vi får förlåta dem deras uppfattningar om det och om det. Vi får förlåta dem deras mänsklighet och hoppas att den aldrig försvinner.
(Och dröm nu fint för alltid, Mikael. En av de största fotbollsälskare jag haft äran att få känna. Man är för ung för att dö när man är 43. Jag tänker på dig.)
