Ronaldinhobilden
Det är något obehagligt över uppståndelsen kring Ronaldinho.
En gång var han världens bäste, visst, det stämmer. Och jo då, han är fortfarande bländande då och då, även om det blir längre mellan gångerna.
Det skrivs en massa saker hit och dit.
Han är fet. Eh, ja, jo. Han är deprimerad. Kanske. Han är utbränd. Inte omöjligt. För mycket sex och Playstation.
Suck.
Ärligt talat står Ronaldinho mig upp i halsen.
För allt han gör måste bli till rubriker
Han öppnar fotbollsskolor och sparkar Getafe-spelare i skrevet.
Hans namn säljer bättre än Beckhams.
Bla. Bla. Bla.
Men nej, Gud är han inte.
Han är mera skapad än skapare.
Ronaldo de Assís Moreira blev Ronaldinho, och Ronaldinho blev ett varumärke och ett begrepp som ställde människan bakom i skuggan av berget. Jag undrar om killen som en gång började spela i det brasilianska laget Grêmio finns kvar. Jag undrar om han ångrar sig lite. Om han, ifall han fick möjligheten att börja om, skulle välja samma väg med allt vad det innebär i form av bevakning, beröm, förväntningar och kritik. Säg emot hur mycket ni vill, men jag tror inte det.
Ronaldinho har blivit en symbol, en ikon. För fortfarande verksamma människor inom vad det än rör sig om kan det bara vara negativt så länge målet inte enbart är monetärt. Man kan inte vara varumärke och varelse på samma gång, i det fallet måste det ena utesluta det andra.
Ett varumärke är fabricerat, dött och bara där. Någonting som alltid ser likadant ut (tills tiderna ändras för mycket och ny designer paniktillkallas) och som alltid står för samma sak. Volvo är bilar och Mc Donalds är fet mat som kämpar för att förklä sig och passa in i nyttighetshysterin. Varumärket garanterar köparen en viss produkt eller tjänst som ska leva upp till vissa standarder, och gör den inte det så varsågod, ny likadan vara eller pengarna tillbaka. Förutsatt att köparen reklamerar i tid.
En varelse lever. En varelse är kolbaserad, åldras, skadas, läker, är på bra humör, på dåligt humör, älskar, hatar, andas, tappar andan. En varelse är tusen nya celler i timmen. Den kan inte lova samma sak dag efter dag eftersom den genomgår en konstant förändring.
Hur ska någon som genomgår en konstant förändring kunna bli något som lever upp till de betalandes förväntningar och alltid ger konsumenten vad tillverkaren utlovat? Och vem är tillverkaren egentligen? Media? Du? Nike? Jag?
Att Ronaldinho ofta särbehandlas på plan vore bara idioti att försöka förneka. (Observera ‘ofta’ och inte ‘alltid‘). Han har lättare att komma undan med saker, han har lättare att sätta dit andra. Han har nästan hela tiden alla blickar på sig. Han får lite dispens för att vara han.
Döm därför min förvåning då Pérez Burrull i lördags drog upp sitt röda kort efter att Ronaldinho, symbol, ikon, sparkat Getafes Belenguer på ett känsligt ställe. Publiken på Camp Nou viftade med de vita dukarna, de trodde heller inte sina ögon. Deras gud fick lämna skådeplatsen. Han gjorde det ytterst motvilligt. Sedan var det idel burop matchen igenom, trots att domaren tidigare varit vänlig nog att godkänna ett offside-mål.
“Det är inte roligt att vara Pérez Burrull ikväll”, konstaterade kommentatorn.
Nej. Förmodligen inte. Det kommer att dröja innan han förlåts för att ha visat ut Dinho. Om han nu gör det. Direkt med rött kort.
För bilden av den evigt storflinande, vänlige Ronaldinho måste bevaras till varje pris. Symbolen som säljer så många tröjor, bollar, skor, shorts, biljetter mm. Märket som ger fotbollsklubben Barcelona en massa bonussupportrar. (Här ska vi klargöra lite. Nej. De riktiga Barcelona-fansen älskar inte klubben för att det är där Ronaldinho råkar spela, självfallet inte. Men. De flesta relativt inte jätteinsatta jag känner kände inte ens till Barca innan Dinho kom dit.) Inom vissa branscher är negativ publicitet jättebra (dokumentären Shocking Truth som skulle syfta till motsatsen skänkte porrsajterna och pay-per-viewkanalerna som den behandlade en massa nya medlemmar och miljoner genom att upplysa om deras existens). Men som alltid då en viss del av målgruppen öppet utgörs av barn kommer moralpaniken in i bilden. Vi vill inte att våra barn ska ha förebilder som beter sig olämpligt. Nej, självklart inte. Vi vill inte att barn som beundrar Ronaldinho ska sparka sina kompisar mellan benen på skolgården eller någon annanstans. Men… vänta här ett ögonblick… ett rött kort och en massa tjat kring det som riktigt lyser upp sparken och kanske gör symbolen lite smutsig? Vore det inte bättre att försöka putsa bort skiten? Det finns effektiva poleringsmedel som gör ytan skinande igen.
Hade det handlat om Deco eller Edmilson hade uppståndelsen snabbt lagt sig. Visst, illa med tanke på mötet med Espanyol, men inte värre än lite babbel på presskonferensen och några ord om överreaktioner och kanske ett påpekande om att Getafe minsann gjorde fel de med.
Och visst är det lite synd om Ronaldinho som ska vara varumärke och sälja tröjor och utföra fotbollsmagi och statuera leende vänlighetsexempel och inte kan få kort på samma sätt som andra? Det blir liksom lite orättvisa mitt i all annan orättvisa som redan finns kring honom.
Lite synd är det om honom som fick veta att han hade en son hux flux i samma veva som resten av världen fick göra det. (En incident Barcelona lyckats tysta ner ganska imponerande, för övrigt, även om det pratats om.)
Ronaldinho sitter på en fantastisk talang. Framför denna begåvning står en hånflinande ikon.
Och helighetsskimret som skapats lyser fortfarande kring honom. Han säljer produkter för miljoner miljoner. Ett varumärkesputsmedel som fungerar ganska väl i Spanien är att trolla med kort. Kanske kan man tvätta det röda med vätesuperoxid så det blir gult?
