Tobias och Ninas tankar om hösten.
Allmänredaktionens Tobias Garcia och Nina Ljung Fredman tittar tillbaka på lite av det vi sett under hösten.
Nina om Puerta:
Då det börjar är det med en isande vind, en sådan som drar fram tårar ur ögonen vare sig man vill eller inte; vare sig man är en sådan som gråter, eller en sådan som inte gör det. Jag kommer aldrig att glömma Xavier Ladus SMS: Tyvärr så dog Puerta. Fyra ord. Jag skulle ner till tvättstugan då telefonen pep. Sedan skulle jag laga mat.
Men jag tvättade inte, lagade inte mat. Satte mig vid datorn, skrev en krönika och sörjde tillsammans med Christopher Kviborg över msn. Och vi var urholkade, hittade inga ord. För det fanns inga, finns fortfarande inte. Det som skulle vara fest och pompa och ståt och glädje när ligan drog igång tillsist: det blev tårar, och det blev tomhet.
Påmind på ett brutalt vis om livets verkliga skörhet började jag säga saker till människor jag känner som jag vanligtvis aldrig säger; alla de där orden vi bär omkring på, som vi tror är lika självklara för andra som för oss själva.
“Ta hand om dig, du är viktig, jag menar det verkligen”, skrev jag till Christopher innan jag stängde av datorn.
“Du med”, skrev han.
Och så stod vi där; för en stund inte längre vi, dem, de andra, de där jävla idioterna. Bara vi. Med våra huvuden sänkta. Jag vet att jag inte var ensam om att se på utgången av ligan och den kommande säsongen som oviktiga till en början. För det är inte bara svårt att skugga en stjärna som exploderar och upplöses i en supernova, det är omöjligt. Den kastar sina isvindar omkring sig, sätter små kristaller som aldrig smälter någonstans i hjärtana på var och en av oss, och lever så vidare för alltid.
Puertas död är inte en skugga som hänger över säsongen. Vinden har spridit stoftet för världen, och de har blivit ett, och de har blivit oskiljaktiga. Eller som Pedro Calderòn skulle ha sagt det:
Ty ur ett och samma träd skär döden och kärleken sina pilar.
Tobias om Ronaldinho:
En av höstens stora besvikelser utan några som helst tvekan är Ronaldinho. Trots att han nu äntligen fick en välbehövlig vila under sommaren (han var inte med Copa America) gjorde att många trodde att man skulle se en Ronaldinho med fart, med teknik, vilja att gång på gång göra sin gubbe. Men detta har dock uteblivit och faktum är att Ronaldinho har varit en av höstens flopp. Och frågan är om han någonsin kommer tillbaka till den formen vi kan se på alla Youtube klippen?
Nina om Real Madrid:
När man håller ett lag allra närmast hjärtat och ser ett annat lag briljera, fotbollspropagera, verkligen stå upp och göra det bra är det både enkelt och mänskligt att hänge sig åt bitterheten. Mumla lite, titta snett på supportrarna, som per definition plötsligt bara är medgångsfans.
“Du håller bara på Real för att de vann senast.”
“Real Madrid vinner bara för att de köper domarna.”
“Utan Den och Den hade Real inte varit ett skit.”
Och så vidare.
Det där är inte hat; det där är ren och skär avundsjuka. För hur kan man, som supporter av till exempel Zaragoza, inte avundas mästarna från i våras som verkligen klarar av att bära upp den tunga mantel ligasegern faktiskt är, som det dessutom är så lätt att trassla in sig i?
Mästarna från Madrid har sju poäng ner till närmaste motståndare i halvtid. Applåder till dem, och till Espanyol, Atlético Madrid och Villarreal som gjort en varsin fantastisk höst. Då de sistnämnda möttes vann Villarreal. Med 4-3.
Tobias om en ny generation:
Under hösten har vi kunnat se en hel del unga nya tränare som har tagit La Liga med storm. Vi pratar självklart om tränare som Valverde, Unai Emery, José Luis Mendilibar och Marcelino. Alla är unga och framförallt hungriga på framgång. Emery och Mendilibar hade inför denna säsong mycket svåra uppgifter att hålla kvar två lag som är nykomlingar och nedflyttningstippade. Hittills måste man säga att det har lyckats väl, eller kanske mer än väl med tanke på att man gör detta på ett ypperligt sätt då man också spelar en offensiv och välspelad fotboll. Valverde och Marcelino står också för dessa egenskaper, men har dessutom mer spetskompetens i sina lag. Valverde tog t.ex. Espanyol till final i UEFA-cupen förra året.
Tobias om Albeldas tårar:
Det allra senaste innan julen som tog oss med storm var ett par tårar. Tårar som slog ner på oss såsom regnet kan falla på oss i denna milda vinter, tårarna tillhör David Albelda. Valencia vill alltså bli av med en spelare som kom till Valencia när han var 13 år. En spelare som har växt som både spelare och människa i föreningen, blivit lagkapten och är en levande legend. Beslutet kommer efter att Koeman använt honom flitigt under hans korta sejour och helt plötsligt en dag så är han inte bra nog för klubben. Ska tilläggas att Albelda är bara 30 år, och Koeman och Valencias styrelse har definitivt inte respekterat Albelda på samma sätt som David respekterat föreningen och framförallt supportrarna.
Nina om Kun, Messi och Iniesta:
Det blir inget Kun versus Messi den här gången. Oavsett vem av dem man föredrar går det inte att komma ifrån att de man väljer mellan är två av världens mest fantastiska fotbollsspelare. Vem som vunnit vad vid vilken ålder har ingen betydelse här, när vi tittar på nuläget. Italienarna tycker bättre om Kun, fransmännen om Messi: so?
Kun har fått igång ett vackert samarbete med Diego Forlan och Atleti har tagit fart. Och kanske är det lite svårare att lyckas i Madrid-klubben än vad det är i Barcelona, där man är konstant omgiven av världens bästa fotbollsspelare? Kanske är det svårare i Katalonien, där man har så mycket mer att bevisa; att leva upp till?
Messi kan klara det mesta på egen hand om han måste; han är fantasifull, explosiv och listig. En eloge till honom, som så sällan ligger på rygg och viftar med armarna! Inte undra på att Cristiano Ronaldo försökte sno hans pris på Fifa-galan!
Jag tror att Argentina vinner VM 2010.
Och så har vi Andres Iniesta. Den blekaste spanjoren i ligan har fått färg på sina kinder, vågat kliva fram i ljuset och blivit en avgörande skillnad i såväl landslag som klubblag. Utan att aspirera på medieuppmärksamheten, utan att vilja vara den Stora Stjärnan agerar han stöttpelare; sätter alltid laget före sin person och är inte rädd för att svettas lite extra när det behövs, där det behövs.
Iniesta växer och växer.
Man behöver inte vara lång för att vara stor.
Tobias om ett par andra killar som visat framfötterna:
Sergio Ramos har definitivt fått sitt genombrott. Och den har han inte fått som mittback utan som en offensiv högerback. Kommer ihåg att när väl en viss Luis Aragonés uttryckte sig att Sergio Ramos är högerback och inget annat så väcktes det många kritiska röster i Spanien. Undrar var dessa är idag? Inte lovordar dem Aragonés i alla fall. Faktum är att Ramos verkligen har bevisat vilka kvalitéer han besitter, kanske måste tajminen i tacklingarna justeras. Men rent offensivt så har han allt, snabbhet, teknik och kyla – det sistnämnda kan ni fråga Thomas Sörensen om. Målet mot Danmark var ett mästerverk!
David Silva har även han etablerat sig bland det stora namnen. Han är en av dem få ljusglimten i Valencia under denna höst. För tillfället så handlar mycket om Valencias framtid om vad Silva kan göra under matcherna. Det såg vi om inte annat senast mot Zaragoza, där han visade klass och vilja att leda laget framåt. Speeden och tekniken den lille kanariefågeln besitter är inte många som har i dagens fotboll.
Vi vill i samma veva passa på att önska alla ett Gott Nytt År! Ta hand om varandra!
