Är ett 4-4-2 bäst för Atlético de Madrid?
I dagens fotboll räcker det inte med att ställa ut tio spelare på plan och hoppas på det bästa. För att vara framgångsrik måste ett lag ha ett väl fungerande spelsystem där man får ut allt av varje spelare, en spelidé och en taktiskt tänkande tränare. Undertecknad kommer idag med en genomgång kring dagens spelsystem och hur han personligen vill formera laget. Mycket nöje!
Dagens spelsystem
Javier Aguirre förespråkar ett slags 4-2-2-2-system, med samma utgångspositioner som i ett 4-4-2. Exklusive målvakt så spelar dagens Atlético de Madrid med fyra backar, två defensiva mittfältare, två yttermittfältare och två anfallare.
4-4-2 bygger på ett starkt kantspel både med ytterbackar och kantspelare. Ytterbackarna ska så mycket det bara går ge yttermittfältaren understöd antingen genom överlapp eller som passningsalternativ. Yttermittfältaren ska utmana sin gubbe och komma förbi densamme, samtidigt som han ska befinna sig på rätt sida om motståndaren när de anfaller.
Med alla spelare friska ställer man upp som följande:
Leo Franco
Giorgios Seitaridis, Luis Perea, Pablo Ibáñez och Antonio López
Raúl García och Nacho Camacho
Maxi Rodríguez och Simão Sabrosa
Sergio Agüero och Diego Forlán
Ytterbackspositionen
Ytterbackarnas uppgift i 4-4-2-systemet är att ge yttrarna understöd genom överlapp eller vara ett passningsalternativ bakåt i banan. Samtidigt ska man kunna försvara från sin utgångsposition i motståndarnas kommande anfall.
I dagens Atlético de Madrid är det inte ofta man ser Seitaridis eller López ta en bra löpning förbi yttermittfältaren och komma till inlägg. Istället finns man som ett passningsalternativ bakåt i banan. Detta leder allt som oftast till att bolltempot dras ner, och ytterbacken tar en enkel pass inåt i banan till en av spelarna på pivotepositionen. Det känns som att man har en oanvänd kraft i Seita och López, då de istället för att hjälpa till som ytterback bara finns bakåt i banan. Då måste våra yttermittfältare, om laget vill framåt vill säga, utmana sin back eller vägga med en anfallare. Lyckas inte detta stannar anfallet upp och motståndarna kan ta hand om bollen.
Med en överlappande ytterback finns det många fler möjligheter. Antingen kan yttermittfältaren utmana sin back, gå förbi och ha flera passningsalternativ, eller spela den förbispringande ytterbacken direkt och ta position vid straffområdet. Utöver det nyss nämnda ger överlappningar och så vidare en helt annan dimension i anfallsspelet, då det är två spelare till som medverkar i anfallsspelet.
Defensiva mittfältspositionen
Som defensiv mittfältare ska man befinna sig i ytan framför backlinjen för att vinna boll, stoppa kontringar och ibland följa med upp i anfallen. Du ska alltså göra ett hästjobb i försvarsspelet, vinna boll och leverera den till en bättre lämpad spelare och sedan ta en löpning på 50-70 meter. Det krävs en viss kondition för detta, men också en värderingsförmåga när man ska gå upp och när man inte ska.
I dagens uppställning innehar el Vascos unge adept Raúl García och Ignacio Camacho positionerna som ”doble pivotes”, alltså defensiva mittfältare. Deras uppgift är att befinna sig framför backlinjen och vinna boll, och leverera till en av de offensiva krafterna i kvartetten Maxi, Simão, Kun och Forlán. Detta är något som de gör otroligt bra. Båda två är slitvargar som alltid ger sitt yttersta, och de är smarta trots sin ringa ålder. Det såg man inte minst när Nacho stoppade en av Sevillas farliga kontringar i lördags när han drog ner Seydou Keita och får sig en varning. Allt för att sabotera en kontring som kanske skulle lett till mål.
Nackdelen med att ha två så defensivt lagda mittfältare är givetvis att man saknar en offensiv kraft i mitten. Vi har ett utpräglat kantspel och anfallsspel, men inte en central mittfältare som kan fylla på utanför straffområdet när det behövs. Antingen är Nacho och García för långt bak i banan för att komma upp dit i tid, eller så är de helt enkelt i behov av välbehövlig vila för att ta sig an nästa anstormning. Enligt mig är 4-4-2 ett system som kräver på tok för mycket av två yttermittfältare och två anfallare.
Yttermittfältspositionen
Som kantspelare i dagens 4-4-2 ska man både vara med framåt och ge sin kollega bakom sig understöd i försvarsspelet. I försvarsspelet ska man försvara sig en mot en, och även följa med i alla löpningar som görs av motståndarnas ytterback eller yttermittfältare. Erövrar laget sedan bollen ska man snabbt vara uppe vid sin utgångsposition och utmana sin gubbe. Det är något som kräver en otrolig kondition, men också en kreativitet som kan levereras nästintill varje gång.
Lagkapten Maxi och smokingliraren Simão är de två ordinarie kantspelarna som ställs på plan varje helg. Som jag skrev innan så krävs det mycket av en kantspelare i dagens spelsystem. För att kunna ha ett bra anfallsspel måste man ha spelare ute på kanterna som kan utmana sin back och komma förbi. Portugisen på vänsterkanten kan det, men argentinaren tillika lagets kapten Maxi är inte en sådan spelare. Han är en spelare som tänker fotboll. Han löper smart, spelar smart och avslutar alltid med en tanke. Dessutom jobbar han alltid matchen igenom. Men han är inte en spelare som utmanar sin back, kommer förbi och till inlägg. Jag gillar Maxi, men han tar tyvärr inte en plats i min uppställning och i mitt lag som jag ställer upp senare i artikeln.
Med Simão och till exempel Reyes på plan så får vi två utmanande och snabba yttermittfältare med fina inlägg. Sedan ska man inte glömma unge Miguel och Jurado, inte heller Luis García.
Anfallspositionen
Som anfallare i ett 4-4-2-system passar det ypperligt med en target-player som kan ta emot bollar och fördela till en pilsnabb anfallspartner. Det har vi sannerligen i Kun och Forlán.
Båda är starka i kroppen och har ett bra spelsinne. Ibland är det Forlán som går ner och hämtar boll, ibland är det Kun. Oavsett vem det är så vet man att när dessa båda herrar är i farten händer det allt som oftast något farligt i motståndarnas straffområde.
I dagens Atlético de Madrid är det anfallsspelet som fungerar bäst. Kun och Forlán har verkligen hittat varandra och man är kanske ett av Europas bästa anfallspar. Man har även ett bra samspel med kantspelarna Maxi och Simão Sabrosa. Jag hittar ingenting att klaga över, därav lämnar jag det orört.
Summering
Så spelar vi alltså idag under mexikansk ledning. Visserligen innehar vi den sista kvalplatsen till Champions League, vi spelar bra i många matcher och skapar chanser. Samtidigt är försvarsspelet allt som oftast bra. Men sett till dagens spelsätt, formation och trupp känner jag att vi inte får ut så mycket som vi skulle kunna fått av till exempel López, Seitaridis, Simão, Reyes och Jurado. För att nämna några. Det jag saknar är ytterbackarnas offensiv, en offensiv central mittfältare och möjligheterna för ett ännu mer utpräglat kantspel.
Undertecknads spelsystem
Mitt personliga favoritspelsystem har alltid varit 4-2-3-1. Med detta tycker jag att man i försvarsspelet får en bra grund att stå på med fyra backar, fem mittfältare varav två är defensiva, samt en ensam anfallare. Med fem mittfältare är du allt som oftast en mer än motståndaren, och detta leder till att du kan göra ytorna trånga och vinna boll mycket, mycket mer än vad som är möjligt med enbart fyra mittfältare. Laget jobbar tätt, tätt ihop och man jobbar för att få situationer där man är en man mer, och vinner sedan bollen efter det. Som ensam anfallare ska man ha en spelare som kan ta emot bollen, hålla i den till lagkamraterna har funnit sina positioner och sedan spela tillbaka till rättvänd. Bollen är vunnen och man kan starta ett anfallsspel.
I anfallsspelet spelar man med fyra offensiva lirare. Till skillnad från 4-4-2 tycker jag att ytterbackarna inte behöver ge sig ut på jättelånga offensiva löpningar. Med tre offensiva spelare bakom en ensam anfallare får man ett mer utpräglat kantspel samtidigt som man har ett passningsalternativ centralt i planen. Backlinjen och de två defensiva mittfältarna kan enbart ägna sig åt försvarsspelet, alltså att vinna boll och spela upp till en bättre lämpad spelare.
Sett till dagens spelartrupp skulle ett 4-2-3-1-system passa truppen bättre. Under det nuvarande systemet har man spelare som Reyes, Jurado, Luis García, Miguel med flera på bänken. Spelare som kan spela över hela det offensiva mittfältet, alltså som en av den tre spelarna bakom den ensamma anfallaren. Vare sig Simão, Maxi, Reyes, Jurado, Luis García och Miguel är spelare som ska ha mittlinjen som utgångsposition. De är spelare som ska befinna sig offensivt, utmana sin gubbe och komma runt.
Skulle min vilja gå igenom skulle Atlético de Madrid till nästa år se ut som följande:
Leo Franco
Giorgios Seitaridis, Luis Perea, Pablo Ibáñez och Antonio López
Raúl García och Nacho Camacho
Simão Sabrosa, Sergio Agüero och José Antonio Reyes
Diego Forlán
I anfallsspelet skulle det se ut som följande:
Leo Franco
Giorgios Seitaridis, Luis Perea, Pablo Ibáñez och Antonio López
Raúl García och Nacho Camacho
Simão, Kun och Reyes
Forlán
Jämförelse av spelsystemen
Ytterbackspositionen
I 4-4-2: Finnas som ett passningsalternativ bakåt, överlapp och komma till inlägg allt som ofta.
I 4-2-3-1: Finnas som ett passningsalternativ bakåt, och ibland ge sig på överlapp.
Defensiva mittfältspositionen:
I 4-4-2: Vinna boll och fördela till en bättre lämpad spelare. Vid tillfälle följa med upp i anfallen.
I 4-2-3-1: Vinna boll och fördela till en bättre lämpad spelare. Finnas som ett passningsalternativ, hela tiden vara spelbar.
Yttermittfältspositionen:
I 4-4-2: Hjälpa till i försvarsspelet, snabbt uppe vid sin utgångsposition, utmana och komma förbi.
I 4-2-3-1: Slicka kanten, utmana sin gubbe och komma förbi. Vid försvarsspelet ligger de vid mittlinjen för att starta kontringar direkt när bollen är erövrad.
Offensiva mittfältspositionen:
Lagets playmaker. Ständigt spelbar och rörlig, samtidigt som han kan ta offensiva löpningar in i straffområdet. Hjälper till i försvarsspelet mest av de tre offensiva pjäserna.
Anfallspositionen:
Ungefär likadant i båda systemen. Ständigt vara spelbar men även på språng. Ska kunna hålla upp bollen och spela tillbaka till rättvänd. Starka avslut och med smarta löpningar.
Summering
I försvarsspelet får man ett numerärt överläge, och då låter man inte motståndarna få så stora ytor som varit fallet tidigare i år. Man vinner mer boll och kan överlåta det offensiva spelet till mer offensivt lagda spelare.
Den största skillnaden ligger dock i anfallsspelet. Kvartetten i Maxi, Simão, Kun och Forlán behöver inte hjälpa till lika mycket i defensiven, utan fokusera på kontringarna och anfallsspelet. Vi får också ett ännu mer utpräglat kantspel när våra yttermittfältare får större möjligheter, de slipper jobba hem så mycket och kan befinna sig på rätt position direkt.
Jag tror Atlético de Madrid skulle tjänat oerhört mycket på att ändra spelsystem. Vad säger ni? Har jag rätt, har jag fel? Vilken formation vill DU se? In på forumet och diskutera!
