Om kärlek
Vem du älskar är helt oviktigt.
Jag har hållit mig till Zaragoza ett par månader. Det har av en mängd skäl jag inte tänker nämna vidare än att peka på deras existens varit nödvändigt. Jag har behövt det. Och under den tid som gått har jag fått förvånansvärt många mail. Jag tackar för dem, och jag ber om ursäkt över att jag inte svarat. Det handlar inte om att vara otrevlig, det handlar om att skapa en distans. Jag uppskattar att ni skrivit, jag tackar för tid och tankar.
Under de här månaderna är det framför allt annat någonting som blottats och ibland blivit obehagligt klart. Det handlar om kärlek. Eller kärlek är i alla fall etiketten den som försöker sälja sina åsikter sätter på orden. De handlar ofta om motpolen. Om hat.
"Kärleken" här har förklarats i storhet och i rikedom. Skulle sammanhanget vara ett annat skulle väldigt få kalla känslan för kärlek. I den här världen är det dock helt okej. Det handlar förstås om medgångssupportrarna. De i många fall väldigt små människor som sitter och känner sig som vinnare när deras stora lag vinner.
Förra veckan slog Getafe Benfica borta på Estadio da Luz. Benfica är världens största klubb, sett till antalet medlemmar. Och det rådde förbittring på Marcas Livechat då det stod klart att denna världens största inte skulle vinna.
"Det spelar ingen roll för Benfica är en stor klubb. Benfica är störst. Benfica är bäst. Getafe är fuck all även om de vinner, ni är inte världens största klubb så ni kommer aldrig vara lika bra."
Ni.
Även om ni vinner kommer NI aldrig vara lika bra.
Och det är denna förbittring som är så förbannat sorglig. Jag tror inte att jag behöver påpeka att det enbart rör sig om Benfica, här. Kommentarer som de ovan citerade uppstår så fort en mindre klubb får omkull en större.
"Tro inte att du är något."
"Ni vann fast ni suger, ni kommer aldrig klara er ändå."
"Vi suger ikväll killar. Sälj den och den och den. Ta ut den och den. De är helt bedrövligt värdelösa. Jag skäms."
Jag tänker stanna vid 'Tro inte att du är något'. Vad handlar det om? Jag, och förhoppningsvis de flesta andra också, vet att vi är något. Men vårt varande har faktiskt ingenting att göra med vilket fotbollslag vi råkar hålla närmast hjärtat.
Jag utgår ifrån mig själv här, och tar Zaragoza som exempel. Varför bryr jag mig om det här laget? Jag vet inte. Det är inte för att de är störst och rikast. Varför bryr jag mig? Jag vet fortfarande inte. Det har blivit så. Och jag är tacksam över att jag inte kan bryta ner känslan till kvanter. Vet ni varför?
För då hade den blivit logisk. Och det finns inget logiskt över något så irrationellt som kärlek. Från den sekund den kan förklaras har den upphört att vara en känsla, blivit ett faktum istället.
Tro inte att du är något.
Men eftersom valet från början är mitt varåt jag riktar min blick och med hur många procent jag koncentrerar den skulle jag också ha kunnat välja ett stort lag. Jag skulle också kunna bestämma mig för att nu jävlar håller jag på Benfica så är chansen större att jag blir en vinnare än en sådan där Getaesmålagsskitförlorare.
Jag hade kunnat välja, om det nu är den formen av ickekärlek det rör sig om. Jag skulle kunna slå till med Milan, Barcelona, Lyon, Machester United, Bayern München. Rabbla upp namn på fotbollsklubbar med enorma tillgångar. Sådana som med största sannolikhet, eftersom de ekonomiska förutsättningarna för vissa investeringar redan är givna, kommer att ligga i toppen av ligan och ta sig långt i Champions League. Så jag själv skulle kunna vara en imaginär del av det hela.
Då väljer jag.
Men man kan inte välja vem man verkligen älskar. Så vadå tro inte att du är något?
Nu menar jag inte att suportrar till storklubbar per automatik är födda av framgången. Långt ifrån. För visst finns det gott om de äkta. Det är bara det att låtsasfansen är så många fler att de ibland skymmer den genuina kärnan.
Hade det här varit en text om äktenskap och hade jag varit en kvinna som strävade efter att gifta mig med den rikaste mannen, den mest framgångsrika, då hade de flesta av er tittat snett på mig. Ni hade viskat bakom min rygg. Jävla lycksökerska. Moneygrabbing bitch.
Kärlek väljer man inte. Den uppstår. Att den uppstår är fantastiskt.
Men hat är ingen biverkan. Bitterhet och hat behöver inte vara konsekvenser.
De som gör dem till det har gjort ett val som direkt uteslutit två av de starkaste känslorna som finns. Och de kommer fortsätta att inte förstå. Den som älskar behöver inte fråga mig 'Hur kan du älska Zaragoza?'
Den sitter själv inne med svaret, och vet att det inte finns.
