Sebastián Eguren - Ur en AIK:ares perspektiv
"För några månader sedan joggade Eguren runt i den svenska vinterkylan, några månader senare var han kung på Camp Nou. Det kan gå snabbt i fotbollens värld. Sebastián Eguren är ett levande bevis för det"
Säsongens första Stockholmsderby står för dörren, och det är Hammarby som står för motståndet, ett Hammarby utan en viss Sebastián Eguren. Jag vet inte exakt hur många derbyn Eguren spelat genom åren, men jag kan inte minnas att han missat något under tiden i Hammarby, åtminstone inte mot AIK. Detta blir isåfall det första derbyt utan honom på nästan två år.
Eguren är den ultimata derbyhjälten. Jag minns i somras när han sänkte Djurgården med sina två mål, och jag minns fortfarande hur jag innerligt hatade den mannen under alla möten med AIK. Eguren gnällde mer än alla Råsundafetton tillsammans och hans armbågar var lika vassa som Wilton Figueiredos. Men han hade också den där glöden, den där sällsynta glöden som få spelare i Sverige besitter idag. Eguren visste vad som gällde. Han är som en förbättrad version av Teddy Lucic som anpassar sig efter motståndet, vilket är en av anledningarna till att jag tror det gått så bra i Villarreal för honom.
Jag minns hur John Holmström i 08 Fotboll en gång berättade hur Eguren kan gå runt på Vångavallen och se totalt oinspirerad ut och rent av vara sämst på plan när man möter Trelleborg, men också hur han tänder till i de stora matcherna, som Stockholmderbyna, eller Barcelona borta. Barcelona borta ja. För några månader sedan joggade Eguren runt i den svenska vinterkylan, några månader senare var han kung på Camp Nou. Det kan gå snabbt i fotbollens värld. Sebastián Eguren är ett levande bevis för det
Lika mycket som jag hatade Eguren under derbyna, lika mycket gillade jag honom annars. Givetvis i smyg. För inte kan man väl som AIK:are gilla en spelare i ett rivaliserande lag? Nej, det går ju förstås inte, men jag gjorde det. Jag har alltid varit svag för sydamerikanska spelare, så det är kanske inte så konstigt att jag råkar hålla på Villarreal, eller för den delen AIK (som dock hade noll sydamerikaner på den tiden då det begav sig), men Eguren spelade i Hammarby, det var förbjudet.
Eguren förtjänar dock all respekt i världen. Sättet han talat om bajenfansen sen han lämnade i vintras har nästan gjort mig som AIK:are tårögd. Okej, det där var en stark överdrift, men Sebastián Eguren är en unik spelare inom dagen fotboll. Han har det där speciella hjärtat som kan få t.o.m. motståndarfansen älska (och ibland hata) honom.
I Villarrealforumet här på Svenska Fans var det populärt att spy galla över Eguren när han kom. Han spelade i Allsvenskan liksom, vad skulle han i ett Spanskt topplag och göra? Och så fortsatte det, trots att succén var omedelbar så fortsatte den meningslösa kritiken. Jag vill dessutom, här och nu, passa på att ge en känga åt några av mina kära medarbetare här på redaktionen som ifrågasatt Eguren och på ett lite mindre öppet vis varit emot honom. Gladast över succén är jag, AIK:aren.
Jag beundrar Eguren, idag mer än någonsin, och jag är innerligt glad över att han i det närmsta är klar för en fortsättning i Villarrealtröjan. Skulle allt plötsligt skita sig och Sebastián drar hem till söder igen, ja, då skulle han få mitt 100 %-iga stöd, förutom i derbyna mot AIK då jag hade önskat honom allt ont, men ändå (åter i smyg) beundrat honom som den stora fotbollsspelare han är.
Nu hoppas jag bara att Ivan Óbolo fortsätter att dominera i AIK och att när han (gud förbjude) lämnar AIK hamnar i Villarreal. Fast, vad har det med Eguren att göra egentligen?
