Krönika: Idéfattig Aguirre måste bort
Är du nöjd?
Är du nöjd med spelet som ditt rödvita favoritlag från Madrid visat upp under år 2008? Anser du att Javier Aguirre uträttat stordåd under sina två år som huvudtränare och att han därför borde få förnyat förtroende till hösten? Om inte, borde tränaren ändå få förnyat kontrakt för kontinuitetens skull? Förresten, litar du fullt ut på att centralamerikanen och hans spelare kommer att hålla undan för de jagande lagen som flåsar Atléti i nacken och känner du dig trygg när flera av lagets spelare går ut i media och påpekar att de har saken, dvs fjärdeplatsen, i sina egna händer? Om du har gett fler jakande än nekande svar på ovanstående frågor ber jag dig att kasta en granskande blick på nedanstående resultat, resultat som sträcker sig från den tjugonde till den 34:e omgången, och sedan vänligen besvara frågorna ånyo:
Omg. 20 ATLÉTICO - REAL MADRID 0-2
Omg. 21 MALLORCA – ATLÉTICO 1-0
Omg. 22 ATLÉTICO – REAL MURCIA 1-1
Omg. 23 RACING – ATLÉTICO 0-2
Omg. 24 ATLÉTICO – ATHLETIC BILBAO 1-2
Omg. 25 OSASUNA – ATLÉTICO 3-1
Omg. 26 ATLÉTICO – BARCELONA 4-2
Omg. 27 ZARAGOZA – ATLÉTICO 2-1
Omg. 28 ATLÉTICO – LEVANTE 3-0
Omg. 29 SEVILLA – ATLÉTICO 1-2
Omg. 30 VILLARREAL – ATLÉTICO 3-0
Omg. 31 ATLÉTICO – ALMERÍA 6-3
Omg. 32 VALLADOLID – ATLÉTICO 1-1
Omg. 33 ATLÉTICO – BETIS 1-3
Omg. 34 GETAFE – ATLÉTICO 1-1
Jag vet inte hur många som gått över från jakande till nekande svar på ovanstående frågor, men oavsett vad du svarat lär både du och jag dra samma slutsats när vi tittar på resultaten, nämligen att laget, ännu en vår och utan att överdriva, underpresterat å det grövsta sedan derbyförlusten mot ärkerivalerna i slutet av januari månad. Statistiken avslöjar på ett nedslående sätt hur illa Aguirres mannar uppträtt de senaste månaderna och jag tror knappast att det finns någon Atléticosupporter som slår sig för bröstet när man konstaterar att laget bara lyckats plocka 18 av de 45 poäng som varit på spel sedan ligaspelet vände. För att få lite perspektiv på det hela kan Atléticos skrala poängskörd jämföras lättast genom att sammanställa en tabell som gäller samtliga La Ligalags inspelade poäng från den 20:e till den 34:e omgången. Det är en minst sagt skrämmande läsning för vår del även om vi förstås kan glädjas över att ärkerivalerna Real Madrid inte ligger högst upp i nedanstående tabell…
1. Deportivo 32p
2. Villarreal 30p
--------------------------
3. Real Madrid 28p
4. Sevilla 26p
--------------------------
5. Mallorca 25p
6. Almería 25p
7. Real Betis 23p
8. Racing 21p
9. Getafe 21p
10. Barcelona 21p
11. Athletic Bilbao 21p
12. Osasuna 20p
13. Recreativo 19p
14. Atlético 18p
15. Valladolid 18p
16. Levante 17p
17. Zaragoza 16p
--------------------------
18. Valencia 15p
19. Espanyol 11p
20. Real Murcia 8p
Lägger vi till det faktum att vi skall vara tacksamma över att Humle och Dumles krackelerande lagbygge faktiskt norpat åt sig 18 poäng och inte färre förstår man att vårens matcher med Atlético de Madrid inte varit särskilt roliga att titta på. Ta bara till exempel matcherna mot Real Valladolid, Getafe och UD Almería. Hade inte Aguirres gubbar haft fru Fortuna på sin sida i dessa matcher hade vi legat på en mycket bekymmersam artonde plats i ovanstående tabell.
Om du först kastar ett snabbt öga på resultaten för Atlético de Madrids del sedan Calderónderbyt mot Real Madrid (se ovan) och sedan försöker rabbla upp alla matcher där du anser att dina rödvita favoriter spelat en publikfriande och rolig fotboll så får vi se hur många matcher du får det till. Undertecknad har själv gjort det och måste tyvärr fastslå att de positiva inslagen sedan derbyförlusten mot Real Madrid den 21 januari kan sammanfattas på högerhandens fingrar. För mig är det matcherna mot Racing de Santander, Barcelona (andra halvlek), Zaragoza, Sevilla och Almería (andra halvlek) som passar in i kategorin ”klart godkända insatser”. Resterande matcher har varit plågsamma bottennapp som bara bekräftat att Javier Aguirres obefintliga spelidé lett till att laget spelat av matcherna utan att riktigt veta vad som faktiskt står på spel. Utan vilja, kraft och övertygelse känns det som att Javier Aguirre kommenderar ut elva gubbar på ett grönt fält för att sedan hålla tummarna för att gänget han valt att satsa på skall lyckas, omgång efter omgång, med konststycket att trycka in fler bollar än motståndarna. Hur det skall göras verkar inte centralamerikanen ha någon susning om, men det har han allt som oftast inte behövt bekymra sig om då det alltid funnits någon ur den magiska trion Agüero-Forlán-Simaõ som kommit med lösningarna åt tränaren. Så har det praktiskt taget sett ut hela säsongen, även om vi nu på slutet märkt att denna trio, särskilt anfallsspelarna, tappat i kraft och målfarlighet. Numer påminner våra anfallare kusligt mycket om den stackare som fick sköta allt på egen hand under många år, nämligen Fernando Torres. Titta bara på Forlán och hur han hänger med huvudet när han inte får några vettiga bollar att jobba med. Han har blivit en uppgiven kopia av Torres!
De som har försvarat Aguirre har poängterat, och helt korrekt för den delen, att mexikanen faktiskt fört laget till en bättre tabellposition nu än under samma tidpunkt på förra året. Då, dvs efter 34 spelade omgångar, låg laget på en sjätteplats i ligan medan man i nuläget ligger fyra. Den nuvarande tabellplaceringen kan därför tolkas som två steg i rätt riktning. Förnyar Humle och Dumle Javiers kontrakt med ytterligare ett år borde vi, om vi utgår ifrån den absurt fiktiva teorin om att laget alltid klättrar två positioner för varje säsong med Aguirre vid rodret, komma tvåa bakom antingen Real Madrid eller FC Barcelona nästkommande säsong. Ni förstår säkert poängen, förnyar vi tränarens kontrakt med två år blir det ligaguld för los colchoneros del säsongen 09/10, not.
Det de som har försvarat Aguirre har glömt att ha med i sin analys av Aguirres tvååriga sejour i klubben är att han faktiskt förfogar över en klart bredare trupp med fler namnkunniga namn i år än under hans första år som huvudtränare. Värvningarna av Forlán, Luis García, Reyes och Simaõ borde rimligtvis innebära en bättre tabellplacering, allt annat vore under all kritik. Men, även om dagens tabellposition tyder på att årets nyförvärv gett oss den spetskompetens som Aguirre saknat tidigare visar en snabb jämförelse med förra säsongens poängskörd efter 34 spelade omgångar att årets upplaga av Atlético de Madrid bara tagit en poäng mer än den trupp som leddes av Fernando Torres förra året. Med andra ord har inte Aguirres andra säsong i klubben varit någon poängmässig revolution och karln skall nog skatta sig lycklig att konkurrenter som Racing de Santander och Sevilla slarvat bort det ena gyllenet efter det andra att gå om oss i tabellen. Det är bara att erkänna att årets upplaga av La Liga varit sämre än tidigare år och att det är därför som vårt miserabla gäng med den minst sagt miserable tränaren innehar fjärdeplatsen i skrivande stund. Att påstå att säsongen varit extremt lång på grund av Intertoto- och Uefacupspelandet kan jag köpa, men jag kan på intet sätt godta det som en ursäkt för att laget spelat, med några få undantag, så illa sedan januari månad.
Därför måste idéfattige Aguirre bort
Osasuna är inte Atlético och Atlético är inte Osasuna. Det har nog Javier Aguirre blivit varse om och jag tror nog att även Enrique Cerezo, Gil Marín och García Pitarch har börjat inse det. Under sin skapligt långa period som förstetränare för Pamplonalaget hade mexikanen ett antal doldisar i sitt lag som tillsammans kom att utforma ett kompakt spelande lag som kämpade för varandra och som ville erövra varenda liten yta av gräsmattan. I Atlético har Aguirre inte haft samma tillgång till de där spelarna som vill ta det där enorma ansvaret och bokstavligt talat jobba arslet av sig. Det är nog bara hans adept Raúl García och lagkaptenen Maxi som förstått hur tränaren vill att laget skall agera, övriga spelare ser mest ut att vara på fel plats vid fel tidpunkt.
Ingen av oss kan förneka det faktum att försvarsspelet med Pernía i spetsen varit under all kritik, särskilt illa har det sett ut när laget måste försvara sig vid fasta situationer. Inte heller kan vi undgå att konstatera att avstånden mellan de olika lagdelarna verkar ha blivit allt större ju längre tid Javier Aguirre basat över truppen. Ta bara några exempel från de senaste månadernas matcher där Aguirre och vi supportrar, i brist på ett fungerande grundspel, har fått förlita oss på att enmansshowerna signerade av några få spelare som verkligen kan spela fotboll i det här laget, skall rädda ansiktet på laget, supportrarna och Javier Aguirre. De få spelare vi har att tacka för att det faktiskt händer någonting positivt framåt är som tidigare nämnt Simaõ, Agüero och Forlán. Det är deras genialiska speluppfattning, goda samarbete och unika förmåga att göra det oväntade och vackra, samt konkurrenternas märkliga förmåga att trampa på den ena minan efter den andra, som fått oss att klamra oss fast vid den fjärdeplats som vi innehar just nu. Enligt mig har Javier Aguirre endast dessa spelare att tacka för att han fortfarande har en arbetsplats kvar att gå till för själv tillför han inget nytt till laget eller spelet…
En parentes i sammanhanget är att trots att Simaõ, Forlán och Agüero haft ett gott samarbete har det dock blivit oroväckande tydligt att samarbetet krackelerat något när portugisen tvingats avstå från spel på grund av skada. ’Kun’ och Diego fungerar bäst när de har Simaõ på kanten och därför är portugisen oumbärlig för att det offensiva spelet skall klaffa. Aguirre har försökt hitta andra alternativ i Luis García och José Antonio Reyes när Simaõ stått på skadelistan, men tyvärr har ingen av ersättarna varit i närheten av att kopiera de små mästerverk som den portugisiske landslagsspelaren kan bjuda på ute på sin kant. Utan Simaõ har laget och Aguirre inget kantspel och det är ett jätteproblem förstås eftersom tränaren saknar spelaralternativ och en så kallad plan B. När jag menar plan B så räknar jag inte in de senaste matchernas tjongande från försvar till anfall som en medveten taktik från tränarens sida… Om nu tränaren beordrat spelarna att spela enkelt med långbollar bör mexikanen rikta in sig på allsvenskan till hösten.
Ingen av oss kan heller förneka att idén med att ha dubbla ’pivotes’ oavsett motståndet inte fått den genomslagskraft som tränaren hade hoppats på, särskilt inte efter att Maniche skickades iväg till Italien. Med en ständigt skadad Motta har tränaren länge förlitat sig på att Cléber Santana eller den blott sjuttonårige Ignacio Camacho skall kunna utföra ett någorlunda dugligt arbete på mitten tillsammans med tränarens gullegris Raúl García. Trots att allt fler höjt rösterna mot tränarens dubbla ’pivote’-system efter att ha sett hur spelarna, gång på gång, förlorat det ena slaget efter det andra på mittfältet, lär aldrig någon taktiskt ändring ske så länge han styr över truppen. Glöm tanken på att ha en ’pivote’ och en offensivare kraft på mitten. Mexikanen är helt enkelt konservativare än många religiösa samfund och även om jag kan förstå att han inte tar hänsyn till vad media eller vi supportrar tycker så borde han åtminstone lyssna på spelarnas önskemål. Ta till exempel stackars Cléber Santana som vid upprepade tillfällen kommenterat att han gärna vill ligga längre fram i banan, precis som han gjort i sina tidigare klubbar. Trots det negligerar huvudtränaren spelarens önskemål och väljer istället att låta honom spela på en ovan och obekväm position. En annan spelare som länge vädjat om en framskjuten position på mitten är Jurado, men inte heller han har fått en ärlig chans att visa vad han går för, även om detta delvis berott på att han haft skadebekymmer. Miguel, en tredje spelare som misshandlats å det grövsta av denne inkompetente tränare, har, trots att det rör sig om en av de största talangerna som Spanien vaskat fram på senare år, fått nöja sig med några minuters speltid här och där och trots att killen levererar när han väl får spela ges han aldrig en ärlig chans. En som dock inte vädjat om en plats på det offensiva mittfältet, det trots att han skulle vara förträfflig på den positionen, är lagkaptenen Maxi som får finna sig vid att slita arslet av sig på sin kant.
Som ni säkert redan har förstått har jag inte mycket till övers för denne tränare och att beskriva honom som en idéfattig och konservativ tränare som bara hör hemma i en klubb som, inför ligastarten, har som målsättning att hålla sig kvar i ytterligare ett år är faktiskt inte att ta i alltför mycket. Bara det faktum att mexikanen, så fort han hamnade i Manzanaresklubben, började svamla om hur många poäng som krävdes för Europaspel och att han alltid sneglar nedåt i tabellen istället för att titta uppåt tyder väl ändå på att han har den där utpräglade ”hålla-oss-kvar”-mentaliteten kvar från tidigare sejourer i andra klubbar. Det är givetvis först och främst tränarens fel att han, efter två års vistelse i klubben, fortfarande inte fått spelarna att dra åt samma håll och komma med en tydlig spelidé som både spelarna och vi supportrar förstår vad den går ut på. Visst förstår jag själva spelidén men av döma av det jag har sett av Atlético i år verkar inte den behaga spelarna. Sedan måste även en stor del av skulden läggas på klubbledningen som värvat spelare som inte alls passar in i Aguirres sätt att se på fotboll. Antingen så röjer vi i leden till hösten så att Aguirre får in spelare som faller honom på läppen eller så gör vi oss av med Aguirre och satsar på en riktig vinnarskalle, en tränare som har förmågan att titta uppåt i tabellen och inte nedåt, en tränare vars totala hängivenhet och övertygelse smittar av sig på spelarna. Klubben behöver framför allt en tränare med meriter, en tränare som spelarna respekterar, en tränare som man inte gärna ber att dra åt helvete som en viss Maniche gjorde med Aguirre.
Slutligen, skall vi då vara nöjda med den nuvarande fjärdeplatsen? Absolut, särskilt med tanke på att vi inte alls förtjänar den. Skall vi då också vara nöjda med Aguirre och spelet? Absolut inte! För undertecknads del hänger inte Aguirres vara eller icke vara på om laget klarar av en Champions Leagueplats eller inte. Han har, enligt mig, bränt alla sina broar för länge sedan och måste sparkas så fort den här säsongen är över! Adiós idéfattige Aguirre!
www.lfp.es
