Det är ju inte slut än!
Det är värre att ge upp än att förlora.
Du har slitit hårt och länge. Du är trött. Och målet står ju där framme, nästan så du kan röra vid det egentligen. Fast det är klart, det ser ju ut som man når solen också, när man ligger på marken och sträcker upp sina händer.
Det värsta som finns är att säga bye bye. Så länge det inte är något man bestämmer själv. När det liksom är tvunget. Synd bara, det började ju så bra.
Du mest tittar dig omkring och rycker på axlarna åt det hela. Men så låt det vara. För det gick inte, inte den här gången. Heller. Om man så vill.
Kan ingen bara blåsa i den förbannade pipan och göra slut på helvetet, låta oss vila en stund och vakna åter i höst? Glömma allt i sömnen. Slippa lyssna. Slippa se dem och deras belåtna hånflin. Varför måste de le för?
Varför måste de le mot dig? Det förstår väl vem som helst att det inte rör sig om något segerrus. Betyder förlorarens förlust mer för vinnaren än den egna segern? Beroende på vem förloraren är… Men då är de väl ändå dumma i huvudet?
Du säger det flera gånger.
“Ni är dumma i huvudet. Så jävla dumma i huvudet. Mer upptagna med att hata oss, va? Kul att man är så jävla viktig, då. Skitkul.”
Men hallå? Det är inte slut.
Det är ju inte slut än!
Du skakar av dig alla uppenbara konstateranden.
Nej.
Lägg ner, för helvete! Bespara mig dina medlidsamma smygblickar.
Titta på dem, där borta.
Det är bara ditt hjärta, ändå, är det inte? Som sprängs i tusen bitar, som redan sprängts i tusen bitar så många gånger att bitarna nästan inte finns. Vad ska de göra nästa gång? Vad ska de säga? Ska de hälla cement i formen och stöpa ihop allt på nytt? Är det värt det?
Klart som fan att det är.
Det är den bra fotbollen som räknas.
Lätt att säga. Lätt att sitta där och säga.
Och du frågar mig: “Vad betyder det för dig, anyway?”
Jag kan inte svara på den frågan.
Och när du märker det hånler också du.
Jag har lust att slå dem som skrattar. Men gjorde jag det skulle också jag få det kastat i ansiktet på mig vilken svag människa jag är. Och det blir så påtagligt när det uttalas av någon annan.
Jag har lust att slå dig också.
För att du bara står där och ger upp.
Du säger: “Du ska inte säga något. Du vet inte vad du snackar om. Man kan inte ha många favoritlag, varför skulle jag då lyssna på dig? Vad bryr du dig om vem som vinner? Bara människor utan hjärta kan tycka om flera lag.”
Och jag svarar dig: “Mitt hjärta kanske bara inte är lika begränsat som ditt? Eller så är det mekaniskt.”
Aupa Atlético! Viva Zaragoza! Vamos Sevilla! Hala Real Madrid! Visca Barcelona! Heja Villarreal! Amunt Valencia!
Men är inte bäst för att man vinner. Och man är inte sämst för att man inte gör det. Det krävs lite mer än så.
Och vadå göra slut på helvetet, förresten? Det är du som inte är klok. Det är en fest, ju! Oavsett utgången så är det party. Fiesta.
För även om du inte vinner, tänk på allt du gett oss! Hur kan du fortfarande då tycka att du förlorar?
Men du lyssnar inte. Du har redan bestämt dig.
Slutet blir verkligen en final. Är det inte så det ska vara?
Och slutet är förkrossande nära.
Om en vecka är alltihop över.
(Fight!)
