Krönika: Atlético saknar cojones
Ännu en säsong är över. Det kändes riktigt tungt timmarna efter slutsignalen på Reyno de Navarra i Pamplona. Vi missar Uefacupen. Typiskt att hemmastarka Sevilla ska förlora just den här omgången. Typiskt att Zaragoza ska lyckas kvittera mot Recreativo med en man mindre just den här omgången. Men det är inte det här det handlar om, utan att vårt eget lag, Club Atlético de Madrid, saknar det som egentligen måste finnas för att ett lag skall lyckas. Cojones, jävlar anamma. Lagkänsla. Att springa de där extra meterna – för klubben, för fansen, för området kring Manzanares.
Visserligen såg det stundtals obeskrivligt bra ut under derbymatcherna den här säsongen. Man tände till lite extra och förtjänade faktiskt att ta sex poäng och inte två som det till slut blev. Då är ju inte lagkänsla ett problem, den finns ju där. Eller är det så att de tänder till extra bara för att de större lagen kommer på besök? Vad hände mot Barcelona? 0-6. Var tog allt de vi Atléticosupportar förväntat oss vägen? Läggmatch säger vissa, andra säger att det var på grund av Barcelonas klass som målen öste in. Enligt mig har det med lagkänslan hos de rödvita spelarna att göra. Man slåss om en Uefacupplats, något man aldrig kunnat gissa på om man såg matchen utan att veta hur det stod till i tabellen.
Vad beror då detta på, att laget saknar cojones? Varje sommar shoppar ledningen hos Atlético Madrid loss i hopp om att klubben skall etablera sig i toppen av La Liga. Tio namn värvades förra sommaren, inklusive tränare Javier Aguirre. Hälften av Atléticos startelva består utav spelare som nyligen köpts in och spelar sin första säsong i klubben. Det tar sin tid att acklimatisera sig, att börja få känslor för någonting.
Vad ska vi göra åt problemet? Cerezo och co, det är där skon klämmer. Spelarna i Atlético Madrid behöver känna att de kan göra ett eller ett par misstag utan att riskera att de kommer att säljas under nästa transferfönster. Vi har en trupp som skall klara av att nå toppen av den spanska högstadivisionen. Costinha medgav det, andra har gjort detsamma.
Låt grabbarna spela ihop sig på allvar, värva in max ett par namn och gör er av med ett par som ber om att få bli sålda. Bygg på detta och någonting stort väntar runt hörnet.
Vissa svär åt fansen när de riktar sina missnöjda blickar mot Enrique Cerezo och resten av ledningen. Det är ju helt rätt, det är där felet ligger. Inte hos Aguirre. Han tog Osasuna till Uefacupen, och Atlético så när till samma turnering – efter bara en säsong.
Sedan har även skadorna på de viktiga mittfältarna Martin Petrov och Maxi Rodríguez spelat sin roll i de uteblivna resultaten. Men för långsiktig framgång är nyckeln tid.
Den här säsongen avslutas med en sjätteplacering. Typiskt Atlético att aldrig nå ända fram. Inte så konstigt. Samma visa spelas ju samma säsong. Jag är trött på den, är du?
Aupa Atleti – Para siempre
