Om flaskor i ögonen
Tiden har ingen början och inget slut.
Inte riktigt riktig, brukade min pappa säga. Han sa det om andra, om sådana som han inte gillade, eller som han inte fick grepp om.
”Den där är inte riktigt riktig.”
Och det är de första orden som dyker upp i huvudet på mig då jag tittar på inspelningarna från gårdagens möte mellan Real Betis och Athletic Bilbao. Mannen med flaskan är tydlig. Han står bra till, får in en riktig praktträff. Och så faller Armando, Athletics målvakt. Han sliter av sig sina handskar. Och han blöder.
I minut 71, då Armando faller, leder gästerna med 2-1. Det är det här som ska bestraffas. Skitsamma vad det kostar. Det finns ingenting som inte har ett pris, och oavsett vilket så finns det alltid någon som tycker sig vara förmögen nog.
Fotbollshataren som kastade flaskan i ögat på Armando representerar inte Real Betis, eller deras fans, inte heller idioten som knockade Juande Ramos förra året. Deras handlingar står för dem, hur inspirerade de än må vara av varandra. Sjunga kan man göra tillsammans, och sången är allas, men handen som kastar är ensam och skammen med den. Skulden som uppstår är inte en gåva till oss, vi kan inte lägga den över vem vi vill.
Förmodligen vinner Athletic på walk over, liksom Sverige gjorde i EM-kvalet mot Danmark i somras. Det suger. 3-0. Inga målskyttar. Så straffas även Yeste, David Lopez och Mark Gonzalez för något som de inte gjort och som de inte ville skulle ske. I sammanhanget är de helt oskyldiga. Att döma matchen som avslutad och låta målskyttarna krediteras då Athletic ändå ledde hade i det här fallet känts mer rätt. Att spela de resterande nitton minuterna kan tyckas nog så futtigt, men inte heller det misskrediterar någon som inte gjort sig förtjänt av det.
Mannen som kastade flaskan är den som är skyldig. Den som kastar är alltid den skyldige. För oavsett påtryckning är valet hans, liksom kontrollen och ansvaret. Hand i hand med sig själv, som i bön.
Fanatiker är aldrig riktigt riktiga, synd bara att följderna av deras handlingar är det.
Jag tänker inte ens dryfta mig till att skriva vad jag anser om de korkskallar som säger ”Rätt åt er” till Athleticfansen, eller ”Ni är äckliga” till Betissupportrarna. Deras kommentarer är självförklarande.
~
Inte blev det någon rolig lördag för Valencias nye president Agustín Morera heller, som fick se sina soldater lida nederlag direkt. Valencia har inte vunnit på en månad. Luis Fabianos första mål kom i tionde minuten; hans andra elva minuter senare. Hur skadlig är egentligen denna Fabiano? Jag menar för polarisän och för ozonlagret. Hur?
~
Jag gick in i denna säsong med ett ogrundat ogillande gällande Levante. Det var något med dem som jag var oförmögen att förklara som jag inte gillade. Eller som jag bestämt mig för att inte gilla. Jag skrev att jag blev glad då de förlorade. Eller att det om inte annat var lite roligt. Alla dessa ickekänslor har försvunnit, och bytts ut mot något som närmast kan liknas vid beundran. Trots det så gott som omöjliga läget så gör Levante någonting varenda match som så många av de andra lagen glömmer bort. De kämpar. Och de gör det tillsammans.
Ikväll möter Levante Atlético Madrid. Det ser lika hopplöst ut som alltid. Men likförbannat tror jag att de tar den.
~
Real Madrid går på sparlåga för tillfället, men lyckas fortfarande behålla avståndet mellan Barcelona och sig själva. Igår kväll förlorade de sin vara trogen på Riazor, denna gång på eget tillslag efter ett oturligt självmål av Pepe. Deportivo La Coruña däremot, har ryckt upp sig. Och till sist har Ángel Lafita, som jag i höstas förutspådde skulle slå igenom under säsongen, vaknat till liv. Han inledde som den svagaste länken i västkustlaget, och har avancerat upp till bäst för tillfället. Zaragozasonen har målat i tre av de fyra senaste matcherna, och stått bakom det mesta framåt.
Innan denna omgång startade hade Real Madrid ett övertag som bredde ut sig över åtta poäng. När både marängerna och Barcelona avslutat sina matcher för helgen leder Real fortfarande med sju. Mer än på grund av sitt bländande spel verkar det vara Barcelonas oförmåga att förvalta möjligheterna att hinna ifatt som gör Real Madrid till ligavinnare för stunden. Jag säger inte att de är ovärdiga. Inte alls och inte det minsta. Men för att stå som slutlig segrare krävs det att värsta konkurrenten förlorar eller tappar poäng. Också när man själv gör det.
~
Ligan känns ganska avgjord. Den stora spänningen hittar vi strax under top 2: kampen om de eftertraktade CL- och Uefacup-platserna, och i botten. Där är det olidligt jämt. Det ska bli intressant att se exakt hur många poäng Levantes jävlar anamma kommer fixa åt Valencialaget. Snart är de ikapp Murcia, och då, ja då kan det plötsligt både gå uppåt och neråt, igen.
När jag skrivit det här så har Simao gjort mål i Madrid.
Och det slår mig att nej, än finns det tid kvar.
Inte bara för Atlético och Levante.
~
