Förbannade skit
Rent ut sagt. Men ursäkta det ovårdade språket.
Då jag börjar skriva det här så är det mycket som inte går som det ska. Eller, det är väl snarare så att ingenting går som det ska. Sylvia åker ur Superettan trots att de vinner, och rättighetstjafset i Spanien fortsätter: det ångestladdade mötet mellan Atlético Madrid och Zaragoza (som jag trots allt sett fram emot, jag gillar att lida) uteblir.
I och med Sylvias sorti ryker mitt jobb hos SvFF. Det som känns jävligast i sammanhanget är att förlora jobbet på grund av vad andra gör. Eller inte gör. Lördag blir min sista dag med All Access på Idrottsparken. Fotbollsgalan den sista tillsammans med förbundet. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig inför allt det här än. Men nästa vecka vid den här tidpunkten har jag förmodligen en aning.
Som bekant så var det genom Atlético Madrid som min kärlek till den spanska fotbollen föddes. Jag citerar mig själv: Det här är en av de två mest känsloladdade matcherna under säsongen för min del. Den andra är returmötet. Innan jag var vidare insatt i den spanska klubblagsfotbollen var Atlético Madrid mitt favoritlag. Inte så att jag slaviskt följde matcherna, inte så att jag spenderade mina kvällar med att hänga på deras hemsida och uppdatera mig. Men jag höll alltid på dem när jag såg att de spelade, tippade jag så tippade jag alltid på dem. Och jag förlorade en hel del pengar, på det.
Sedan dess har det hänt saker. Mitt fotbollsintresse har vuxit, min kännedom om ligan och om lagen har vidgats, och som alltid när så sker så händer det saker. Man upptäcker att det finns mycket mer att gilla, på samma sätt som man sällan gifter sig med sin första pojk/flickvän. Och jag upptäckte Zaragoza (bland annat).
Därmed inte sagt att man glömmer. Jag kommer aldrig att sluta bry mig om Atlético. Jag kommer aldrig sluta att glädjas åt deras vinster; deras förluster kommer alltid att delvis tynga mig. Så visst sliter det lite i mig då de möts. Det bränns, en aning.
(Ur Inför: Atlético Madrid - Zaragoza 20/10)
Och jag hade sett fram emot det här. Jag hade bjudit hit ett par människor med olika laglojaliteter. Vi skulle sitta och såga varandra.
Apropå vilket. Först förlorade Barcelona. Och sedan Real Madrid. På en och samma kväll. Det var som att slå hål på ett ägg och blotta hela skaran medgångssupportrar som ligger runt och täcker gulan; den sammansvetsade skaran riktiga fans.
För från alla håll skreks det om att så jävla dåligt, så pinsamt dåligt, “vi” kan ju inte spela fotboll, det är säkert ett år sedan jag såg “oss” spela bra senast, man får ju för fan skämmas för det här alltså. Och så vidare.
“Casillas var så jävla kass, Valdés var så jävla kass. Alla var så pinsamt dåliga.”
Och det är så vi skiljer agnarna från vetet. Medgångssupportrarna definierar bäst av alla sin egen syn på det hela. Man vinner för att man är bäst, och förlorar man så är det för att man är sämst. Inte för att någon annan är bra, gör något bra. Utan för att man själv (och självidentifikationen är laget) är sämst. Och för att man är pinsam.
Och nej. Real Madrid gjorde inte sin bästa match. Men Espanyol var bra. Och Villarreal var också bra. Fundera en stund på det där. Eller börja håll på Malaga.
Ramos borde ha fått dubbelgult efter sin stämpling av Riera, och Diarra borde blivit rejält åthutad efter sin brutalkapning. Men domaren var inte den bästa. Plus till honom för att han faktiskt såg igenom Van Nistelrooys filmning i alla fall, jag var rädd att det skulle bli straff där ett tag.
Tamudos mål är det vackraste hittills, och nästan lika vackert var publiken som reste sig upp sekunden efter. Espanyol har ordnat en bra stämning, där hemma.
Roligt att se att Bojan 1.) startade, 2.) gjorde mål. Ja, utanför staden Valencia.
Personligen visste jag att såväl Real som Barca skulle förlora. Jag tjänade mig en hacka på det, dessutom. Så horribelt.
I Valencia lyckades Sevilla äntligen vinna. Luis Fabiano fastställde resultatet 2-0 redan efter tretton minuter. Och jag hoppas att det kan vända nu, att man kan få spelet att explodera. För ett par veckor sedan pratade Dani Alves om allt som laget saknar, men som egentligen finns där. Ibland räcker det med en vändning för att det ska komma tillbaka, om inte annat så för att man ska kunna ta upp tråden igen, orka leta sig in i labyrinten.
Och lite roligt är det alltid när Levante förlorar.
Det som kallas hatmötet mellan Deportivo La Coruña och Valencia blev en målrik tillställning. Sex mål sammantaget. Två av dem till hemmalaget.
När vi ändå är inne på Valencia. Det har pratats om David Villa plus Real Madrid. Ja, ja. En forward är precis vad marängerna behöver, de har ungefär två, tre för lite… Men själv säger Villa att han är ointresserad av ett klubbyte i nuläget. Han trivs bra i Valencia och har inte ont om pengar.
Igår klarade sig Los Che fint utan sin starkast lysande stjärna. Fast jo, Joaquín föll pinsamt lätt, det gjorde han allt.
Getafe lyckades vinna för första gången denna säsong: mot Real Murcia. 2-0 och ett rött kort till hemmalaget. De är riktigt bra på de röda, Getafe. Det var bara fem minuter mellan målen, och Alvaro Mejía fick gult. Henok Goitom spelade inte.
Likaså Mallorca vann med 2 mål mot 0. Fast de grejade det borta, mot Recreativo de Huelva. Mallorca har nu gjort inte mindre än 15 mål i ligan.
Aduriz blev tvåmålsskytt då Athletic Bilbao gjorde som Mallorca; bortavann, fast mot Valladolid. Min nykomlingsfavorit ligger nu på nedflyttningsplats. Men det vänder i januari. Matchen slutade 2-1 till sist; Victor reducerade på straff mot slutet.
Och vad händer med Real Betis? Här såg det ut som att de faktiskt skulle vinna; Xiscos 1-0 stod sig ända in i slutminuterna, då Racings Jorge Lopez kvitterade.
Och Juanito fick rött efter två gula. Hur ska det här sluta? Hur länge sitter Hector Cuper kvar? Betis är nu 100 år och någon månad gammalt; vaddå gammal är äldst?
Osasuna fick målvakten Elía utvisad, och förlorade med 2-0 på kuppen. Efter 93 spelminuter stod Almería som segrare på sin egen gräsmatta.
Mötet mellan Atlético Madrid och Zaragoza på Vicente Calderon slutade 4-0. Jag kommer aldrig att vara helt ledsen när Atleti vinner. Att få tag på en fungerande stram visade sig vara lika omöjligt för mig som det var för Blanquillos att göra mål. Snooker här, snooker där, och så någon gammal fotbollsmatch mellan för mig okända lag inför nästan tomma läktare.
Tack och lov för Atlético Madrids forum, tack och lov för Daniel Szostak.
Atlético Madrid har - rent generellt- de trevligaste fansen av alla. Jag har träffat en av dem. I Borås. Då hade han Valenciahalsduk på sig vid ett tillfälle. Men det var bara för att det var så förbannat kallt.
Ett speciellt tack till Dig som gav mig den signerade bilden på Víctor Valdés att ge till min lillebror Simon, som jag skrev lite om förra veckan! Det var stort, för honom. Och stort av Dig.
Efter nionde omgången:
1. Real Madrid (19)
2. Villarreal (18)
3. Valencia (18)
4. Barcelona (17)
5. Espanyol (16)
6. Atlético Madrid (14)
7. RCD Mallorca (14)
8. Racing Santander (12)
9. Almería (11)
10. Zaragoza (11)
11. Sevilla* (9)
12. Real Murcia (9)
13. Athletic Bilbao (9)
14. Athletic Osasuna* (8)
15. Recreativo de Huelva (8)
16. Deportivo La Coruña (8)
17. Real Betis (7)
18. Getafe (5)
19. Valladolid (5)
20. Levante (1)
Finn ett fel! Almería före Zaragoza?
* Också denna omgång har Sevilla och Osasuna en match mindre spelad, också denna omgång är det mot varandra.
Omgångens +
Raúl Tamudos mål. Så vackert!
Omgångens -
Raúl och Guti fungerar inte alls. Det gör inte Zaragoza heller.
A bientôt!
Källor: marca.com, svenskafans.com, goal.com
