Jesus och Giovani
Och så går ännu en omgång och kommer aldrig åter.
Höst Europa runt; Sylvia är ute ur Superettan, och i Spanien blåser tränarna bort som löv i vinden. Snurrar runt i luften en stund och absorberas sedan. Först att försvinna var Juande Ramos. Den spontana känslan i fallet var lite piloten som kastar sig ur planet med sin fallskärm och lämnar de andra åt sitt öde. Långsamt dalar han ner, landar på fötterna på marken och tittar upp mot himlen bara för att upptäcka att det bland passagerarna fanns någon som var kompetent nog att räta upp planets nos och få det i rätt kurs igen.
På Gran Canaria vågar jag chansa på att det var annat ljud i skällan då den inte alltför populäre Juanito tog sitt förnuft till fånga (enligt Las Palmas-redaktionens Tobias Garcia) och avgick. Mer om ö-lagets situation här.
Och så Quique. För ett par år sedan dog min mormor, alldeles för tidigt. Hon hade cancer i båda lungorna efter att ha andats in klister till yxor i fyrtio år. Jag visste att hon skulle dö, från april då hon fick beskedet, till januari då kroppen gav upp. Och ändå blev jag stum, chockad, då min mor kom hem, ställde ner hennes klädpåsar från sjukhuset i hallen och sa: Det är över nu. Förminskar man känslan väldigt många gånger så hade beskedet om att Quique Sanchez Flores fått sparken av Valencia lite samma effekt; stumheten, oförmågan att direkt ta in något som varit väldigt väntat.
“Jag förlorar en position; jag vinner ett liv”, säger Quique.
För ett par veckor sedan skrev jag att jag tror Mourinho hamnar i Valencia. Det tror jag ännu mer nu; tror och hoppas.
Och Quique då? Kan han hamna i Betis?, Deportivo kanske, rent av? Galicien är fantastiskt vackert, för liv, alltså.
Vi fortsätter på Valenciaspåret; för visst var det Sevilla som stod för helgens vackraste fotboll, alla kategorier. Det var en fröjd att se dem; deras kreativitet och resultatet där av. Valencia fick aldrig riktigt chansen när ett exploderande Sevilla glittrade fram över gräset. Manuel Jiménez första riktiga dag på jobbet blev en bra sådan. Sevillapresidenten Del Nido ser på det hela såhär: Juande Ramos är passé, Jiménez är nutiden.
Nålen med diamantknapp bland de andra gyllene i matchen får stämplas Jesus Navas. Viljan och oräddheten kan ta honom till universums utkanter om han själv önskar. Och inte ens en grinig italienare skulle få stopp på honom; det säger en hel del.
3-0 till hemmalaget, och publiken sjöng också i den sextonde minuten. Kanske har Aitor Puertas födelse också bidragit några procent till att lätta upp stämningen.
Att närma sig Barcelona för mig är som att gå på en minerad stig, helt överväxt. Mitt ogillande av Ronaldinho har (felaktigt) stämplat mig som hatare av klubben, och stämpeln antog en närmast tatueringsartad form som förmodligen måste laserbehandlas för att försvinna. Man brände in ord i min mun och åsikter målades över min panna som inte är mina. Då jag dessutom sade att jag rent generellt föredrog Kun Agüero framför Messi tyckte sig många få ett helt vattenfall av bekräftelser över sina uttorkade kvarnar.
Då jag började skriva på Svenska Fans var mina kunskaper om Barca minst sagt begränsade. Av en extremt sorglig och ytterst privat anledning hade jag självmant valt att exkludera klubben från min fotbollssfär. Det innebar ett snabbt genomskummande av rubriker, knappt några fördjupningar.
I somras började det vända lite, jag tog några djupa andetag, samlade mod och satte ner foten. Det exploderade, fast lite vid sidan av. Och på det viset stakade jag mig fram ett tag. Det gick sådär; som min gamla religionslärare så vist konstaterade: vi går inte nakna in i arkiven, och myten är segare än traditionen. Det som plötsligt blev svårast att förlåta var mitt återupptagna intresse för klubben.
Och det här intresset växer sig lite starkare med var dag som går. Jag försöker hinna ikapp, försöker ta igen saker jag förlorat. Det är svårare än ni kan föreställa er, och jag underlättar inte för mig själv genom att alltid se saker ur dubbla perspektiv, genom att våga ifrågasätta. Jag kommer att fortsätta närma mig klubben långsamt, snett från sidan bredvid stigen ett tag till. Vi får se hur det går.
Igår var det katalanska spelet hur som helst bedrövligt nästan hela vägen, eller, i alla fall tills Messi kom in. Jag skulle ändå vilja applådera Barcelonas motsvarighet till Jesus Navas; Giovani Dos Santos, som med samma vilja och samma driv i alla fall aldrig slutade försöka.
Men låt aldrig Johan Edlund kommentera spansk fotboll igen! Jag kan inte och vill inte dra mig alla hans felsägelser under matchen till minnes… “Nu verkar Diego Milito ha sträckt sig….”
På tal om vilken: äntligen gick det vägen för Zaragoza. Ett fin-fint lagspel som om inte annat agerade effektiv make-upartist för turbulensen i klubben grejade 4-1 mot Villarreal. Inte ens en inkompetent domare, en filmande italienare och en felaktig utvisning kunde förstöra stämningen på La Romareda eller stämningen kring min dator.
Och kanske minns Pavón hur det går till i Real Madrid, överklagar kortet and all och kommer undan med det? Men nej, not the same club.
Och jo, Ayala FICK sitt gula, och nej, Mati var inte med. Det var - hör och häpna!- inte heller Riquelme.
Deportivo La Coruña fortsatte på sitt förlust-tema. Trots att Real Madrid spelade dålig, trots att de tog ledningen i andra minuten.
Men sluta klaga på Robinhos målgest! Killen är så lycklig över att han ska bli pappa i december så att han firar med kondomer, sprit och förseningar hemma i Brasilien. Låt honom glädjas, fröjdas!
Atlético Madrid vann borta mot Levante, föga förvånande och till min ohämmade förtjusning. Forlán målskytt.
Athletic Bilbao nollnollade Betis, och Murcia lyckades vinna över Recreativo trots Mejía. Det betyder inte att jag ändrar mig.
Inga röda kort för Getafe, men likväl ännu en förlust; 2-0 till Racing Santander, målen gjorda av Óscar Serrano och Jorge López. Förmodligen åker Getafe ner tillsammans med Levante och Recreativo, som jag tvivlar kommer klara sig när de andra vänder i januari.
Osasuna och Valladolid, Mallorca och Espanyol nöjde sig med att göra 2-2. Osasuna fick Corrales utvisad efter två gula och i Espanyol hände samma sak; vänsterbacken Clemente Rodriguez i det fallet. Och ja, Tamudo gjorde mål.
Läget i ligan:
1. Real Madrid (22)
2. Barcelona (20)
3. Villarreal (18)
4. Valencia (18)
5. Atlético Madrid (17)
6. Espanyol (17)
7. Mallorca (15)
8. Racing Santander (15)
9. Real Zaragoza (14)
10. Sevilla* (12)
11. Real Murcia (12)
12. Almería (11)
13. Athletic Bilbao (10)
14. Osasuna* (9)
15. Real Betis (8)
16. Recreativo de Huelva (8)
17. Deportivo La Coruña (8)
18. Valladolid (6)
19. Getafe (5)
20. Levante (1)
* Sevilla och Osasuna har en match mindre spelad.
Omgångens +
Spansk fotboll i min TV, Zaragoza, Jesus Navas, Keita och Giovani Dos Santos
Omgångens -
Deportivo La Coruña och Valladolid fortfarande lika nära strecket.
Auf wiederhören!
Källa: marca.com
