Året då Real Madrid besegrades…
i cupfinalen som spelades på Santiago Bernabeú.
Igår publicerades en längre artikel om Atléticos magiska kvintett som säsongen 47/48 satte skräck i motståndarna med sin briljanta och offensiva fotboll. Idag skall vi titta lite närmare på en annan generation Atléticospelare som även dem skrivits in i klubbens historieböcker, kanske inte för att de spelade den mest sevärda fotbollen utan för att de bärgade hem klubbens första cuptitel tack vare en mirakulös vändning i finalen.
Året för denna historiska händelse var 1960 och det som gjorde denna cuptitel så minnesvärd var att våra rödvita grabbar lyfte bucklan på Santiago Bernabeú och det efter att ha besegrat våra bittra ärkerivaler Real Madrid i finalen, ett Real som på den tiden kunde stoltsera med att ha Europas kanske främsta trio. Jag tänker givetvis på Puskas, Gento och Di Stéfano.
Innan vi kommer in på själva finalen och den sagolika vändningen mot Real Madrid bör vi dock gå tillbaka ett antal månader för att redovisa vägen till den magiska finalen och även ta en snabb titt på vad ’los colchoneros’ presterade i ligaspelet den säsongen.
Ligaspelet säsongen 59/60:
Ligaspelet säsongen 59/60 blev ingen vidare succé då laget agerade alldeles för ojämnt när det väl gällde. Laget tappade en hel del så kallade onödiga poäng på ’El Metropolitano’ och hemmaförlusterna mot bland annat Granada (0-1), Valladolid (2-3) och Bilbao (0-1) raserade alla planer på att hamna bland de tre främsta. Laget slutade till slut femma, hela 14 poäng efter ligamästarna Barcelona.
Kampen om ligaguldet skulle istället komma att stå mellan Barcelona och Real Madrid. Ärkerivalerna hade båda bjudit på fin fotboll den säsongen och när ligan väl var till ända visade det sig att man, poängmässigt, inte kunde skilja lagen åt. Detta innebar att målskillnaden fick avgöra vart ligan skulle hamna. Det blev katalanerna som drog det längsta strået: 86-28 i målskillnad mot Real Madrids 92-36. Det skiljde alltså bara två futtiga mål mellan ligasegraren och ligatvåan! Lustigt nog kan man såhär i efterhand stolt konstatera att vårt kära Atlético de Madrid, som den säsongen alltså inte var i närheten av att bärga hem ligan, faktiskt var en bidragande faktor till att ligan inte hamnade hos Castellanaklubben. Atlético hade nämligen sett till att förstöra Reals fina målskillnad genom att göra fem mål på sina ärkerivaler den säsongen. Mot Barcelona lyckades våra grabbar bara näta en endaste gång och det genom Polo i den svåra bortamatchen på Nou Camp som laget förlorade med 2-1…
Som sagt, även om Real inte vann ligan, blev ligaspelet en stor besvikelse för 'los colchoneros'. Tack och lov kan man inte säga detsamma om cupspelet det året.
Vägen mot cupguldet:
I sextondelsfinalen fick våra rödvita grabbar ta sig an andradivisionslaget Sabadell från Katalonien. Efter att ha vunnit den första matchen på bortaplan med 0-1 kunde ett avslappnat Atlético spela ut på sin hemmaarena och vinna med 4-0. Laget var därmed klart för åttondelsfinalen och lottades mot nästa gäng från division två, nämligen andalusiska Córdoba.
Andalusierna skulle även dem visa sig vara totalt chanslösa mot våra favoriter. 'Los rojiblancos' vann den första matchen med 1-3 och i returen på ’El Metropolitano’ blev det 5-2. Laget hade nu tagit sig till en kvartsfinal och vägen dit hade varit rätt enkel.
Kvartsfinalslottningen visade sig dock bli en mardröm då man helt plötsligt kom att ställas mot Valencia. ’Los ché’ hade i och för sig inte presterat någon vidare briljant fotboll under ligaspelet, men var trots en niondeplacering i ligan ett mycket svårslaget lag tack vare ett mycket kompakt försvarsspel. Atlético var just ett av de lagen som hade haft oerhörda problem att besegra Valencia i ligan. På ’El Metropolitano’ fick man till exempel ”bara” 0-0, men när ligan vände lyckades grabbarn slå på hål på Valencias urstarka försvar. Matchen slutade 0-1 och Atléticos segerskytt hette Miguel. I den första kvartsfinalmatchen som spelades på Mestalla lyckades gästerna, efter en mycket tät och hård match, upprepa samma bedrift som i ligan. Jones gjorde matchens enda mål och laget hade nu fått ett rejält försprång inför returen. På ’El Metropolitano’ var Valencias annars så säkra försvar totalt under isen och Atlético kunde lätt köra över gästerna. Matchen slutade 4-1 och därmed hade laget tagit ett stort steg mot den efterlängtade cuptiteln.
Atlético hade tagit sig till semifinal och det hade även Real Madrid, Athletic Bilbao och Elche gjort. 'Los rojiblancos' fruktade givetvis lottningen då man visste att både ligatvåan Real Madrid och ligatrean Bilbao skulle bli en svår nöt att knäcka. Atlético hade änglavakt den dagen då semifinalerna lottades och fick, istället för att möta Real eller Bilbao, möta Elche, ett överkomligt lag som hade hamnat på en hedrande tiondeplats i ligan. I ligaspelet hade 'los rojiblancos' avfärdat Elche med 5-1 på hemmaplan efter två mål av Polo, två av Adelardo och ett av Peiró. Bortamatchen blev dock onödigt jämn och 'los colchoneros' vaknade inte till liv förrän Elche hade tagit ledningen med 2-0. Atlético tog dock kommandot över matchen och tack vare mål av Collar, Vava, Miguel och Peiró lyckades laget vända på resultatet och vinna med 3-4. Som sagt, Atlético hade haft tur med semifinallottningen…
Redan i den första semifinalmatchen på hemmaplan visade 'los colchoneros' var skåpet skulle stå, och trots att man spelade med en man mindre i 55 minuter efter att Griffa blivit utvisad, förnedrades gästerna fullkomligt. Matchen slutade 8-0(!) efter tre mål av Adelardo, tre av Jones, ett av Peiró och ett av Collar. Returmatchen var föga intressant och det var ett mycket reservbetonat Atlético de Madrid som förlorade med 2-1.
I den andra semifinalen hade Real Madrid krossat baskerna och därmed var den första drömfinalen mellan Madridlagen ett faktum. Den 26 juni 1960 skulle allt avgöras på Santiago Bernabeú. Atlético fick nu chansen att revanschera sig för de tre tidigare cupfinalförlusterna 1921 (Atlético-Bilbao 1-4), 1926 (Atlético-Barcelona 2-3) och 1955/1956 (Atlético-Bilbao 0-2) och det mot sina bittra ärkerivaler…
Finalen:
Real Madrid var givetvis storfavoriter inför finalmatchen och det var nog inte många Atléticos som trodde på att de rödvita skulle kunna rubba ett lag som bara några veckor tidigare hade vunnit Europacupen efter en komfortabel seger mot Eintracht Frankfurt (7-3). Inte ens Atléticospelarna själva verkade tro på en seger i finalen och i efterhand har Atléticos Adelardo erkänt att han och hans lagkamrater var livrädda för Real: jag kom från Badajoz, en klubb som låg i Segunda División och helt plötsligt skulle jag spela en cupfinal mot Real Madrid… Jag var rädd, orolig för att möta Kopas Madrid med Di Stéfano… När vi hade tagit oss till finalen och satt på bussen på väg hem fick vi beskedet om att Real hade gjort åtta mål på Athletic Bilbao och vi satt som förstenade resten av resan.
På den tiden var det även vanligt att spelarna från de två Madridklubbarna träffades på sin fritid och därför var prestigen enorm. En eventuell finalförlust innebar att man skulle få utstå psykningar och skämt nästa gång man satt och drack öl med sina motståndare. På den tiden innebar en förlust att man fick utstå med en hel del skämt och gliringar, har Cozo berättat för eftervärlden. På gatan Marceliano Santamaría, en 50 meter från Bernabeú, fanns det en bar som hette El Chiquifrú. Där träffades Collar, Ramiro, Adelardo, Ufarte, Luis, Di Stéfano, Amancio och jag (läs Cozo).
Det var alltså inte bara en final mellan två Madridlag, det var även en match mellan goda vänner och givetvis ville ingen av huvudaktörerna vika ned sig i slaget om Madrid.
Den 26 juni 1960 äntrade Atlético de Madrid Bernabeús gröna matta och de elva som fick chansen från start var:
Madinabeytia
Rivilla
Callejo
Alvarito
Ramiro
Chuzo
Polo
Adelardo
Jones
Peiró
Collar
Real Madrid valde att ställa upp med följande lag:
Domínguez
Pantaleón
Santamaría
Miche
Vidal
Zárraga
Herrera
Del Sol
Di Stéfano
Puskas
Gento
Det var mycket riktigt hemmalaget Real Madrid som inledde matchen bäst och i minut 20 kunde Puskas ge sitt lag ledningen med 1-0. Det resultatet höll sig hela halvleken ut och storfavoriterna till segern var bara 45 minuter från en cuptitel.
Det är nog många som har frågat sig vad Atléticos tränare Villalonga sade egentligen till sina spelare i halvlek för i början av andra halvlek hände det som ingen hade kunnat förutspå: Atlético hade kvitterat till 1-1 genom Collar. Matchen böljade sedan fram och tillbaka och det var inte förrän i den 76:e matchminuten som publiken bjöds på matchens tredje mål. Efter en tilltrasslad situation inne i Reals straffområde damp bollen ned framför Jones fötter. Spelaren hann nog inte tänka särskilt mycket när han stod där i högen av spelare inne i Reals straffområde och valde att skjuta ett skott i riktning mot Reals mål. Skottet skulle visa sig otagbart och en chanslös Realmålvakt kunde bara konstatera att Atlético de Madrid hade lyckats med det omöjliga, nämligen att vända 0-1 till 2-1 på 30 minuter!
Real Madrid inledde en febril jakt på en kvittering, men istället för 2-2 kom 1-3 genom Peiró på övertid. Det blev matchens sista mål och när domaren blåste av matchen stod Atlético de Madrid som segrare. Laget hade tagit sin första cuptitel någonsin och detta hade man alltså gjort mot Real Madrid och det på Santiago Bernabeú! Mäktigt!
Atléticos dåvarande president, Javier Barroso, valde att kommentera segern på följande sätt: Jag hade fullt förtroende för laget. När vi kvitterade visste jag att vi skulle vinna.
Tänk om vi supportrar kunde känna oss lika övertygade när vi sitter och tittar på dagens Atlético de Madrid… Men men, låt oss inte tänka på detta nu. Låt oss istället minnas Madinabeytias, Rivillas, Callejos, Alvaritos, Ramiros, Chuzos, Polos, Adelardos, Jones, Peirós och Collars otroliga hjälteinsats den där underbara eftermiddagen på Santiago Bernabeú när Real Madrid besegrades och då vårt kära Atlético fick äran att lyfta bucklan inför ögonen på Realsupportern Franco. Den 26 juni är ett heligt datum för alla colchoneros!
Summering: Vägen mot titeln:
Sextondelsfinal:
Sabadell – Atlético de Madrid 0 – 1
Atlético de Madrid – Sabadell 4 – 0
Åttondelsfinal:
Córdoba – Atlético de Madrid 1 - 3
Atlético de Madrid – Córdoba 5 – 2
Kvartsfinal:
Valencia – Atlético de Madrid 0 – 1
Atlético de Madrid – Valencia 4 – 1
Semifinal:
Atlético de Madrid – Elche 8 – 0
Elche – Atlético de Madrid 2 – 1
Final:
Real Madrid – Atlético de Madrid 1 – 3
Källor:
http://www.as.com/articulo/futbol/Tomabamos/canas/juntos/Chiquifru/dasftb/20060928dasdaiftb_17/Tes/?print=1
www.lfp.es (resultat och tabell säsongen 59/60)
http://infiernorojiblanco.com//index.php?option=com_content&task=view&id=211&Itemid=69
