Det värsta är Fernandos lögner.
Fernando Torres flyttar hemifrån.
Den 27:e april i år skrev jag krönikan ‘Det behövs fler Fernando Torres’. Den handlade om den fina med Fernando; kärleken han kände inför klubben som inte var av det vanliga slaget - han nobbade pampiga klubbars lukrativa kontrakt och valde att stanna i Atlético Madrid som han sade sig älska. Det här måste jag rätta till, känner jag.
Det hela tog fart ordentligt då Fernando fångades på bild med Liverpoolmantrat You’ll never walk alone runt armen tidigare i år. Och det fullkomligt eskalerade då Cadena Sers journalist Juan Antonio Alcalá berättade om en diskussion han hört mellan Torres och landlagstränren Luis Aragonés, och där Atléticos före detta kapten uttryckte sin frustration över situationen i samband med landskamperna i slutet av mars: Jag behöver lämna den här klubben för gott, påstås han ha sagt.
Sedan blev det tyst.
Alcalá målades ut som oprofessionell och hans uppgifter kallades tvivelaktiga. Efter ett par dagar dementerade Torres: Atlético är mitt hem och jag kommer att vara kvar här så länge man vill ha mig ha mig kvar… Klubben kommer att växa och så även jag. Om vi slutar på en Europaplacering är säsongen lyckad, både för mig och klubben.
(Daniel Szostaks översättning)
Och så var allting frid och fröjd igen. Rykten förekom så som rykten alltid förekommer, och Fernando förnekade så som han alltid förnekat.
Jag tänker aldrig lämna. Det har funnits säsonger där saker inte gått bra och du önskat att ledigheterna skulle komma så att du kan glömma alltihop, men jag vill stanna här, sade han.
(Andreas Eronens översättning)
Det var just det där som fick mig att gilla Fernando Torres så förbannat. Han verkade opåverkad av sin hysteriska omgivning, där fokus flyttas från hederlighet och lojalitet till feta kontrakt och stoooooora namn. Allt som var viktigt var inte att utvecklas för att bli bäst på jorden, att vara tillräckligt bra var bra nog.
Killarna på gatorna i Madrid gillade också Fernando. Till skillnad från så många andra fotbollsproffs var han någon de kunde identifiera sig med.
Då jag skrev den senaste krönikan om Torres fick jag det här fina mailet:
Men snälla bruden fatta att han inte kan stanna där, hans utveckling har avstannat, begriper du inte det eller? Ser du inte det eller?
Den enda man idiotförklarar genom att medvetet tala om att man inte förstår vad man läser är sig själv.
För det här handlar inte om Fernandos utveckling. Det handlar om alla vackra ord han velat få oss att tro på. Hans dyra kärlek till klubben som var värd så mycket mer än framgångar i andras ögon enligt honom en gång: Jag är inte fixerad av att vinna saker, och jag tänker inte lämna för att vinna titlar eller för att spela i Europa, då jag vill göra det med Atlético eftersom att det här är klubben jag älskar .
(Andreas Eronens översättning)
Under ett par mindre framgångsrika år för Barcelona fick Carles Puyol höra ungefär detsamma: han skulle lämna klubben för att utvecklas vidare, stannade han där kunde hans plats i landslaget sättas på spel; stannade han skulle han aldrig bli bäst i världen.
Och liksom Torres stod Puyol inte utan erbjudanden.
Till skillnad från Torres valde han kärleken eftersom hans var av det sanna slaget.
En fråga: gjorde han fel som stannade, Carles Puyol?
I Fernandos nya klubb, Liverpool, finns en annan man som vet vad lojalitet vill säga: Steven Gerrard. Stevie har sagt ungefär samma saker som Torres, bara det att han varit ärlig. Det skulle vara intressant att höra dem diskutera innebörden bakom respektive kärleksförklaring gentemot klubbarna med varandra. Det skulle vara intressant att höra Fernando förklara Atléticokärleken för Gerrard efter att han förklarat varför han aldrig lämnat Liverpool.
Att lämna en klubb och gå till en annan är inget svek. Är man hela vägen öppen om sin önskan att utvecklas och växa, prova på världen någon annanstans så är det en bra sak; om det är den vägen man planerar vandra.
Men om man gång på gång bedyrar sina intentioner att stanna, försäkrar fansen sin kärlek och sin framtidstro och sedan gör motsatsen, då är man inte mer än en simpel lögnare; en svikare.
Fernando Torres har alltid haft potential att hamna i toppen. Men hans öppna ambition har varit att stanna i Atlético Madrid och få växa tillsammans med dem i Europa och i Spanien.
Det är det som är det hemska, lögnerna, och alltså inte det faktum att han lämnar. (För Atléticos del får de en betydligt mer produktiv forward i Forlán anyway.)
Fernando Torres är härmed exkluderad från min ytterst prestigefyllda och ständigt efterfrågade lista över (för sin lojalitet) beundrade spelare. Iker Casillas, Carles Puyol, Francesco Totti, Raul, Del Piero och Steven Gerrard sitter fortfarande säkra. Oj vad det måste glädja dem.
Jag tycker inte man ska hylla Fernando lika mycket för allt han gjort för Atleti som man ska ifrågasätta honom som människa efter alla lögner och förhoppningar han låtit regna över fansen. Vi får hoppas att han lär sig saker i England; speciellt borde han lyssna på sin nya kapten.
“Atlético Madrid är mitt hem” - Fernando Torres
Källa: SvenskaFans.com
