Legenden - Roberto Carlos
En riktigt stor spelare är en som förändrat fotbollsvärlden. Det har Roberto Carlos gjort.
Roberto Carlos spelade i Real Madrid i elva år. Han kom 1996 efter en halvtaskig säsong i Inter och gick 2007 efter att ha skrivit mängder med fotbollshistoria. Möjligen är han världens bäste ytterback genom tiderna. Den ende som konkurrerar under min tid som fotbollstittare är geniet Paolo Maldini, men medan denne (medan han var ytterback) spelade som andra ytterbackar, bara mycket bättre och smartare, har Roberto Carlos varit den helt ledande i att få världen att se på ytterbackar på ett nytt sätt. Att beskriva Roberto Carlos karriär från början till nu skulle bli en uppräkning av titlar och superlativer. Den här artikeln beskriver istället tio mål som mannen gjort under karriär, de som är topp-tio för just mig. På vägen skall jag försöka få med lite om det som gjort Roberto Carlos till Roberto Carlos. Min förhoppning är att den invigde skall nicka, le och minnas och att den oinvigde skall förstå lite om varför denne man är en legend och varför han förtjänar att hyllas. Kanske inte bara av Madridistas.
Topp tio Roberto Carlos mål:
10) Barcelona hemma våren 2000
Den här säsongen var en mardröm, ligaspelet var katastrofalt. Jag hör inte till dem som tycker att en seger mot Barca kan uppväga en missad ligatitel*, men lik förbannat är det kul att slå dem och dessutom visa att man verkligen kan spela bra. I mötet på Bernabeu hade det bara gått några minuter när vi fick en frispark. En bit ut, lite till höger. RC tog sats, slog en av sina vanliga yttersidor**. I Barcamålet stod då Arnau, en av de många målvakter mellan Zubi och Valdes som det gått ”sådär” för. Han hade inte en jävla chans när bollen satt i bortre burgaveln***. Någon har sagt att han borde tagit den men det är inte sant. Den var otagbar… Matchen vanns till slut med 3-0 efter mål av Anelka och Morientes. Men RC drog igång det****.
*) CL-titeln som vi mycket överraskande tog hem kunde dock mer än väl uppväga det usla ligaspelet.
**) Hans yttersidor är ytterligare en grej som förändrat fotbollen. Fast det är inte särskilt många som kunnat ta efter….
***) Han gjorde en exakt kopia av målet i VM 2002. Om jag inte minns fel var det mot Japan.
****) RC:s mest minnesvärda insats i en match mot Barcelona är för mig ändå förspelet till Rauls 3-1-mål i hemmamatchen våren 2005. Xavi kände nog bara vinddraget i löpduellen när RC forsade förbi och slog sin målgivande passning….
9) Roma hemma hösten 2004
Läget turbulent? I Real Madrid? Knappast va? Men just nu var det värre än någonsin. Den stenhårde surgubben Camacho var inkallad för att rensa upp och få ihop laget. Det gick inte bra. Han gjorde sig osams med några av stjärnorna och istället för att ta fighten* på det sätt han var inkallad för att göra avgick han**. Det var en öppen sanning i Madrid att det var ”de fyras gäng***”, som låg bakom schismen. Jag minns inte varför, något klumpigt uttalande förmodar jag, men Bernabeu dömde RC hårdast av dem. Och mitt i detta var det CL-match mot Roma. RC blev utbuad från start och snart fick han sällskap. Roma ledde med 2-0 efter 20 minuter. Men inget är som en vändning på Bernabeu. Raul gjorde två mål och fixade en straff som Figo slog in. Plötsligt stod det 3-2 och med 10 minuter kvar var det dags. Bollen kom till vår huvudperson strax utanför straffområdet. Det smällde till och plötsligt satt bollen i nättaket. Målvakten hängde inte riktigt med, om vi säger så. RC firade med att stå stilla och se fruktansvärt bitter ut. Men han var förlåten. Där ser man vad en slägga kan göra.
*) Eller tog han fighten men fick inte Perez stöd. Det får vi nog aldrig veta.
**) För andra gången. 1998 satt han kvar i 22 dagar.
***) RC, Ronaldo, Figo och Zidane. Sämre spelare kan man ha emot sig.
8) Zaragoza hemma hösten 2005
Det är alltid underbart när en spelare man inte riktigt förväntar sig skall göra det tar tag i laget, får med sig laget, helt enkelt visar ledarskap*. I den här matchen var vi som vanligt under de senaste åren i lite småkris. Robinho hade börjat sagolikt i ett inhopp men sedan inte blivit den frälsare det snackats om, tvärtom hade han börjat få Bernabeu lite emot sig. I denna match, som verkligen behövde vinnas, fixade dock den unge brassen en straff i mitten av andra halvlek. Han tog den själv, och brände den. Han såg märkbart tagen ut, men det var inte värre än att han kunde fixa en straff till 10 minuter senare. Han darrade som ett asplöv** men var helt på det klara med att han skulle ta även denna straff. Då steg Roberto Carlos fram. Han var lagkapten i denna match, men även om han var en av kaptenerna har han väl aldrig känts som en ledare på plan. Men med den pondus som en sådan spelare har gick han helt enkelt fram sin landsman och förklarade att han själv hade råd att missa en sådan straff, men att Robinho hade för mycket att förlora på att missa den. Eftersom han var just Roberto Carlos*** så lyssande Robinho till slut, RC tog straffen, och gjorde matchens enda mål.
*) Som Brolin när Thern blev skadad i VM 1994. Eller som Van Nistelrooy när Diarra var helt borta och ungtupparna redan firade guldet och hissade varandra efter 2-1-målet mot Mallorca i våras. Den skadade holländaren haltade in på plan och vrålade ”cabeza” och ”concentracion” för att få spelarna att fatta att det inte var klart än.
**) Naturligtvis darrade han inte som ett asplöv. Man brukar säga så. Men han såg uppenbart ut att vara totalt ur all balans.
***) Efter vad jag kunde se var Robinho den som drog igång de Allah-liknande hyllningarna under RC:s adjö-triumftåg efter den sista matchen i våras. Hela stadion stämde in.
7) Boca Juniors 2000
De första 10 minuterna av den här matchen, interkontinentalfinalen, liknade ingenting annat. En ung Juan Roman Riquelme presenterade sig för fotbollsvärlden med ett spel jag inte sett många komma upp till, inklusive två öppnande passningar som Martin Palermo gjorde mål på. 0-2 mer eller mindre direkt. Några minuter senare hade en annan spelare visat sig vara nästan lika letal. Roberto Carlos hade då kommit in i straffområdet från vänster i två av sina enastående löpningar* och larmat till bollen två gånger. Ena gången satt den i nättaket, andra gången i ribban. Sedan hände inte särskilt mycket mer på hela matchen, och vi förlorade tyvärr med 2-1**. Men det adrenalin man hade efter matchens första 10 minuter glömmer man inte.
*) Just hans förmåga att springa är (var?) faktiskt hans största tillgång som fotbollsspelare. Vissa tjatar om hans frisparkar/skott, med all rätt i och för sig, men han har nog haft en mer nytta av sin förmåga att göra så många extremt explosiva ruscher efter varandra. Han ser muskulärt ut som en sprinter, men dessa brukar kunna göra en rusch i timmen. RC gjorde en i minuten. Att han inte alltid hann tillbaka må vara hänt.
**) Roligare utfall gav målet som gav 1-0 i interkontinentalfinalen två år tidigare. RC var siste Madridspelare på bollen, men det bokfördes som ett självmål. Till slut blev det 2-1, denna gång till rätt lag, dvs Real Madrid. Mål som ger titlar är roliga.
6) Bayern Munchen borta, våren 2004
Åttondelsfinal i Champions League. Snacket gick på förhand. Pizarro uttryckte att de skulle göra fem mål på ”de där pajasarna”. Kahn var skadad men sprutade sig full med vad man nu får spruta sig full med och kom till start, som vanligt med några försiktiga och respektfyllda* kommentarer om motståndarna. Real Madrid under Queiroz hade ännu inte börjat rasa, men man spelade inte bra här**. Tyskarna dominerade kanske inte totalt, men de hade det mesta av både spel och chanser, och med en kvart kvar nickade Makaay in matchens första mål. Det kändes inte alls bra, och det kändes som att mer skulle komma. Men med dryga fem minuter kvar fick vi en frispark någonstans vid mittcirkeln. Det var så sanslöst långt ut att ingen vettig människa kunde fått för sig att skjuta, men RC gjorde det i alla fall. Lågt, stenhårt, genom muren och Oliver Kahn kunde inte hålla den trots alla sprutor. Visst borde Kahn tagit den, men det förringar inte RC:s prestation. Inte många andra hade ens försökt.
*) Eller inte.
**) Real Madrid brukar inte spela bra i Tyskland. Vi hoppas på islossning mot Werder Bremen inom kort.
5) Feyenoord, sommaren 2002
Som sagt var, mål som ger titlar är roliga. Det här var en rolig match. Vi var CL-mästare* och vi var helt förbannat bra. Ronaldo var på gång till laget** och inte många moln syntes. Och här blev det alltså en titel till. Artikelns huvudperson började matchen med att vara sista Madridspelare på ett mål som räknades som ett självmål. Och lite senare var det dags igen. RC hade själv bollen på kanten, passade in mot mitten och satte fart inåt. Guti, som vid denna tiden var ordinarie anfallare***, tog emot, och lade subtilt bollen tillbaka med klacken. RC kom i högsta fart, perfekt till bollen, och smällde till (med högern!) från straffpunkten ungefär. Pang och 2-0****. Det blev 3-1 till slut, och titel.
*) Roberto Carlos har inte gjort mål i någon CL-final, men att en back har tre assist i CL-finaler är fenomenalt. Han assisterade matchens enda mål i CL-finalen 1998 och båda målen i CL-finalen 2002. I CL-finalen 2000 gjorde han inga assist, men han var inblandad i de två första målen.
**) Morientes fick sitta på läktaren eftersom han eventuellt skulle ingå i Ronaldoaffären. Men fansen (och Raul) ropade ner honom till podiet till prisutdelningen.
***) Nummer 14 gjorde senare 3-1-målet på nick.
****) Detta mål tillsammans med mål nr 8 på denna lista gör att RC har gjort mål i både europeiska och interkontinentala supercupfinalerna. Detta delar han med Guti, Raul och självmål. Den ende som bara gjort mål i den ena är Ronaldo, förmodligen beroende på att han aldrig spelade någon europeisk supercup för oss.
4) Recreativo borta, våren 2007
Våren 2007 var vi illa ute många gånger. Mål i sista minuten blev liksom ett signum. Men aldrig var vi så väck som mot Recreativo. I de andra matcherna* kändes det verkligen som att vi skulle kunna vända och allt det där juntos podemos-snacket. Men mot Recre kändes det kört. Stabila 2-0 efter en timme och sedan genomklappning. De kvitterade med några minuter kvar och inget, absolut inget tydde på att Madrid skulle kunna göra ett mål till. Laget var handfallet. Hoppet återstod att Atletico möjligen skulle kunna ta poäng av Barca senare samma kväll**. Efter 90 minuter nickade Ramos undan en frispark i eget straffområde, bollen hamnade hos Higuain som sprang mot motståndarmålet. Han hade flera man mot sig och Beckham och Gago med sig. De tre Madridspelarna försökte verkligen men lyckades på något konstigt sätt att ta helt fel beslut och fel löpningar i varje läge. Gago hade till slut bollen vid straffområdesbygeln, med typ fem man runt sig. Om han såg eller chansade vet jag inte men han vrickade i alla fall bollen ut mot vänster. Målvakten var snabbt där, men ännu snabbare, efter en 80-meterslöpning, var Roberto Carlos där. ”Roberto Carlos puede matar el partido” sade de i spansk radio. Och han dödade matchen. Adrenalinfylld löpning följt av glidande på knä följde***. Det kom att bli Roberto Carlos sista mål för Real Madrid****. Och ett av de viktigaste, utan det hade det inte blivit något ligaguld.
*) Det var många matcher när vi tog poäng i de sista minuterna. Minns och njut. Sevilla. Espanyol. Zaragoza. Mallorca.
**) Det sket sig. Minst sagt.
***) Roberto Carlos brukar aldrig fira sina mål med armarna i vädret. Fråga mig inte varför.
****) Hans sista avgörande insats kom efter 88 minuter i den näst sista matchen, mot Zaragoza. Grym genomskärare av Guti, naturligtvis Guti, RC fri i straffområdet, snett inåt bakåt till Higuain, skott, retur i mål av Ruud Van Nistelrooy. Sedan gjorde Tamudo resten, 18 sekunder senare.
3) Athletic hemma, våren 2003
Sista omgången i ligan. Vi behöver ta minst lika många poäng som Sociedad* för att bli mästare. Det är övertid i första halvlek, Bilbao har kvitterat vår tidiga ledning, och vi spelar inte särskilt bra. Man funderar på om Atletico kan hålla ut uppe i San Sebastian. Men något händer innan domaren blåser. Ronaldo driver bollen parallellt med straffområdeslinjen. Han fälls, visst förstärker han, men det är en fällning. Vi har en frispark några centimeter utanför linjen och vi har en fyra-fem av världens bästa frisparksläggare** på planen. Jag får för mig att Zidane kommer att ta den, fast han inte tar så många frisparkar. Det är ganska rakt på men kanske mest läge för en vänsterskytt som inte använder utsidan. Guti? Raul? Ingen av dem verkar stå långt fram i kön. När sedan Figo lommar iväg återstår till slut bara två man, högerskytten Zidane och en vänsterskytt som förvisso använder utsidan av foten. Ska jag få rätt, Zidane har gett oss titlar i sista minuten av första halvlek förr. Jag får fel. Roberto Carlos springer mot bollen. Han trippar i en extremt hög fart, vilken friidrottstränare som helst hade gråtit blod över en sådan ansats. Vem som helst som står i muren också. Om där fanns någon mur. De flyttar sig, målvakten reagerar när bollen redan varit i mål någon minut eller så. Bollen går bara några decimeter ifrån honom, ändå är han inte nära att ta den. De där kraftfulla låren, den snabba, trippande ansatsen, leendet på läpparna och en extrem koncentration i tillslagsögonblicket har gett oss 2-1. Nu kan vi inte förlora***. Mål som ger titlar är roliga.****
*) Sociedad mötte Atletico. Jesus Gil hade uttryckt att hans spelare inte förtjänade att leva efter att de förlorat mot oss omgången innan. Det kändes inte som att de skulle ta poäng…
**) Det snackas ofta om att Roberto Carlos är/var överskattad som frisparksskytt. Det kan man kanske tycka. Lik förbannat var han flera år i rad den som gjorde flest frisparksmål i spanska ligan.
***) Det kunde vi inte. Det blev 3-1. Ronaldo gjorde de båda övriga. Det första på passning från en viss Roberto Carlos.
****) Cred till den som känner igen formuleringar som nämns här. Jag beskrev just detta mål i en artikel 2003 och har snott en del av mig själv.
2) Tenerife borta, våren 1998
Vid den här tiden hade Roberto Carlos, efter ett och ett halvt år i Real Madrid, visat att han var en sanslös frisparksskytt och att han kunde dominera en vänsterkant med ett outtröttligt löpande. Denna match var ytterligare ett lågvattenmärke resultatmässigt* men på något sätt var det ändå här som folk förstod hur totalt extraordinär brassen till vänster i Real Madrid faktiskt var. Han drog själv upp anfallet, bollen gick runt lite, innan Guti fick bollen en liten bit in på motståndarnas planhalva. Eftersom Guti var den han var, och fortfarande är, behövde han inte titta upp utan slog en djupledsboll där RC sprang. Bollen studsade några meter innan kortlinjen och när den skulle passera nämnda linje var den väl en meter upp i luften och några meter innanför hörnflaggan. En normal spelare hade möjligen kunnat rädda bollen kvar på planen. Roberto Carlos drog till direkt, liggande i luften, bollen skruvade sig in på planen, utåt igen och in i mål**. Att målskytten i fråga hade full fart helt vinkelrätt mot riktningen han sköt bollen i gör det bara mer otroligt. Jag tror aldrig jag sett någon göra ett svårare mål någonsin.
*) Historien dömer inte lag som vinner CL särskilt hårt. Men våren 1998 var lika usel som våren 2000, om man bara räknar ligaspel.
**) Den engelske kommentatorn på det youtube-klipp jag ser alldeles för ofta avslutar med kommentaren ”and I tell you one thing, he meant it”. Det handlar om att inte tänka att något är omöjligt. Så utvecklar man sig själv. Och världsfotbollen.
1)Frankrike, sommaren 1997 (för Brasilien)
Ni har sett det. Jag behöver inte säga så mycket. Frispark, långt ut. RC drar till, yttersida naturligtvis. Bollen på väg 10 meter utanför, Barthez slutade titta efter den och funderade på hur han skulle slå insparken. Plötsligt fick han något glasartat i ögonen. Bollen hade tagit en böj, helt jämförbar med en banans, och vänt in mot målet och gått in via stolpens insida. Bättre kan jag inte förklara. Se det igen istället.
Det snackas ganska ofta om vilket som är fotbollshistoriens mest fantastiska mål. Maradonas mot England kommer ofta fram, med ganska stor rätt. Men Messi kopierade det, mot Getafe visserligen, men ändå. Van Basten gjorde en gång den mest fantastiska bicykleta jag någonsin sett, men Rivaldo kunde ändå kopiera, kanske överträffa, den i ett läge när den behövdes mer än någonsin. Zlatan drog ett helt lag* precis som han ville och gjorde sedan själv om det, i slow motion, i holländska ligan några år senare. Men den förste som visar mig någon som gör om detta mål bjuder jag på en öl på närmsta utskänkningsställe. Glenn Strömberg höll flera år senare detta enskilda ögonblick som hans största upplevelse som fotbollskommentator**. Och det är fullkomligt enastående. Precis som Roberto Carlos.
*) Djurgårdsklacken skrek ”vi hatar Zlatan” i 71 minuter. Sedan drog han hela laget och tåade in den i bortre hörnet. Sedan höll de käft. Fast målet i holländska ligan är ännu större.
**) Från sidan gick det inte att uppfatta det enastående i frisparken. Strömberg sade först att Barthez borde tagit den. Efter att ha sett reprisen (som visar bollens väg bakifrån) ändrade han sig.
Roberto Carlos är den utlänning som gjort flest matcher för Real Madrid. Han vann ligan för oss fyra gånger. Han vann Champions League för oss tre gånger. Han är värd varje hyllning han kan få.
