Krönika: Jag är framme!
Jag har öppnat upp ögonen igen, bestämt mig för att se på landskapen, se på förändringen som sker genom resans gång. Jag vill uppleva detta.
Jag sitter i baksätet och tittar ut genom fönstret. Landskapet utanför förändras, skog blir vatten, vatten blir berg, berg blir skog igen och jag sluter till sist ögongn. Vem bryr sig egentligen om själva resan? Jag vill bara komma fram.
Ligan börjar snart och Real Madrid ser enligt experter inte ut att kunna försvara titeln. Barcelona har fyra fantastiska spelare och de ska vinna allt. Henry är sista delen i det pussel som förväntas bli en konstnärlig kreation världen aldrig skådat. Det är första matchen för säsongen och vi möter lokalrivalen Atleticó på hemmaplan. Vi vinner till slut matchen och jag kan konstatera att resan har börjat.
Jag sitter tryggt i baksätet för jag vet att föraren bryr sig om mitt liv lika mycket som sitt eget. Skadas hon så skadas jag. Oroar mig därför inte särskilt, trots att det är blött på vägarna och bilisterna runt omkring kör som galningar. Jag har öppnat upp ögonen igen, bestämt mig för att se på landskapen, se på förändringen som sker genom resans gång. Jag vill uppleva detta.
Ligan har kommit i rullning och Sneijder gör flera strålande insatser på mittfältet. Vilket nyförvärv. Vi har just spelat mot Valencia på Mestalla och vi fullkomligen krossar laget. 1-5. Vilken match. Vilken förändring jämfört med året innan då vi led genom dessa matcher. Hade vi tur så vann vi med uddamålet. Laget styrs av en man som älskar klubben ute på planen. Han bryr sig inte bara om sig själv, han sliter så det räcker och blir över. Med honom vid rodret så behöver inte övriga lagspelare vara oroliga. Han är Raul och han är vår kapten. Han älskar oss och vi älskar honom. Det är vår kapten. En annan ledare, vid sidan av planen är Schuster. Efter att Capello gjort lagandan starkare så fortsätter tysken på den inslagna vägen och laget med några av världens bästa spelare litar blint på honom. De gör som han säger och behöver inte känna oro trots att det finns lag som Barcelona, Sevilla och Valencia i ligan. Laget sliter för varandra och vill ge varandra chansen att smaka på lyckans sötma. De vill uppleva detta.
Resan är lång och på vägen ser vi andra bilister som krockat, vissa har även kört av vägen, ner i diket helt på eget bevåg. Föraren grymtar, "säkert någon som kört full", är hennes kommentar. Jag tittar ut med uppspärrade ögon och ser frustration, sorg och hjälplöshet i de olycksdrabbades ögon. Själv ler jag. Inte åt deras olycka utan för min egen lycka. Jag färdas tryggt. Min förare skulle aldrig utsätta mig för några risker som innebär skador, både psykiskt och fysiskt.
Vad är det som händer med ligan egentligen? Vi leder stort. Barcelona har halkat långt efter och de andra utmanarna, Sevilla och Valencia i första hand står inte att känna igen. Sevilla verkar ha en mental blockering. Efter Puertas död är det fullt förståeligt men man saknar ändå deras spel. Det kom så naturligt. Inte längre. Valencias nye coach Koeman verkar hallucinera och det Rijkaard gjort med Barcelona kan endast beskrivas som fyllekörning i en buss full med barn. De har grävt sin egen grav, känns det som. De ville ha de bästa spelarna. De har de bästa spelarna. Rijkaard kollar in morgontidningen och bläddrar till sportsidorna. -"Jaha, Real Madrid vann även det andra lokalderbyt." Barcelona möter samma helg Racing på hemmaplan och de vinner faktiskt. Segern är dock inte särskilt skön. Spelet ser krampaktigt ut när laget närmar sig målet. Frustrationen lyser genom spelarnas ögon.
Valencia möter Villarreal borta och förlorar med 3-0. I Valenciaspelarnas ögon är sorgen så enorm att man nästan kan ta på den. Det är något som är fel. Real Madrid lever å andra sidan livet. Ligan är avgjord skriker vissa. Vi andra tittar på tabellen och ler. Inte för de andra lagens misslyckanden utan för vår egen välfärd. Vi är bäst. Och ledarna, alltså de som styr och ställer bakom gräsmattan, bakom kulisserna skulle aldrig göra något för att skada laget, själen eller spelarna. Varken fysiskt eller psykiskt.
Vi har kört ifrån de olycksdrabbade bilisterna, vi är så långt framför de att de inte skulle hitta oss om de så hade utrustat oss med en GPS-sändare. Vi är ensamma på vägen och det har börjat bli mörkt. Jag tittar ut genom fönstret och njuter av landskapen som flyger förbi. Där framme skymtar jag något. Vår slutdestination! Föraren trycker lite på pedalen, bara lite. Så att det ska gå lite fortare men fortfarande helt utan att öka risken för skador och krockar. Nu är det bara en liten bit kvar.
Vi har hunnit ha en liten svacka, vi lät de bakomvarande lagen komma nära, inte farligt nära, bara tillräckligt. Sen fortsatte vi trampa på och som vi trampat på. Ligan är avgjord sen länge har det känts som och nu är vi snart framme. Vi har Racing på bortaplan och Ruud är skadad. En riktigt tuff match med andra ord. Schuster är dock kolugn och spelarna likaså. Vi kontrollerar matchen och vinner med 2-0. Stabilit. Nerver av stå. Krigare. Vilket lag. Vi vinner även matchen efter mot Bilbao på hemmaplan med 3-0 och leder över ärkerivalen med världens bästa spelare med 14 poäng. 14 poängs marginal. Det är som att ligga 5 varv efter i ett Formel-1 lopp. Det är som att försöka tävla i en flygtävling, mot en fågel och utan vingar. Vi är så nära målet nu. Schuster och kapten Raul höjer blicken och fokuserar blicken på det sista hindret. Osasuna på bortaplan. Nu är det bara en liten bit kvar.
Min förare kör klart den sista biten, hon saktar ner, parkerar fint och tar ur nyckeln. Bilen mår bra. Medpassageraren mår bra. Jag ger föraren en kram och säger "Tack för skjutsen". Kliver ur bilen och sträcker på benen. Det är med enorm glädje och lättnad jag kan konstatera. Jag är framme.
Ett hinder kvar. Imorgon är det match. Imorgon kommer det med största sannolikhet att avgöras. Besegrar vi Osasuna är det Mission accomplished. Schuster är fokuserad och vill bara komma fram. Kapten Raul är också fokuserad men innerst inne vet han. Det är klart. Han tittar på sina medspelare och konstaterar tyst för sig själv. Jag är framme. Vi är framme.
