Sådär ja; aupa Aragonés
I veckan plockade Lasse Lagerbäck in Henke i EM-truppen. Det delade stora delar av min bekantskapskrets i två. Det känns skönt att Luis Aragonés inte är inne på det spåret och irrar.
Det finns en trygghet i det förflutna som består i att det är så möjligt att överskåda. Vi kan sitta i våra soffor och kring våra bord och titta och analysera. Leka experter och kanske känna oss mindre små. Allt är lätt med facit i hand. Då kan alla få tycka precis rätt sak och verkligen veta det.
Idag tar ligan slut. Och vi kan ägna oss åt tillbakablickande. Speciellt angeläget kan det kännas i och med uttagningen av landslagstruppen och utelämnandet av Raúl. Hur mycket jag än respekterar Robert Johansson och hans uppmaning om att skippa spekulationerna kring spelarvalen tänker jag ändå uppehålla mig här en stund.
När ”bomben” om Henke slog ner tog de hetsiga diskussionerna fart direkt. Mina trogna tippvänner gapade och skrek bakom ryggen på mig samtidigt som jag försökte jobba med en text.
Den ena sa: Det här är det bästa som kunde hända.
Den andra tyckte: Om det är så illa så att man måste kalla in Henke finns det ingen framtid för svenska landslaget.
Jag håller med den andra.
Det handlar inte om att försöka misskreditera Henke. Jag tycker inte att han är en dålig fotbollsspelare. Jag tycker bara inte att man ska satsa på honom i ett större mästerskap. Inte ens som symbol för svunna tider och som bäst ett VM-brons 1994.
Då allting lugnat sig en aning, då jag fått häva ur mig mitt ”Han har nobbat landslaget under hela kvalet, till och med när det krisar men nu när det gäller så vill han minsann vara med och leka igen”, började jag tänka på Spanien.
Och på Raúl, mest av allt.
Jag var rädd att Aragonés skulle göra en Lagerbäck.
Raúl har varit fantastisk i Real Madrid säsongen lång. Raúl har varit en av de bättre spelarna i hela ligan. Det spelar ingen roll. Han har ändå inget i landslaget att hämta. Han har gjort sitt, hur sniket det än kan tyckas att han inte får avsluta med ett stort mästerskap när han fortfarande håller på högsta nivå.
Med alla inköpta spelare från hela världen i allmänhet och från Sydamerika i synnerhet är det svårt nog som det är att skapa en hyfsad framtid. Och Aragonés är klok. Istället för att stoppa in de gamla trumfkorten stoppar han in en möjlig eftervärld. Han visar att han vågar och tänker satsa.
Efter uttagningen av Henke, då vi satt och diskuterade, sa Tennistränaren såhär: Det blir Spanien som vinner EM. De har de största stjärnorna.
Ett skitargument. Men ändå. Det är hans åsikt.
Jag sa: Ja, jag tror att Ryssland och Spanien går vidare från gruppen, i alla fall.
Han sa: Inte Sverige?
”Nej, tyvärr. Det tror jag inte.”
”Ja, Spanien med Raúl…”
”Jag tror inte Aragonés tar ut Raúl.”
Han skrattade åt mig. Förstås. För det finns ingen bättre än Raúl, måltjuven. Så klart Raúl ska med till EM tyckte Tennistränaren, som också var överförtjust över situation Henke.
Jag vände på min dator och visade bilden på Sergio García och Diego Milito.
”Jag tycker att Sergio García ska med”, sa jag.
Mer skratt. Mer så klart att du tycker.
”Jag tycker att Sergio García är bäst i hela världen”, sa jag.
Fast jag räknade med Bojan.
Det blev inte Bojan.
Bojan har kloka föräldrar som bryr sig mest om honom, och som förstår varför han inte ska spela EM, utan får vänta två år på sin debut i de största sammanhangen.
Vi tjafsade inte vidare om saken den dagen, och sedan det stod klart att Sergio García faktiskt togs ut av Aragonés och inte Raúl så har vi inte träffats.
Och det är just det. De stora namnen som ställer framtiden i skuggan. Det borde inte få ske så lätt och så ofta. För har man inga andra alternativ ser det mörkt ut framåt, hur bra Namnen än är för stunden. Det kommer ett VM om två år, innan dess är det mer kvalande. I en värld som hela tiden rör sig framåt och som gör det ganska snabbt får man inte haka upp sig på saker som varit alltför mycket. Titta på dem, lär därav och gå vidare. Det finns så många människor som förtjänar att få glänsa, så många som aldrig får chansen till att börja med. Det handlar inte om att de inte tar den. Det handlar om att en Henke ska få skippa kval och säga upp sig ända fram tills Den Stora Turneringen kickar igång.
Spanien lyckas aldrig infria förväntningarna som finns kring dem i landslagssammanhang. Alla tycker som Tennistränaren. Alla tycker att de stora stjärnorna ska greja det och det utan större bryderier. De ”namnkunniga spelarna”. Gud i himlen som jag avskyr det uttrycket, hela tänket.
De namnkunniga spelarna fungerar inte alltid tillsammans. Det är bråk bakom kulisserna. Det är egofixering. Det är att stå och vänta på att serveras fina passningar av någon mindre men ändå tillräckligt känd och sedan hyllas som hjälte. I väldigt många fall.
Den här gången tror jag att allt blir annorlunda. Den här gången tror jag att Spanien grejar det. Aragonés har åderlåtit laget, och det har fått bildas nytt blod. Ruben De La Red. Santiago Cazorla. Sergio Garcia. Güiza. Det finns egentligen bara två saker jag har att klaga på.
Marchena.
Och avsaknaden av Victor Valdés.
Om Marchena skrev Rodrigo Vimarlund i Fuera de juego för länge sen, och han sammanfattade det väl: Marchena har inte varit så bra på sistone.
Det finns liksom inte mer att säga.
Och jag undrar, hur ska Marchena våga gå förbi Sergio García på träningen utan att falla ihop av ett endaste ögonkast?
Zapater borde ha övervägts. Fler med honom.
Aragonés kommer att få gå i pension med ett EM-guld i bagaget. Hans mod kommer att ge utdelning den här gången. Och visst är det lite tråkigt att Raúl inte får vara med och lyfta bucklan. Men det är förbannat rätt.
I förordet till Tristan och Isolde skrev Gottfried von Strassburg:
Det är en annan värld jag beaktar, en som på samma gång och i samma hjärta bär sin bittra ljuvhet och sin ljuva sorg, sitt hjärtas fröjd och sin längtans smärta; ljuvt liv och sorgfull död; ljuv död och sorgfullt liv.
Låt mig ha min värld i en sådan värld; låt mig fördömas med den, eller frälsas.
Det räcker med det.
