Gästkrönika: Synen på Atléti och Spanien i Mexiko

”Efter en diskussion inne på Atléticoforumet angående supportergruppen Frente Atléticos politiska sympatier kom även en annan intressant sak på tal, nämligen synen på den spanska fotbollen i allmänhet och framför allt synen på Atlético de Madrid i Mexiko där jag är bosatt. Hur ser lokalbefolkningen i Mexiko på Atlético och mig som utlänning och Atléticosupporter?”, frågar sig Tony Ikonen, dagens gästkrönikör som alltså är bosatt i Mexiko och lyckligt gift med Pamela.

Tony Ikonen, född och uppväxt i Stockholm, har på senare tid varit ute och rest en hel del och har bland annat vistats en längre tid i städer som London, Berlin, Bangkok och Oslo. Han har även varit bosatt i Australien, ett land som ur en fotbollsmässig synvinkel kan sammanfattas med orden Viduka, Cahill och Guus Hiddink enligt Tony själv. Det var just i Australien som dagens gästkrönikör träffade sin mexikanska tjej och nuvarande fru, Pamela, och därmed blev en flytt till Mexiko aktuell för Tonys del. Numer är han lyckligt gift och bosatt i Quintana Roo, Mexiko, ett land som vibrerar och som lever för fotbollen.

I denna artikel kommer Tony, efter inrådan av Daniel Szostak, att berätta lite mer om synen på Atlético de Madrid och på spansk fotboll i hans nya hemland, en syn som tyder på att det kommer att ta lång tid innan La Liga blir riktigt populär i ett land där det för övrigt inte finns några hårda Tacosskal som vi brukar vara så vana vid hemma i Sverige. Spanien är starkt förknippat med ordet förtryck och tyvärr har många mexikanare en bild av att Atlético de Madrid och dess supportrar har anor inom fascismen. Här följer då Tonys mycket intressanta observationer från Mexiko:

”Endast några få dagar efter att vi landat, vänt tillbaka på dygnet samt vant oss vid den ohälsosamma, men ack så underbara maten, så bar det av till Estadio Azul. I sällskap med ett par av Pamelas vänner styrde vi kosan mot stadion, där det skulle bli match mellan Deportivo Cruz Azul, mer känt som La Maquina Celeste, och Veracruz Tiburones. Reggaen på skyhög nivå vibrerar ut från högtalarna, trummor, trumpeter, bengaliska eldar i mängder samt en laghymn som innehåller inslag av maskingevärseld får mitt kalla, nordiska blod att koka!! Varför är det ej så här i Sverige? Underbart är det enda jag kan yttra när jag står där och beundrar stämningen på Estadio Azul.

Minuterna innan matchen mellan Deportivo Cruz Azul och Veracruz Tiburones blir en äldre herre sittandes bredvid mig intresserad och nyfiken på “Guerron” (den blonde) bredvid honom. Här dansas det ej runt gröten och frågorna yttras fritt:

- Hola Guerro! Var är du ifrån? Är du gringo? frågar den äldre herren.
- Nej, jag är från Sverige.
- Que?! Vart ligger Sverige?
- Ja du, nästan så långt norrut du kan komma.
- Ahhh... Suiza!
- Nej..INTE Schweiz... SUECIA!
- Aaaaah... El Estocolmo?
- SI! Estocolmo!
- Ahhh... muy bien, muy bien.

Frågor angående ålder, exakt ursprung, hur jag och Pamela träffades osv haglar över mig. Till sist kommer vi in på det ämne som alltid förenar människor och som på sätt och vis suddar ut landsgränserna, nämligen fotboll. Den äldre herren inleder fotbollssnacket med att visa på att han visst kan någonting om Sverige och svensk fotboll:

- Du vet väl att ni har en mycket bra svensk fotbollsspelare som spelar i Barcelona? El Negro – Henrik Larsson.
- Japp... jag vet.
- Håller du på Barca, unge man?
- Öh, nej. Mitt lag är Atlético de Madrid.
- VA?! Varför? Hur kan du hålla på Atlético? Du vet väl om att merparten av dem är fascister? Hemskt…

När ordet fascister yttrats sätter jag nästan jordnötterna och Coronan i halsen! Vad? Skulle vi ses som en bunt fascister här i Mexiko? Jag tänker att den äldre farbrodern måste ha fått det rejält om bakfoten... Givetvis är jag medveten om att alla lag har idioter, till både höger och vänster, men att kalla merparten av Atléticosupportrarna för något så avskyvärt som fascister kan knappast vara en syn som delas av den äldre farbroderns landsmän. Av förståeliga skäl dör fotbollsdiskussionen som påbörjats ut. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga efter att jag hört herren påstå att vi skulle vara fascister…

Match efter match efter match avnjuts på arenan… På samtliga(!) matcher frågas jag ut om samma saker och ett ständigt återkommande ämne är Atlético de Madrid och mexikanarnas syn på laget och dess fans börjar bli allt tydligare.

Flyttlasset bär så äntligen av till Quintana Roo, mer exakt Cancun, just det, till stället där amerikanska ungdomar super skallen av sig varje år. Det första jag gör när vi stadgat oss i staden är att ta en hel dag och traska runt i trakterna för att lokalisera en sportbar som kan tänkas sända La Liga. Det visade sig att uppgiften var enklare än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. VARENDA sportbar visar La Liga! Underbart! Helgerna bokas in permanent, väckarklockan sätts på 08:00 (framför allt på söndagar). Jag är en lycklig man!

Väl på plats för den första livesändningen av La Liga för min del i Mexiko börjar samma frågor om Atléti dyka upp. Dock märker jag en skillnad på hur dessa mexikanare ser på laget. Det är inte samma hemska ton och anledningen till det stavas: Aguirre. Nu har nämligen folk börjat få upp ögonen för Atléti. “Entrenador Magica” ska minsann lotsa laget till Champions League menar kroggästerna som flockas kring mig.

Diskussionerna med lokalbefolkningen angående Atlético utvecklas alltmer. Folk börjar ge anledningar till varför de tror eller tycker att merparten av Atlétis supportrar är fascister. Jesús Gils namn upprepas gång på gång, så gör även Frente Atlético. Jag får hela tiden förtydliga att merparten av oss supportrar hatar denne man efter det han gjort mot vår kära klubb. Angående Frenten är jag väldigt ärlig och svarar att jag ej vet så mycket om vår supportergrupp.

“Men spanjorerna pissar på oss mexicanos!”, utbrister någon helt plötsligt. Där har vi det! Som en blixt från klar himmel får jag veta anledningen till varför det är svårt för mexikanarna att öppet gilla La Liga och de spanska lagen. Här menar många att mexikanare diskrimineras, förödmjukas och negligeras av spanjorerna. Conquistadorernas härjningar, de ökade rasistiska överfallen i Spanien gentemot latinamerikaner och de spanska turisternas gnällande när de besöker Mexiko får mexikanare i allmänhet att se rött när Spanien tas upp till diskussion.

Här i Mexiko är det Barcelona och Real Mierda som har flest anhängare, även om allt fler börjat hålla på Deportivo La Coruña sedan Andrés Guardados ankomst. Barca har i dagsläget både Rafa Marquez och Giovani Dos Santos i laget och därför sympatiserar många med laget. Real Mierda har även dem många anhängare och det tack vare att den nuvarande mexikanska förbundskaptenen, Hugo Sanchez, har ett förflutet i klubben. Som ni förstår börjar alltså fler mexikanare att tycka att det är “mer ok” att gilla Atletico nu när Aguirre tränar laget.

Som sagt, det är inte lätt att peka på anledningarna till varför Atlético ses som en bunt fascister. Visst har Jesús Gil påverkat synen på laget, men även den skepsis som finns mot Spanien och spanjorerna kan förklara den reserverade hållningen mot laget. Här i Mexiko tittar man på spansk fotboll, men det är inte många som öppet vågar säga att de tycker om den spanska fotbollen. "

VIVA MEXICO y VAMOS ATLÉTI !!