Allt du behöver veta om Roma
Champions League nästa vecka och Real Madrid-redaktionen tar sej en närmare titt på motståndaren: Roma. Hur spelar de? Hur är formen? Vilka är nyckelspelarna?
På de sju kullarna runt floden Tibern byggde tvillingarna Romulus och Remus en stad. Som tack för hjälpen slog Romulus ihjäl brorsan och döpte staden efter sej själv: Rom.
Rom var seklerna runt Kristi födelse den mest betydelsefulla staden i Europa och från staden styrdes hela Romarriket, som sträckte sig från England i väst till nuvarande Irak i öst, från de germanska skogarna i norr till Sahara i syd. När väldet började luta alldeles för mycket österut var man fiffig nog att flytta huvudstaden till ”Nya Rom” eller Konstantinopel, numera känd som Istanbul (som faktiskt inte är turkiska utan kommer från gammelgrekiskan och betyder till stan). Strax därefter intogs den mer eller mindre betydelselösa staden av vicigoterna (som av go’a gubbar i Göteborg påstås vara västgötar på vandring – det hör man ju på namnet!).
Under storhetstiden svällde staden upp till en storlek av en miljon invånare och för att hålla folket glad bjöd man på bröd och skådespel och detta gjordes på den enorma arenan Colosseum. Där kämpade gladiatorer mot varandra eller mot exotiska djur eller båda två samtidigt. Publiken var där för att se blod och död och det fick dem.
Idag, ungefär 2000 år senare, är det egentligen inte mycket som ändrats. Vicigoterna har varit här även i modärn tid och skördat framgångar: Svennis (jag räknar honom som göteborgare) har varit i både Roma och Lazio och vunnit en scudetto (med Lazio 2000). Och staden Rom är fortfarande betydelselös – fotbollsmässigt. Förutom var sin scudetto för Romklubbarna i början av seklet samt en Copa Italia-vinst för Roma förra året så har de inte mycket att hänga i granen. Istället är det de norditalienska klubbarna som står för de stora framgångarna nationellt (Juventus, Inter) och internationellt (Milan). Dock ska man inte räkna bort Romklubbarna och speciellt då Roma.
Roma brukar tillhöra toppen av tabellen, dock utan någon större möjlighet att hota om titeln. Antingen skyller man på att truppen är för tunn, bredden saknas, eller att laget är för ojämn. Ena dagen kan de piska Milan med 3-1 för att helgen därpå åka på däng mot Ascoli. En sak kan man däremot konstatera om huvudstadsklubben: man bjuder alltid på underhållande fotboll. Förr kallade man Inter för pazza Inter – galna Inter. Men de flesta är överens om att Inter gått från att vara galna till effektiva och att titeln pazza istället gått till Roma. De ojämna, de anfallsglada, de turbulenta de kaotiska, de vackra. De gamla romarna på Colosseum hade varit stolta.
Nyckelspelaren och ledaren i Roma är Francesco Totti, il bimbo d’oro. Älskar av alla romanisti, fruktad och på senare år respekterad av alla de andra. Totti är född romanista och har tillhört klubben sen han var elva. Beväpnad med ett magiskt spelsinne, en grann teknik, ett tungt skott och en gömd leksaksdocka vid sidan om plan vet man aldrig vart man har den gode France.
Länge har experterna tvistats om var han är effektivast: som trequartista strax bakom anfallet, där hans fenomenala passningar gör sej bäst till rätta och där hans svåra skott även kan komma till användning eller som prima punta, spjutspets längst fram i anfallet där han med sin teknik och spelsinne gör sej spelbar för att kunna avsluta på mål. Så fick Roma en ny tränare i Luciano Spalletti och denne visste exakt hur man skulle använda Totti.
Spalletti är den näst efter Totti som har störst betydelse för Roma. Med sin spelidé och att han låter superstjärnan Totti ta den plats han behöver ta har han hittat en bra balans hos de gulröda. Spelidén bygger på att Totti spelar som prima punta i en 4-2-3-1-uppställning. Det offensiva mittfältet (4-2-3-1) består av blixtsnabba löpare med bra teknik (Mancini, Perrotta, Taddei, Giuly samt ibland även Vucinic). När 3:an ser att Totti fått tag i bollen så går de till anfall, samtidigt som Totti går ner i banan, oftast tätt bevakad av minst två försvarare. På så sätt bildas det en lucka i försvaret som tridenten bakom Totti kan utnyttja och poff rätt som det är dyker det upp en genial passning från Totti som nu tagit lite mer av en ¾-roll och därifrån kunnat servera sina lagkamrater med exakta passningar.
Ett annat alternativ är att dessa tre river upp enorma sår i försvaret och ger Totti det svängrum han behöver för att sätta en strut. En livsfarlig anfallsidé som dock bygger på att herr Totti ska ha en bra dag, för om han inte har det så förstörs mycket av Romas anfallsspel.
Det finns dock ett plan B i Roma, nämligen det defensiva mittfältet (4-2-3-1) som brukar bestå av Pizarro och De Rossi, men där även unge Aquilani kan spela. De är dessa som styr mycket av pulsen på Romas spel. De Rossis roll är att vara bollvinnare, men romaren är mer än bara mittfältsterrier, han har ett bra skott, härlig teknik och ett stort hjärta, en bollskicklig Gattusso helt enkelt. Pizarro är mer av en spelfördelare, en klassisk regista á la Pirlo, fast inte riktigt av samma fina klass.
Förutom att vara pulsen i spelet kan dessa passningsskickliga grovjobbare servera den offensiva trion framför sej med fina djupledsbollar. Dessutom brukar åtminstone en av dem följa med upp på anfallen som andravåg och hitta ytorna där bollen allt som oftast landar. De Rossi har satt en del baljor på sådant sätt. Skulle Totti alltså ha en dålig dag så kan dessa spelare servera anfallande spelare med fina bollar, dock längre ner från banan, vilket höjer svårighetsgraden.
När man ser på Romas startelva är det faktiskt svårt att se någon svag punkt, det är egentligen på bänken svagheten sitter och det är avsaknaden av bredd, av spelare som kan komma in istället för Totti, De Rossi och Mexes utan att det gör någon större skillnad för spelet. Men det finns faktiskt en svaghet i startelvan.
Av de sex lag i Serie A som är på europacupplatser är det bara Udinese som har släppt in fler mål. Visserligen gör man många mål framåt, anledningen till att man ligger tvåa i tabellen, men man släpper in en del också
Om vi jämför Roma med vårt eget Real Madrid så släpper vi in ett mål efter 2.95 gjorda. I snitt vinner vi matcherna med 3-1 alltså. Roma däremot hinner bara göra 1.8 mål på varje insläppt. Summa summarum: försvaret läcker.
Detta försvar består av brasilianske landslagsbacken Juan tillsammans med franske Mexes. På högerkanten använder de sig av två Real Madridbekanta: Panucci eller Cicinho, till vänster av inte lika stora namn men väl duktiga spelare: Max Tonetto eller Cassetti.
Liksom Real Madrid bygger mycket av anfallsspelet på att ytterbackarna ska komma på kanterna för att ytterligare förvirra motståndet och för att slå inlägg. Tänk er då vilka enorma luckor man lämnar för ett snabbt omställande lag med duktiga passningsläggare (Guti, Sneijder) och snabba yttrar (Robben, Robinho).
Hur ser då formen ut för det italienska storlaget? Ja om vi ser till de tre senaste matcherna är det blandat pott. 3-0 förlusten mot Siena imponerade inte och visar än en gång vilket ojämnt lag Roma är – och varför de inte kommer att vinna någon scudetto inom närmsta framtiden. Det är ju de matcherna man ska vinna för att sluta etta i tabellen. Matchen därefter tog de revansch på sej själva genom att vinna med 2-0 mot Reggina. Visserligen tillhör inte Reggina toppskiktet av ligan men en vinst är en vinst – och liksom i spanska ligan finns det inga dåliga lag i förstaligan. Det intressanta att se däremot är sista matchen innan mötet mot Real Madrid, nämligen mot toppkonkurrenten och gamle antagonisten Juventus.
Roma ställde upp med ett förvånansvärt starkt lag. Totti spelade på topp med Mancini, Perrotta och Taddei strax bakom sej. Lite längre ner i banan spelade De Rossi tillsammans med Pizarro och i backlinjen spelade Mexes tillsammans med Ferrari eftersom Juan saknas på grund av skada. Tonetto och Cassetti tog kanterna. Men Juve spelade smart och framförallt centralt. Med ett tremannaanfall satte man press mot backlinjen och med ett centrerat mittfält gav man inte Totti mycket utrymme. Nyckel nummer ett för att besegra Roma. Dessutom jobbade man starkt med att inte ge Pizarro de extrasekunder han behöver för att slå en ”Guti”. Nyckel nummer två för att besegra Roma. Istället gav man Roma friare tyglar på kanterna där ytterbackarna fick komma upp och slå inlägg. Olyckligtvist för Roma saknar de starka huvudspelare vilket gjorde det hela ganska värdelöst.
Man kan inte påstå att Juve vann på sin taktik att anfalla med tre gubbar, målet gjordes som så många gånger förr, av Alessandro Del Piero – på frispark. Men tanken är god. Att sätta hård press på den skakiga backlinjen är nog helt rätt medicin. Defensiven däremot är vad el Madrid borde ha spanat in. Den var verkligen skräddarsytt för att möta Roma. Stoppa Totti (plan A) och inte ge Pizarro eller De Rossi utrymme (plan B). Försvara sej centralt helt enkelt.
En sak som däremot kan vara fördel för Roma är att Real Madrid kommer att vilja spela fotboll. Kollar man på Juventusmatchen så ser man att domaren blåser i pipan för minsta lilla och tempot är – jämfört med spanska ligan – väldigt låg. Att denna match spelades så beror på Juventus respekt för Romas snabba fotboll. De hade helt enkelt inte hunnit med om Roma fått gasa på och var därför tvungna att trycka ner bromsen. Real Madrid kommer inte att dra ner på tempot. Det är emot vår natur.
Som ni ser finns det många likheter mellan detta Roma och vårat Real Madrid.
Klubbarna är nummer ett i var sin huvudstad, helt klart ett steg före lokalkonkurrenten (Atleti/Lazio) både spelmässigt och supportermässigt. Ikonen har alltid spelat för klubben och han spelar på topp: ”Raúl är Madrids Totti, Totti är Romas Raúl” (Francesco Totti). Man attackerar hellre än försvarar sej – och man attackerar med många pjäser. Och formen är lika bra (dålig!) hos båda: förlust, vinst, förlust.
Däremot tror jag att skillnaderna säger mer om klubbarna än likheterna. Eller vad sägs om de vitas 30 ligasegrar gentemot de gulrödas tre? Eller nio (!) Europacup/Champions Leaguetitlar jämfört med Romas Uefacupvinst (Mässcupen) mot Birmingham 1961.
Kort sagt: Real Madrid är europeisk fotbolls högadel medan Roma möjligtvist kan klassas som medelklass. El Madrid har traditionen och segrar i blodet, Roma ambitionerna men inte mycket mer.
Och efter dubbelmötet i åttondelsfinalerna tror jag att det kommer förbli så. Roma känns helt enkelt en storlek för litet för Real Madrid. Ska man vara lite elak så kan man säga att Real Madrid det Roma siktar på att vara – inte bara titelmässigt utan framförallt spelmässigt. Vi är en bättre version av Roma. Och så kommer det att förbli.
Låt oss göra som vicigoterna: plundra Rom (eller i alla fall få med oss ett kryss på bortaplan)!
Hala Madrid!
