Tillbaks på vinnarspåret

"Mobilen har tystnat"

Datumet var någon gång sent i november 2005, ty jag har gjort allt för att glömma dagen. Jag hade för första gången tvingat min flickvän att se på fotboll, på en lördag kväll, den mest heliga stunden i veckan! Orsaken var El Clasíco och jag hade på alla tänkbara vis försökt väcka lite känslor hos henne så hon skulle få någon behållning av matchen, men likgiltigheten inför "idioterna som springer efter en boll" var likväl densamma. När hon dock fick se hur jag sakta men säkert bröts ned under matchen och förvandlades från att vara förväntansfull, stolt och hyperaktiv till att efter Ronaldinhos sjuttiotredje solaraid sitta som ett fån med tom blick. Hon fick se en apatisk och hjälplös fotbollsidiot som åter hade svikits av laget i hans hjärta. Först då kunde hon förstå "vad idioterna som springer efter en boll" betyder för mig, först då kanske hon insåg vad hon gett sig in på...

Detta var bara en av alla de gånger som Real Madrid kollapsade, en av de otal gånger som man fick en hel svärm av hånfulla SMS, en av alla de gånger som tålamodet tämjdes till den yttersta gränsen och en av alla de gånger man fick "bryta ihop och komma igen". Man var mitt inne i helvetet och det verkade aldrig ta slut, det fanns inget ljus i tunneln.

Ett kaosartat presidentval senare, en ny höst och vinter av kräftgång och ständiga klavertramp i media från Ramon Calderon vilket tydligast synliggjordes i hans desperation över att värva Kaká som i slutändan blivit närmast genant för alla Madridistas. Men som genom ett mirakel fick alla negativa spiraler ett stopp och Real Madrid stod för en vårsäsong som man aldrig någonsin kommer att glömma med första ligaguldet sedan 2003. Ligaguld och arbetsro? Nej inte i Madrid, Calderon & co tyckte det var lämpligt att tända brasan igen och kickade Capello och skamkänslorna var tillbaka. Ännu en sommar med lite tvivelaktiga värvningar stoppade inte en för att vända och vrida på alla taktiska dispositioner och någonstans ändå tro på att det skulle kunna gå vägen. Man kunde hoppas att Heinze skulle lösa vänsterbacksproblemet, att Cannavaro åter skulle spela som Cannavaro, att Gago kunde växa ur pojklagströjan, att Sneijder skulle bli den tvåvägsspelande dynamon som kunde innebära både kantspel och ett tvåmannaanfall, att Robinho äntligen skulle hitta rätt och att Higuaín skulle växa ut till en producerande andraforward i dignitet med Raúl eller Del Piero i sina bästa stunder. Men det fanns även en rad frågetecken; Skulle Pepe visa sig vara värd priset? Varför ska vi ha tre vänsterbackar alternativt tre vänsteryttrar (beroende på placering av Drenthe) i truppen? Har vi tillräckligt med kreativitet på det centrala mittfältet? Hade det inte behövts en utpräglad högerytter? Varför värva Arjen Robben när Robinho tydligt visat att vänsterflanken passar honom bättre än den högra? Dessutom, skulle den skadeförföljde holländaren hålla? Räcker den individuella förmågan hos våra anfallare och behövs det så många ”mellanbra” anfallare (Soldado, Saviola och Baptista)? Detta var några av tankarna som rörde sig i mitt huvud inför säsongen.

Innan jag går in på huruvida förhoppningarna infriats och frågetecknen rätats ut så kan vi konstatera att Real Madrid som lag stått för en fantastisk första halva av säsongen. Det har slagits rekord till höger och vänster och trots att spelet inte alltid varit något ögongodis så har resultaten med undantag för det årliga debaclet i cupen varit otroligt bra. De oundvikliga frågorna är ju först och främst hur bra det kan bli denna säsong när spelet blir bättre och när truppens kapacitet kan utnyttjas i en högre utsträckning men även sett ur ett mer långsiktigt perspektiv hur bra laget kan bli med utveckling hos ungdomarna och ytterligare kryddning av truppen i form av värvningar. Om vi försöker koppla frågan om hur bra det kan bli denna säsong med ovanstående förhoppningar och förväntningar så finns en del att analysera. Gällande försvaret så har Pepe med tiden visat att det finns en potential som utan tvekan överrensstämmer med prislappen och passar utmärkt tillsammans med Cannavaro som är betydligt bättre denna säsongen. Förhoppningsvis finns det ytterligare några procent att krama ur napolitanaren när det vankas stormatcher i Champions League. Gabriel Heinze har stundtals visat sig vara den jämne, allroundskicklige försvaren som är användbar men p.g.a. skador och Marcelos ”minigenombrott” så har han inte spelat in sig som vänsterback, men jag tror att Schuster gärna ser argentinaren på planen väldigt snart, hans elakhet kan bli väldigt viktig.

Nämnda försvarsspelare i alla ära men de riktiga försvarsfenomenen hittar vi i Ramos och Casillas. Jag vågar utan ett uns tvivel säga att Sergio Ramos är världens bästa försvarare. Killen är 21 år gammal men ändå så enorm komplett och mogen. Iker Casillas är egentligen värd en egen krönika. Han är briljant år in och år ut. Han är målvakten som tar både tar det han ”ska ta” och det han ”inte ska ta”. Utan att bli för högtravande är jag beredd att gå så långt som att säga att Iker Casillas är på väg att ta målvaktsspelet i fotboll till en ny nivå. I alla andra bollspel har målvakten en central roll, för att nå framgångar är det livsviktigt att ha en riktigt bra målvakt medan målvakterna i fotboll, utan att nedvärdera deras betydelse, inte uppnått samma status. Iker Casillas står i ett av Europas bästa lag, det allra bästa sett till poängskörden, men han har ändå fått flest skott på sig i hela La Liga. Vart jag vill komma är att Casillas fenomenala målvaktsspel möjliggör en annan typ av försvarsspel där man likt hockeyn i handbollen koncentrerar sig på att stänga de farligaste zonerna och sedan lita på att målvakten tar allt annat. Självklart förekommer även den här typen av försvarsspel inom fotbollen där försvararen, exempelvis i en 1-2 situation tvingas välja att skära av passningen och låta målvakten ta skytten. Men känslan är att detta hade kunnat gå att utveckla och än mer dra nytta av Casillas kvaliteter. En annan sak jag kommit att tänka på rörande en förändrad syn på målvaktsspelet är att en vinst i fotboll där målvakten varit högst avgörande ofta får en negativ klang eftersom dessa vinster anses turliga. Snälla, låt oss slippa dessa ointelligenta analyser i framtiden!

Blickar vi på mittfältet så verkar Gago ha skalat av sig de flesta juniorfasonerna och Guti har varit mer fantastisk än usel samtidigt som han faktiskt även hittat en mellannivå i sitt spel. Superblondinen kan avgöra vilken match som helst och han passningsspel har troligtvis den högsta högstanivån i Europa. Det är bara att hoppas att han kan plocka fram sitt magiska spel även i Champions League. Inann dess aktar jag mig för att helt ändra uppfattning i Guti-frågan. När det gäller Wesley Sneijder så hans spel haft lite Guti-karaktär med höga toppar och djupa dalar. Denna ojämnhet kan försvaras med att det är han första säsong i Spanien och man bör nog vänta ett tag för att ge honom ett rättvist omnämnande. En mer relevant frågeställning är istället hur pass mycket Sneijder passar in på ”tvåvägsprofilen” som ska klara av att spela i ett 4-4-2. Spelaren som dels ska stå för det kreativiteten på det centrala mittfältet men ändå vara tillräckligt defensivt skicklig för att upprätthålla balansen i laget. För tillfället kan jag inte pricka av någon av egenskaperna hos holländaren men hans breda reportoar talar om att han kan bli den spelaren. Med nuvarande spelsystem så finns det utrymme för en "tia" på mitten likt Diego men väljer Schuster att gå över till 4-4-2 finns ingen plats för brassen utan då är det en spelare av Sneijders typ som måste stå för det konstruktiva. Drömspelaren är fortfarande Cesc men förhoppningsvis kan Sneijder så småningom mätta min hunger av en ny kreatör men än är han inte där För samtidigt som detta Madrid ska hyllas så går det att titta på vad som kan göra laget bättre. De första sakerna som slår mig är stabilitet på vänsterbackspositionen, ännu mer individuell skicklighet centralt på mittfältet och i anfallet samt mer bredd på högerkanten. Dessa förbättringar kan komma både från nuvarande trupp men sannolikt kommer ett par värvningar också krävas och Madrid har ett bättre utgångsläge inför denna värvningssommar än på flera år. Behoven är inte alls lika många som tidigare och den så välbehövliga bredden finns äntligen vilket gör att man kan lägga krutet på att spetsa till truppen.

Framförallt skulle en högermittfältare vara väldigt välkommen då dagens trupp inte innehåller en enda utpräglad högermittfältare med undantag för Balboa som dock inte ger upphov till någon vidare skrämsel hos vänsterbackarna i ligan. Higuaín trivs bäst i anfallet även om Raúls plats till höger i anfallet kanske passar honom bäst i just 4-3-3 systemet. Att just Raúl spelar där talar emot Higuaín och det blir egentligen samma dilemma om vi spelar 4-4-2 då Higuaín främst skulle konkurrera med Raúl om platsen bredvid van Nistelrooy. För skulle Schuster prova att spela 4-4-2 lär en skadefri Arjen Robben stå före argentinaren i kön om den andra ytterplatsen. Det stora problemet med Robben är som alla vet att han aldrig är skadefri och ur det perspektivet har han varit totalt misslyckad hittills. Vad som fortfarande talar emot Robben och värvningen av honom är att han är en extremt vänsterfotad kantspelare och bredare i sitt ytterspel än Robinho vilket gör vänsterkanten mest lämpad för Robben. En frisk Robben är mycket bra på att gå förbi sin back på utsidan och slå inlägg vilket inte är Robinhos styrka men då brassen varit topp-5 i hela Europa denna säsong är det närmast omöjligt att flytta bort honom från vänsterkanten. Både Robinho och Robben kan lira till höger men det är inte optimalt för någon av dem och denna problematik ska bli ytterst intressant att följa.

Längst fram har de båda R:en utvecklat ett väldigt bra samarbete och trots att de inte är hundraprocentinga individuellt så blir de ändå 200 % tillsammans. Deras bristande snabbhet tar de igen med spelförståelse och list. Målfabrikationen talar egentligen sitt tydliga språk och effektiviteten går absolut inte att ifrågasätta men att kunna alternera med en snabbare anfallare som kan göra sin motståndare en mot en vore nog ingen dum idé. Mina avslutande frågor kring ”medelmåttorna” Saviola, Soldado och Baptista har delvis besvarats. Baptista har visat att han tillför en hel del som mittfältare och bör absolut stanna i klubben men de andra två har inte gjort någon glad än så länge och vill de få ut någonting av sina karriärer utöver av tjäna pengar så bör de söka sig till mindre klubbar.

Schuster har kommit långt i sitt bygge, som till viss del också ska tillskrivas en viss Capello, och det är med spänd förväntan man ser fram emot andra halvan av säsongen för att se hur långt det ska räcka. Fjolårets seger var kanske den mest rörande men sett ur en objektiv synvinkel så var det fantastiskt mycket tillfälligheter som ledde fram till guldet. Inget fel med det men ett ligaguld som resultat av en hel säsong i överlägsenhet skulle ge upphov till en annan form av glädje och bekfräftelse. Seger även i Champions League är definitivt möjligt redan i år men det är om ytterligare något år, ja säg maj 2010 när CL-finalen avgörs på Bernabeu som det här laget kommer vara ”färdigt”.

En sak kan man dock skönt nog konstatera, de mörka tiderna är ett minne blott, Real Madrid är oavsett utgång av säsongen tillbaka på riktigt. Madrid är på allvar ett vinnande lag igen och mobilen har tystnat.