CL-krönika: Gladfotbollen lever
En vecka med härlig Champions League-fotboll är till ända och det är bara till att konstatera att gladfotbollen i högsta grad lever.
Efter att på tisdagen ha tittat på Real Madrid och Milan när dessa lag trillade boll började en mysig och härlig känsla spira. Milan var fantastiska, men framför allt slog det mig (vilket det redan gjort under början av säsongen förvisso) att något har hänt med Real Madrid. Det är svårt att säga om det är en förlängd Capello-effekt eller om det helt enkelt är så att Schuster faktiskt har lyckats få marängerna till att spela vacker fotboll. Det finns indikationer som pekar på det senare. Jag tittar på en gemensam nämnare i såväl Capellos som Schusters bygge. Den gemensamma nämnaren heter Raúl.
Helt plötsligt spelar mannen med en glöd som vi inte sett på väldigt länge. Raúl springer, Raúl löper i luckor, Raúl fördelar bollar, Raúl väggspelar, Raúl placerar skott, Raúl skjuter rökare och Raúl nickar (!) bollen i mål. Om jag inte missminner mig (vilket är mycket möjligt) så nickade förvisso Raúl in ett mål i ett av förra årets Clásico, men även då hörde det till ovanligheten. Att Raúl nickar är givetvis inte min poäng utan det är scenförändringen. Den totala scenförändringen. Real Madrid spelar boll och har roligt på planen igen, och trots att man inte är det största fanet av helvitt (läs med drypande ironi) så är det också riktigt roligt att titta på. Raúl fungerar helt plötsligt och min tolkning av det hela är att man nu spelar på ett fundamentalt olikt sätt och har andra spelartyper runtom som passar Raúl mycket bättre.
Enkelt och vackert
Barcelona har fått ta en hel del skit i inledningen av säsongen. Kanske också rättmätigt med skit då man inte presterat ett enda regelrätt spelmål på tre omgångar av La Liga. Men mot Lyon kom man att visa upp en gammal god sida som dessutom vittnar om att formen mycket väl kan vara i gryende.
Vad det gäller detta mycket speciella bolltrillande lag finns det nog inget annat lag i världen som kan få fotboll att se så enkelt ut. Ta Messis mål som exempel. Klapp-klapp-klapp-mål. Allt ser otroligt enkelt ut. Iniesta glider in i straffområdet med bollen klistrad på foten. Det ser ut som om han är född med bollen där. Bollen släpper han vidare med ett enkelt tillslag som sätter Messi i ett läge då han i princip bara behöver passa bollen in i mål med knapp styrfart. Jag får gåshud på armarna. Det är så elegant just för att det ser så enkelt ut. Men i själva verket är det ju ett otroligt komplext och genomarbetat mål som är resultatet av flera riktigt fina prestationer.
Gränslös fotboll
Sevilla lyckades inte riktigt lika bra borta mot Arsenal, men även på Emirates Stadium bjöds det på högoktanig fotboll. Vackert spel och vackra mål. Lasse Kinch och Thomas Nordahl sitter och applåderar som två muppar med headsets på slutet när Arsenal rullar upp Sevilla och sätter 3-0. Ungefär lika opartiskt som när Glenn Hysén uppmanande i sitt headseat ropar ”Akta här nu” till Fenerbaçhe i slutet på deras match mot Inter, men vad gör det? Gladfotbollen är global och gränslös, det finns faktiskt en glädje i att titta på vacker fotboll, även om det är favoritlaget som åker på pisk. Det finns också stunder då det är värt att lägga lagfärgerna i andrahand för att verkligen njuta av något vackert. Sevilla lär komma igen, det visade man ändå i London.
På tal om Fenerbaçhe – vilken uppvisning i den andra halvleken! Sucker för underdogs som man alltid hävdar att man är så var njutningen enorm när man fick se brasilianska Fenerbaçhe lira…Va?...Jahaja, de var turkar ja. Glömde nästan det. Men det var ju nästan bara brassarna som syntes. Alex och inte minst en pånyttfödd Roberto Carlos.
Mycket verkar pånyttfödas just nu, eller kanske bara den här veckan. Luis Figo som kom in för Inter var dock långt ifrån pånyttfödd. Figo är slut, men gladfotbollen lever!
