Kviborg: Jag älskar min ö
Gran Canaria är mer än pinsamma svenska turister som tror att man fortfarande kan betala med pesetas, tyskar som gör allt i flock och engelsmän som trots 30 grader varmt ute sitter på närmsta engelska pub och kollar på Bolton-Wigan.
En dag slog det mig, varför har inte Las Palmas en lagsida på SvenskaFans? Förvisso ligger inte laget i La Primera Division men vi snackar ändå om svenskens andra hemstad, Gran Canaria, Playa del Ingles, Maspalomas och Las Palmas är numera lika svenskt som köttbullar och IKEA. Jag ska inte sticka under stol med att Real Madrid och AIK har en större plats i mitt hjärta (som klubbar) än vad UD Las Palmas har men till ön och staden finns det något som alltid kommer att tilltala mig då det tillsammans med Stockholm är mitt hem.
1953 tog farmor Johnson (ja, förutom Kviborg heter jag även Johnson i efternamn) Sveriges första chartrade plan ner till Las Palmas via Bordeaux i Frankrike. Tillsamans med farfar Johnson startade hon den första svenska resebyrån nere på ön, med följde farsan som fick spendera hela sin uppväxt på ön. Samtidigt på den andra sidan ön, på södern, spatserade morfar Kviborg omkring på den gamle ”Tomatgrevens” ägor för att sedermera bygga upp det som idag kallas för ”Nueva Suecia”. Mor min mötte samma öde som farsan och fick även hon se sig omgiven av palmer, milslånga stränder och sluttande berg dom närmsta tjugo åren.
Idag lever föräldrarna separata liv där farsan är bosatt i Las Palmas sedan sju år tillbaka, lägg därtill hus på den södra sidan ägt av mors sida och ni förstår att banden till ön är av den slitstarka sorten.
Jag har nog tappat räkningen, men jag tror att jag vart på Gran Canaria över 50 gånger genom mina 22 levnadsår hittills – jag älskar ön som mitt hem och en vacker dag slog jag upp ögonen för stadens lag, UD. Mitt livs första La Liga-match var på Estadio Insular, Las Palmas skulle möta Zaragoza mitt i hjärtat av Las Palmas stad, arenan på den tiden var en kokande kittel som på matchdagar blev folkets borg. Jag minns det så väl, lukten av bränd bläckfisk som såldes i stånden utanför arenan, folkvimlet och tutorna som skanderade på gatorna.
Sällan har jag sett en sådan passion för fotboll som jag bevittnade inne på Insular, domaren höll som sig bör i Spanien usel klass vilket fick dom lokala farbröderna på läktarna att koka. Hemmalaget fick med sig en poäng och efter slutsignalen jagades domaren bort av dessa kortväxta kanariska gubbar till dom övriga i publikens stora förtjusning. Farsan var lyrisk, brorsan likaså och undertecknad satt där med öppen mun, ”det här är passion, det här är fotboll”. Dagen efter gick det att läsa i dom inhemska tidningarna om att domaren äntligen hade lämnat ön, ”måtte han aldrig sätta sin fot här igen!”
Längre fram blev Insular alltid ett givet kort när det vankades resa ner till Las Palmas, UD tog en plats i hjärtat och blev en del av dom lag som fått min sympati. Åren gick som sig bör och Las Palmas puttades allt längre fram mot avgrunden, främst tack vare en inkompetent ledning som inte insåg vikten av att ha en god ekonomi.
Spel i La Primera blev till spel i La Segunda som tillslut blev till spel i Segunda B, klubben slog i botten. Tajmingen för degraderingen kunde inte vart sämre, samma år skulle klubben flytta till det nya skrytbygget Estadio de Gran Canaria i Siete Palmas, en arena som tar in 32000 åskådare skulle vara hem för ett lag huserande i division tre.
Men efter två år och lika många bedrövelser så nickade den kanariska hjälten Marcos Marquez återigen upp ”Pio Pio” till Segundan. Hela staden firade avancemanget och hyllade laget som dom hjältar dom nu bekommit.
Idag tränar Juanito klubben, han är från fiendeön Tenerife – behöver jag säga mer än så? Mannen är totalt inkompetent och kommer att föra Las Palmas nerför seriesystemet om inte styrelsen tar sitt sunda förnuft till fånga och kickar klåparen.
Nästa gång jag reser till min ö vill jag förutom feta tyska turister, röda brittiska turister, vackra norskor och svenska turister med midjeväskor även se min underbara familj och mitt underbara UD Las Palmas.
År 2050 blir jag pensionär, då är jag sedan ett par år tillbaka bosatt på ”min” ö och sittande på Estadio de Gran Canaria med en välkammad lugg och oslagbar bränna. Kanske anammar jag den kanariska gentlemannen och jagar bort domare, kanske hejar jag bara lite försynt på mitt UD, vad vet jag? Men på ålderns höst vill jag förutom bra väder och familj ha mitt lokala lag högst upp, där dom hör hemma.
Arriba D´Ellos!!
