Våra förhoppningar ska inte knäckas
"Låt oss hoppas att Madrids CL-saga fortsätter detta år. Vi är inte Galacticos-Madrid längre. Vi är ett anständigt lag som kämpar för varandra, vi är effektiva och taktiska."
Det är tankarna efteråt som blir värst, att bara sitta där i sin tomhet och låta händelserna långsamt hinna ifatt ens sinne. Att desperat och naivt leta efter anledningar som gör dig lugn, att komma på dig själv genom att tänka att nästa år vinner vi, nästa år är året då Real Madrid skapar historia. Du lurar bara dig själv genom att tänka så, låt oss hoppas på att vi inte ens får chansen att tänka så ikväll.
Jag vägrar känna denna tomhet i år, jag vill inte sitta efteråt och febrilt leta bortförklaringar. Jag vill uppleva den euforiska känslan, vill se mitt hjärtas lag bygga upp mina förhoppningar. Annars har det många gånger varit som så att i gruppspelet byggs allt hopp upp, tills det nästan inte går att bygga upp mer, man väntar med ett leende på dagen D och är väldigt sällsynt och behagligt förväntansfull. På mindre än 90 minuter så rasar allt det som byggts upp, år av stolthet rasar varje jävla gång. Jag vill inte uppleva denna hemska känsla igen. Men ändå kommer jag att titta, lämna mitt ansvar och bara be. Det är vad fotbollsfans kan göra, lita på sina spelare. Att känna så starkt för något som man inte kan göra något åt är hemskt. Men som med alla känslor så finns det två sidor av allting, när något dör eller bryts ned kommer man att uppleva nya sidovinklar av olika situationer.
Inget varar för evigt, inte ens sorg. Men för att kunna slå tillbaka mot ens känslor måste revanschen segra. Vi fotbollsfans delar samma känsla vid framgång – stolthet. Det är vad vi vill uppleva, vi vill att alla andra ska bli imponerade av vårat lag, vi vill att de ska förakta oss för att vi ska kunna se hur vårat lag drar upp oss till den där otroliga känslan.
Härom veckan fick jag se ett medelålders par med varsin Real Madrid-mössa, de gick med högt huvud genom T-centralen. De hade varandra, båda delade (förhoppningvis) samma brinnande intresse för Madrid. De kunde finna tröst av varandra, de hade en genväg förbi den där tomheten. Vad som än händer ikväll så har de varandra, deras känslor kommer bli förstärkta av varandras sällskap. De var fint att se hur noggranna de var med att visa var de stod, och jag vill tro på att de hade förenats via fotbollen och Real Madrid.
Denna krönika är till för att lugna alla Madridistas. Våra spelare kommer visa moral, de kommer att kämpa. Det vet vi. Låt oss hoppas att Madrids CL-saga fortsätter detta år. Vi är inte Galacticos-Madrid längre. Vi är ett anständigt lag som kämpar för varandra, vi är effektiva och taktiska. Vi ska inte behöva vara ängsliga.
Jag tänker gå en promenad innan matchen, det är ett perfekt sätt att få sina känslor i styr. Jag blir lugn och avslappnad. Ikväll vid 23.00 vet vi om Real Madrid har skonat oss fans. Då vet vi om våra förhoppningar fortfarande lever. Till dess kan vi bara lita på våra spelare.
Halá Madrid!
