Tankar efter sju spelade omgångar och avancemang till Uefacupens gruppspel, del II
Storsatsande Club Atlético de Madrid gjorde en tveksam start på ligan då man bara hade två poäng efter tre matcher och det osade katt i Atlétilägret. Laget tog sig dock samman och började göra mål samtidigt som man höll nollan i fem matcher på raken i ligan och Uefacupen. I den sista matchen före landslagsuppehållet åkte man på en rejäl mina då FC Barcelona drog ner brallorna på de rödvitrandiga och vann välförtjänt med 3-0. Är Atlético på rätt väg eller blir det samma visa i år igen? Daniel Szostak ger sin syn på laget från Madrid. Här nedan kan ni läsa den andra delen.
Sedan uppflyttningen till La Primera División har Manzanaresklubben insisterat på att förstärka friskt inför varje ny säsong och omsättningen på yttermittfältare har varit rätt anmärkningsvärd. Under Atlético de Madrids första säsong i La Liga efter helvetesåren i Segunda A fick Stankovic och Luis García ansvaret att ta hand om kanterna. Stankovic, som av många ansågs vara en av förgrundsfigurerna till uppflyttningen, lyckades inte lika väl när laget återvände till den högsta serien igen. Luis García å andra sidan gjorde små underverk på sin kant vilket ledde till att FC Barcelona fick upp ögonen för denne briljante fotbollsspelare och tog tillvara på den köpoption man hade på spelaren och därmed försvann den duktige Luis till katalonien. Ersättarna på högerkanten blev José Mari och Jorge, men ingen av de två spelarna lyckades komma i närheten av det Luis lyckades prestera under sin korta tid i klubben.
Inför säsongen 03/04 flyttade undertecknad ned till Madrid och det gjorde även kantspelarna Nano, Novo och Musampa. Den sistnämnde hade supportrarna väldigt höga förväntningar på då killen hade varit helt outstanding i Málaga. Flytten till Madrid blev en stor besvikelse för Musampa, klubbledningen och Atléticosupportrarna. Spelaren lyckades aldrig visa upp den potential som han hade visat upp i Andalusien och tyvärr får man väl säga att flytten till storstan innebar början på slutet för 'Kikis' del. Detsamma kan man väl egentligen säga om Alvaro Novo. Den före dette Mallorcaspelaren ansågs vara oumbärlig för balearerna och därför var det nog många som trodde att konkurrensen mellan honom och Musampa skulle gynna klubben. Det hela slutade med att nyförvärven ansågs vara så pass veka och bleka att anfallaren Paunovic fick testa att spela på högerkanten i ett antal matcher. Givetvis följde Novo i Musampas fotspår och tvingades att hitta en ny klubb efter ett och ett halvt års spel i Atlético. Den tredje spelaren, Nano, finns det egentligen inte så mycket att säga om. Killen som tidigare hade spelat i Barcelonas ungdomslag ansågs vara en talangfull vänsterytter, något denne gänglige herre aldrig visade upp när jag satt på Vicente Calderón. Säsongen 04/05 fick den lovordade ynglingen av förståeliga skäl begränsad speltid och efter säsongen fick även han lämna klubben.
När César Ferrando tog över tränarsysslan från Gregorio Manzano anlände Gronkjaer och Richard Núñez under vintermercadon då César för länge sedan hade insett att varken Novo eller Musampa skulle göra en själ glad. Utan någon som helst konkurrens på vänsterkanten blev dansken given i startelvan, men trots förtroendet lyckades aldrig spelaren att ställa om sig från den brittiska fotbollen till den spanska. Gronkjaer försvann redan efter ett halvår. Richard Núñez, en av de sämsta värvningarna klubben gjort under modern tid, visade sig vara en harmlös rackare som inte tillfredsställde Ferrandos eller lagets behov. Richard fick dock en fin avslutning på sin karriär i klubben då han i ligans sista match tryckte dit kvitteringen mot Real Betis.
Inför säsongen 05/06 gjorde Humle och Dumle ett tappert försök att revanschera sig för de tidigare årens fiaskovärvningar och nya kantspelare blev Galletti, Petrov och delvis även Maxi. Den förstnämnde argentinaren kämpade och slet på sin kant under sin vistelse i Madrid, men lyckades aldrig komma i närheten av den form som spelaren hade visat upp i Real Zaragoza och såldes sedermera till grekiska Olympiakos sommaren 2007. Bulgaren Petrov hade en bra första höst i Atlético och särskilt duktig var han i matcherna mot FC Barcelona där han vände ut och in på motståndarna. Under den andra halvan av ligan gick det dock allt tyngre för vänsterspringaren och många frågade sig om klubben verkligen hade lyckats med konststycket att värva fel ännu en gång.
Nåja, i inledningsfasen av säsongen 06/07 visade Petrov framfötterna igen och det kändes som att bulgaren äntligen hade funnit sig till rätta i laget och staden. Tyvärr ådrog sig dock spelaren en mycket allvarlig knäskada i oktober 2006 och det var inte förrän i hemmamatchen mot Real Betis i slutet av säsongen som Petrov kunde debutera efter sin långa och besvärliga rehabilitering. Petrov hann egentligen inte uträtta särskilt mycket på de få omgångar som återstod av säsongen och supportrarna förlitade sig på att en bra försäsongsträning skulle göra att Petrov skulle vara tillbaka på fullaste allvar lagom till säsongsupptakten. Som ni vet blev det inte så och numer spelar han i England.
När det gäller Maxi Rodriguez så har han använts en hel på högerkanten även om jag personligen har svårt att förstå varför. Maxi är inte snabbheten själv ute på kanten och har för vana att dra sig inåt banan, vilket vore hans naturliga position om jag fick vara med och bestämma. Maxis talanger utnyttjas föga klokt av herr Aguirre och det är slöseri med talang att ha spelaren ute på en kant. Något liknande skulle man faktiskt kunna säga om Jurado även om jag tycker att denne spelare gör helt klart bättre ifrån sig på kanten än vad Maxi gör. Den före dette Real Madridspelaren har dock vädjat flera gånger om att få spela på mitten men tyvärr har killen inte riktigt lyckats bevisa för tränaren att han skall få fortsatt förtroende på den positionen.
Inför den här säsongen har två nya yttermittfältare köpts in och det är inte vilka herrar som helst som anslutit sig till Atlético de Madrid. Vi pratar om två landslagsmän som gjort succé i sina tidigare klubblag och förhoppningarna är givetvis skyhöga på Simão Sabrosa och José Antonio Reyes. Spelarna har dock varit rätt ojämna under de inledande sju omgångarna av ligan och ingen har kommit i närheten av det de presterat i sina tidigare klubblag. Särskilt svårt har Reyes haft det och även om han verkligen tog chansen när han väl fick den så tycker jag att spelaren tappat mycket av sin offensiva kreativitet under de senaste matcherna. Simão å andra sidan har haft en något bättre inledning på ligaspelet, men med tanke på hur han spelade i Benfica måste det sägas att spelaren fortfarande har en del kvar att bevisa. Portugisen känns ojämn i spelet och har, likt Reyes, en otrevlig benägenhet att försvinna ur spelet under långa stunder, därav de tidiga bytena i början av andra halvlek i de senaste matcherna.
Det är egentligen rätt anmärkningsvärt att så många av de yttermittfältare som hamnat i klubben misslyckats då många av namnen varit respekterade innan de hamnat i Atléti. Hur kan det komma sig att spelare som varit helt outstanding i sina tidigare lag helt plötsligt förvandlas till dussinspelare så fort de drar på sig den rödvitrandiga tröjan?
Ja, den frågan är inte lätt att besvara, men ser man till klubbens ytterbackar sedan uppflyttningen från Segunda A kan man kanske ana varför yttermittfältarna misslyckats. Ytterbackar som Sergi, Cosmin Contra, Molinero, Aguilera och Valera har av en eller annan anledning inte varit särskilt produktiva framåt och har därför inte lyckats vara det ideala komplementet och understödet på kanterna. Som sagt, frågan är svår att svara på och nog finns det många fler teorier till varför så många yttermittfältare misslyckats i Atlético.
Javier Aguirre är nu inne på sitt andra år som lagets förstetränare och han går i tidigare tränares fotspår när han negligerar det faktum att laget saknar en komplett spelfördelare på mittfältet. Aguirre väljer istället, likt Manzano och Ferrando för att nämna några tränare, att satsa på kantspelet. Detta har medfört att ytterbackarna Pernía och Seitaridis fått order om att ge sig ut på offensiva utflykter i större utsträckning än under föregående säsong och resultatet har tyvärr inte alltid varit fördelaktigt för lagets del. Under försäsongen och i träningsturneringen i Amsterdam såg det dock riktigt trevligt åt emellanåt och man kunde bland annat se att Pernía fyllde på riktigt bra ute på vänsterkanten och samarbetet mellan honom och portugisen Simão bådade gott inför det stundande ligaspelet.
När ligan väl drog igång för Atléticos del på Bernabeú var det därför en tokoffensiv Pernía som sprang upp i vart och varannat anfall. Tyvärr innebar vänsterbackens utflykter att stora ytor skapades för motståndarna, något Real Madrid utnyttjade på bästa möjliga sätt när Raúl nickade in kvitteringen till 1-1. I de efterföljande matcherna fortsatte Pernía att ösa på framåt utan att samarbetet mellan yttermittfältaren och Pernía resulterade i något nämnvärt för de rödvita. Istället innebar ytterbackens fortsatta utflykter att motståndarna kunde spela sig fram till farliga lägen via Atléticos vänsterkant. Till spelarens försvar måste det ändå tilläggas att varken Aguirre eller innermittfältarna Maniche och Raúl García såg till att täppa igen den lucka som uppstod när Pernía sprang upp på sin kant för att ge Simão rätt understöd förrän den halvt flintskallige backen buades ut av hemmapubliken på Vicente Calderón i samband med Mallorcamatchen.
Såhär i efterhand kan jag tycka att det egentligen borde ha varit Aguirre som borde ha ha fått all skit för det inträffade, för visst borde tränaren ha beordrat en av innermittfältarna att täppa till den fria yta som skapades när ytterbacken sprang upp på sin kant. Calderónpublikens vilja att utse vänsterbacken till lagets syndabock för lagets trevande inledningen på ligastarten fick herr Aguirre att inse att Pernía kanske inte skulle ta så många offensiva löpningar i fortsättningen. Tränaren rättade även till yttermittfältarnas positioner och helt plötsligt kunde man se en mer tillbakadragen Simão, Reyes eller Maxi ute på vänster- och högerkanten. Detta medförde att laget korrigerade de svagheter som fanns på kanterna, särskilt på Pernías vänsterkant, och i de senaste matcherna har motståndarna, om vi bortser från Messis Barcelona, haft allt svårare att skapa något av värde ute på Atléticos flanker, vilket givetvis är positivt. Korrigeringen av yttermittfältarnas position har dock även inneburit att laget tappat kraft i offensiven och den som har blivit mest hämmad av denna taktiska ändring är José Antonio Reyes som hamnat alldeles för långt ned på egen planhalva för att hjälpa till i försvarsarbetet. Vi skall komma ihåg att yttermittfältarna Simão och Reyes värvades i första hand för att stärka offensiven och då ingen av yttermittfältarna gjort sig kända för att vara slitvargar i det defensiva arbetet förstår man spelarnas frustration och maktlöshet över att inte kunna prestera lika mycket framåt som i de tidigare klubbarna spelarna spelat i. Simão är dock den yttermittfältare som fortfarande visar sig vara farlig på sin kant emellanåt, men stackars José Antonio Reyes går inte att känna igen efter att han fått en alltmer tillbakadragen utgångsposition.
Jag måste medge att jag inte blir riktigt klok på herr Aguirre och hans laguttagningar. Karln måste bestämma sig en gång för alla hur han skall ha det. Vill tränaren ha ett yttermittfält som tar ett större defensivt arbete borde han först och främst satsa på Luis García och Maxi som visat sig vara mer villiga att hjälpa till i försvaret när de väl getts spelminuter. Att Reyes vantrivs med sin nuvarande roll märks klart och tydligt på spelarens kroppsspråk och får han inte friare tyglar lär det nog bara bli ett år för hans del i klubben. En spelare som dock har mått bra av att få ett bättre understöd på sin kant är greken Seitaridis som på senare tid, Barcamatchen undantagen, verkligen visat framfötterna och visat upp offensiva kvalitéer som inger hopp inför framtiden.
Det är givetvis alldeles för tidigt att säga något om yttermittfältarna och det återstår att se om de nyanlända herrarna äntligen lyckas få ordning på det kantspel som klubben så länge suktat efter sedan comebacken till Spaniens högsta division. För tillfället känns det som att Simão och Reyes har en del kvar att bevisa och det är synd att vi inte kunnat förvalta spelarnas offensiva färdigheter på ett bättre sätt. Spelarna hämmas av de defensiva förpliktelserna och kanske vore det därför klokt att ge Maxi och Luis García chansen från start i matchen mot Zaragoza.
